Britney Spears, Brad Pitt och jag...

...önskar er alla en...

PS. Det är jag längst till vänster!

Malaria på julafton

Så har den första julklappen anlänt = MIGRÄN! Tack för det. Det är tydligen inte meningen att jag ska stoppa korv och göra knäck. Så fort jag funderar på att göra något så sätts krokben för mig. Nu hade jag ju inte tänkt stoppa korv ändå, men.... När man nu vill göra något så kan man inte. Nåja, bättre att det kommer nu än på julafton. Men då ska jag nog ha malaria tror jag...

Obapalobaloba

Jag vaknar ibland (ja, jag vaknar ju ganska ofta, hela nätterna faktiskt, men ändå...) och har en melodi i huvudet. Var kommer de ifrån? Idag är det konstigare än vanligt. En underlig slagdänga från då jag var barn/ung. Jag har dessutom inte hört den på hundra år vilket gör det ändå konstigare. Låten har den mest bisarra refräng och den går så här: "Tjing, tjing, tjing obapalobaloba, tjing, tjing, tjing, obapalo. Tjing, tjing, tjing, obapalobaloba, tjing, tjing, tjing". Om tjing stavas så vet jag inte men det låter så. Övrig text har jag inte en susning om. Visst var det bättre förr. Då kunde man göra sångtexter som inte betydde något. Nu ska det vara förkrossande kärleksångest eller samhällstillvänt. Inget obapaloba nu inte. Tänk er en romantisk afton med kärestan och så spelar man den gamla slagdängan: "who put the bomp In the bomp bah bomp bah bomp. Man behöver liksom inte fundera på vad texten handlar om - det är bar att bompa med. Sökte förresten på tjing-låten. Gissa hur många träffar? Noll! Men den kanske heter något annat. Kanske "Sara-Kajsa dansar bugg".

Olurvad går jag runt i mitt hus

Jag är så jävla snygg! Jag har varit hos yngsta dottern på hennes salong och friserat mig. Det var behövligt. Sist jag klippte mig var.... öh, sommaren 07, kanske. Förutom att jag brukar ställa mig framför spegeln och knifsa av lite själv då. Innan "justeringen" såg jag mest ut som en korsning mellan en överkörd skabbräv och en skurmopp. Färgen var dock inte rävröd utan mer soptippsråtta/grävling. Ja, jag vet. Jag har säkert skrämt slag på en hel del människor under tiden men det är inget som jag vet om. Kanske en och annan hjärtinfarkt beror på mig. Nu blir jag förvånad varje gång jag går förbi en spegel. Hajar till och undrar om jag är förföljd av någon okänd kvinna. Men det är jag inte för det är bara jag. Eftersom dottern tog tag och drog ut mina lurviga strån så är jag just nu rakhårig. Därför känner jag inte igen mig. Maken blev så till sig av att se en stilig okänd kvinna i sitt kök så han gick iväg för att raka sig. Hejdade sig dock när jag presenterade mig som hans fru. Det rakhåriga går snart över med den fukten som är utomhus. Lika bra det. Jag känner mig mest hemma som lurvhårig. God Natt!

Hyenor bakom ratten

Idag (läs fredag) har jag varit på hjälpuppdrag. Yngsta dotterns sambo blev stående på motorvägen med deras gamla risiga bil. Vad är det som gör att bilar alltid lägger av någonstans mitt emellan långt bort och hemma? Han var på väg hem från jobbet och halvvägs hem på motorvägen börjar bilen långsamt dö. Han hinner dock svänga av vid avfarten Rotebro. Efter diverse samtal till den och den och den (som alla var upptagna) blev det jag som blev den "räddande ängeln". Gubben var inte heller anträffbar eftersom han var på kalas bort i hottahejti. Han gav mig dock tipset att bilen behövde ett nytt batteri. Jag stuvade in diverse verktyg i bien och for iväg till Mekonomen och köpte ett nytt batteri. Så iväg till "svärson". Han hade jobbad sedan någon gång mitt i natten och sov i bilen när jag kom fram. Vi skuvade och fixade. Jag höll mest i ficklampan. Batteriet kom på plats och bilen startade. Vi bestämde oss för hemfärd men svärsonen stannade ganska omedelbart, fortfarande på motorvägsavfarten. Jag stannade strax bakom ända ut i gröngräset. Han sa att batteriet inte satt fast ordentligt eftersom det var mindre än det gamla och försökte hitta något att fästa det med. Just då kom det ovanligt många bilar farande förbi. Två av dessa tutade ilsket och en blinkade hetsigt med lysena. Tack för det jävla hyenor! Ingen av dessa stannade för att fråga om vi behövde hjälp!!! Eftersom jag var upptagen med annat så tänkte jag inte på att ta bilnumren. Det ska jag göra nästa gång.

