Skämt och ironi

Gillar ni era egna röster? Finns det någon som gör det (förutom Carola)? Har suttit och fixat med filmsnuttar och sett mig själv och det är överjävligt plågsamt. Många gånger har jag funderat på hur folk uppfattar mig. Inuti mig själv känner jag mig mest som en kyckling men när jag ser mig på film så är det mer kalkon. Funderar även på det här med skämt och ironi. Jag kan inte prata med folk utan att skoja, men alla människor är ju inte funtade för skoj. Undrar hur de uppfattar mina skämtsamma/ironiska kommentarer - som en brakskit på en galamiddag? Min far var likadan (fast värre och mycket mer burdus) och jag minns än hur han retade gallfeber på mig när han skulle skoja jämt när det inte var läge. Kanske uppfattas även jag burdus. Men jag menar aldrig något illa, jag försöker verkligen se gott i alla människor. Jag är den mest empatiska människa ni kan tänka er, men jag ser roligheter i allt. Det värsta scenariet är när man drar till med - som man själv tycker - en lustifikation, och så fattar motparten inte att det är ett skämt. Personen står framför en och ser ut som om man kom från planeten Plorg, öppnar sedan munnen och förklarar, som till ett barn, hur det verkligen ligger till. Då brukar jag dra ner mungiporna och säga: "fint väder idag".