Handlingshelvete på idiotcentrum

Var i väg till stort köpcentrum idag för att handla julklappar. Tyckte jag hade koll när jag åkte iväg men så fort jag klev in på centrumet så började det krypa innanför kläderna. När jag väl hittat något som skulle kunnat fungera som julklapp till en av julklappsmottagarna så fanns det ingen prislapp. Redan där kokade blodet. Varför i helvete finns det inte prislappar på grejerna? Och varför är det ALLTID på de saker JAG tar i??? Gick vidare till en "prylbutik". Kollade på ett fat. Fanns det pris...... NÄHÄÄÄÄDÅ! Maken gick och frågade och det var så jävla dyrt så jag sa: "bäst vi går ut härifrån så de inte tar betalt för luften vi andas". Lite senare var jag in i en butik och hittade en bra julklapp. Gick fram till disken där det stod 3 personer före i kön. I kassan intill satt en skylt "denna kassa är stängd". Den första i kön, en ung man, köpte tre stora ljus och ett stort fat att ställa ljusen på. Skulle han ha dem inslagna? JA DET ÄR KLART SOM FAN ATT HAN SKULLE! Så hon i kassan vände sig makligt om och började riva papper till höger och vänster och linda runt. Då gick Baronessan tillbaka med "saken" och lämnade butiken. De ska vara glada att jag inte slängde "saken" i golvet eftersom den var av porslin! Alltså, inslagning i all ära, men varför har man inte en disk där folk kan slå in själva. Eller se till att fler står i kassan. Fan, fan, fan!....... så, nu känns det bättre. God Natt!

Vitklädd med ljus i hår...

Apropå Lucia som var igår. Märkte inget av det. Var på ett köpcentrum men inte ens där fick jag se någon lucia. Det kanske är ransonering. Väntade spänt på att gubben skulle komma med lussefika endast iklädd en strut, men icke. Han är lite snål på sån där luciauppvaktning. Förr när vi hade sex barn hemma så var det mer lucia. Kommer ännu ihåg en period när vi hade barn på dagis, lekis, fritids och skola. Vi började klockan fem på morgonen och avslutade någon gång på kvällen. Var man spyfärdig? Jo tack. Sen har ju yngsta dottern dessutom varit med i kör och där har det lussats jävlar anamma. När hon sedan slutade i kören så var hon ändå med och ledde luciakören så nog har man sett lucia så det räcker. Men jag tycker att det är fint, men det blir liksom inte av med något firande när man inte har barn hemma. Men nu kommer ju barnbarnen så det blir väl till att gå på deras framtida luciatåg.

Kinden blir het...

Till er ofantliga glädje kommer här ytterligare en julvers. Den är ännu mer deprimerande än den förra. Kanske. Möjligen.... inte

JULSTRESS

Det står 5 röda tomtar och stirrar på mig.
De vill gärna att jag köper leverpastej,
en chokladask, en limpa, en sak och en grej.
och jag handlar trots att jag sagt nej.

Jag vill handla och handla fast jag ej är rik,
jag dras hela tiden till någon butik.
I gathörnen spelas det julig musik,
och jag känner att jag får panik.

I mitt minne där finns det en fröjdefull jul,
det är ljus, det är klappar och tusan så kul,
alla saker är vackra och ingen är ful,
allt är smidigt, det finns inget strul.

Det är Beskow och Lindgren som allt hittat på,
om gulliga barn och om tomtar på tå.
Aldrig nånsin får julen bli vanlig och grå,
och man måste ha mysigt och må.

Men det där, det är bara i sagan, du vet,
att ögonen tindras och kinden blir het.
Men möjligen löken och pepparkaksklet,
kan åstadkomma just det.

Vad gillar ni mitt rim på pepparkaks-klet? Inte dåligt va?

Gräsligt grisigt och svinaktigt

Ser på ABC att det är gott om vildsvin i skogarna. Häftigt! Även om jag förmodligen skulle göra brallorna bruna om jag träffade på en. Men man kanske skulle ut och förse sig med en riktigt purfärsk skinka till julen. Hur fångar man ett vildsvin? Kan man smyga sig på dem och bita dem i nacken? Om man börjar med att lägga ut skulor i skogen så kanske man kan locka till sig dem. (Apropå grisar så såg jag just på den "manliga" hallåan som jag inte kommer ihåg vad han heter - han var helrosa! så gulligt.) Men åter till de vilda varianterna. Ser framför mig hur jag med yxa och kniv går ut i skogen för att fälla mig en gran (helt olovandes) och en nassegris. Släpar hem min fångst och lägger vid min makes fötter. "Herre, mottag dessa gåvor", skulle jag säga. Sen skulle jag flå svinet (den vilda alltså, ingen annan) och göra mig ett par stiliga nasse-stövlar svinbilligt. Likt Jane skulle jag sedan svinga mig upp på garagetaket och slå mig för bröstet skrikandes "Wooohaahooooaaaa" vilket betyder: jag har gjort det igen.....
(Fan vad man kan gå igång på hostmedicin). Jag skulle inte ha hjärta att ta livet av vildsvinen även om jag kunde. De är ju så söta de där randiga små.

...rester till 20-dag-Knut...

Nu för tiden kan jag uppskatta julen. Kan glädjas åt ljus och glitter och julsång. Ser fram emot julsammankomster och paket. Förutsatt att allt går lugnt och någotsånär rättvist till. Trots detta upptäcker jag att jag skrivit flera verser på jultemat och då inte i någon positiv bemärkelse. Här är en av dem...

FRÖJDEFULL JUL

En fröjdefull jul vill vi önska varann´
det är God jul och kramar och kärlek så sann.
Men den stress som vibrerar tätt under vår hud,
åt den ger vi inte nå´t ljud.

Långt, långt innan jul startat klapp-hysterin.
Och svindyra klappar vi snyggt slagit in.
Girlanger och ljusslingor – fler för vart år,
och julsånger vart än jag går.

Det finns korvar att köpa, men nog gör vi egen.
Gör pepparkaksgubbarna och saffransdegen.
Vi glaserar vår skinka och klär våran gran,
och den barrar på dopparedan.

När benjamin Syrsa har sjungit sin snutt,
då sköljer vi ner all vår mat med en hutt.
Sen klapparna öppnas och pappret slängs bort,
det nöjet var verkligen kort.

Därpå följer tröst utav glögg och choklad,
och kanske en kvällsgrogg så pappa blir glad.
Sen ser vi en julfilm som vi sett förut,
och plötsligt är julafton slut.

Det strålar en stjärna förunderligt blid,
Och på juldagen får kanske mammorna frid.
och sen äter vi rester till 20-dag Knut,
vad jag längtar tills julen är slut.

Slutblippat

Jodå Filifjonkfröken, plippandet har slutat. Jag fick av larmet och gubben klättrade på stol farligt nära trappavsatsen. Han klöste, rev och svor alla eder man kan tänka sig och några till medan han satt i ett nytt batteri. Ibland undrar jag om inte saker och ting faller på plats av sig själva bara utav osande eder. Det var ju inte batteriet i sig som trilskades utan två "lock" som skulle på efter. Nu sitter de där och det är så tyyyyst och sköööönt.

Apropå ett inlägg någon helt annan stans...

Är blod verkligen tjockare än vatten? Ja, om man häller det ur en karaff så är det det. Men om det gäller släktskap? Det här med att ha sin familj på en piedestal är lite skumt enligt mig. Vad är det som gör att de som ingår i "blodsbandet" är viktigare än andra personer, oavsett hur man är? Dessutom ingår det ju alltid "utomstående" i varje familj i form av giftermål/samboende. Inte byter man blod med varandra för att man gifter sig (om man nu inte heter Thornton och Jolie förståss...). Däremot blir det ju hopblandat blod i ens telningar. Men om man nu är en person som tycker att blodsbanden är viktigare än något annat... hur ställer man sig då den dagen man kanske får veta att man är adopterad? Faller allt då? Blir alla som man hållit familjärt kära plötsligt främlingar då? Eller om en person plötsligt dyker upp och visar sig vara en "äkta" blodsförvant - blir den personen automatiskt accepterad då? Varför är familjen så viktig så att andra inte släpps in? Det är obegripligt för mig. Särskilt i dessa tider när var och varannan skiljer sig och bildar nya familjer. Var ska man i så fall dra gränsen för "familjen"? Måste en styvmorbror vara sämre än en äkta morbror? Kanske är faster Märta gulligast i släkten även om hon är ingift. Och nya bebisen, adopterad från Korea, duger hon? Naturligtvis är ens egna barn och egna föräldrar helt naturligt närmast ens hjärta och självklart älskar man inte alla lika mycket, men det finns så mycket annat som spelar in. Man måste ju kunna släppa in andra också. Jag tror att i många fall så handlar det om rädsla och avundsjuka. Avundsjuka är en hemsk sjukdom som man borde ha skaffat vaccin mot för länge, länge sedan...
Med önskan till alla om en varm, nära, kärleksfull, omtänksam julhelg.

Blipp, blipp, blipp

I mitt hus säger det "blipp". Efter någon minut säger det "blipp" igen. Sen kan det dröja mellan fem och femton minuter tills det blippar igen. Nej, det är inte något uppslag för "det okända". Det är ett känt ljud. Det är vårt brandlarm som är kopplat till huslarmet som blippar. Det gör det för att batteriet är slut. Hur det nu kan vara det när maken böt det för c:a en månad sedan. Han byter inte gärna igen eftersom huslarmet gick igång förra gången. Han blev helt handlingsförlamad och kom inte ihåg koden. Inte förvånande med tanke på vilket helvetiskt ljud larmet avger. Men, som sagt, nu blippar det igen. Jag har försökt att stänga av hela larmsystemet men det bryr den sig inte om. Jag tror heller inte att det är någon bra idé att jag försöker fixa med något nu när gubben sover. Går larmet så lär han väl slå skallen i taket...

Maka, make, chimpans...

"Gubbsjukan är bevisad" står det på Metro. Om man nu kan kalla det bevis med de undersökningar som gjorts. Men vem är väl förvånad? Det behövs väl inga bevis för att veta det. När det kommer till kritan är vi människor inte mer än apor och hänger det på fortplantning så ska det ju vara en ung och frisk hona som ska "användas". Hannarna håller sig ju fertila upp i hög ålder. Att sedan mänskliga hannar inte alls alltid vill ha barn är ju en hel annan sak som kanske inte inträder i aphjärnan under jakten. (Här snackar vi tusenåriga drifter). Själv är jag en silkesapa som är gift med en yngre gorilla så vem är jag att tala.... :)

20-åriga kriget...

För 20 år sedan, i december bodde jag inneboende hos min nuvarande make under en månad. Han hade en etta och bodde där med sina fyra barn. (Ja, de var inte där hela tiden, men en del dagar). Dit flyttade jag in med mina två barn, för jag hade ingenstans att ta vägen. Kan ni tänka er detta? I en etta över julen!? Dessutom blev två av barnen kanonförkylda över jul vilket inte gjorde det hela roligare. På nyårsafton flyttade vi in i en gemensam trea. Även denna var ju trång för oss som hade fem barn boende hos oss, plus ännu ett barn varannan helg. I ett av rummen hade vi två våningssängar och i vårt rum med dubbelsäng stod det två spjälsängar. Vi höll ut i ett år innan vi flyttade till det hus vi nu bor i. Det blev hårda år men vi klarade av det. Vi är fortfarande tillsamman och älskar varandra. På nyårsafton är det alltså 20 år sedan vi flyttade ihop på riktigt. Puss Gubbe!