Talets gåva. Vad är det som gör att vissa människor alltid hittar något att prata om. Emellanåt blir jag helt stum. Ju mer jag försöker hitta på något att säga ju mer tomt blir det på övervåningen. (Särskilt i stora folksamlingar där man inte känner alla) Det är som om alla tankar jag någonsin haft gått och gömt sig i något hörn. (Kanske till vänster nere i nacken. Jag har ont där...) Detta händer alltså när jag ska prata, inte när jag skriver! Sen finns det ju människor som pratar, utan att orden över huvud taget passerar hjärnan och det kan ju emellanåt vara outhärdligt. Där rinner det, som grumligt vatten, ur mungiporna. Dessa människor har säkert problem med ensamhet. Det har inte jag. Jag gillar ensamhet. Skulle jag inte få vara ensam ibland så skulle jag bli galen.
Däremot dessa människor som kan prata "bra" - hur gör dom? De uttrycker sig på rätt sätt, de berättar historier (sanna), de till och med lyssnar på andra! Jag tror att en av anledningarna till att jag inte är så bra på snick-snack är att jag är så lite nyfiken. Om någon skvallrar något till mig så har jag oftast glömt det inom en timme. Ni förstår säkert vad jag menar - det där allmänna skvallret om folk runtomkring som man knappt eller inte alls har något ansikte på. Det går in genom ena örat och ut genom det andra och faller som en liten grådammig hög vid mina fötter. Kanske har det att göra med att jag inte pratar om mig själv heller som många snick-snackare gör. (Person 1 berättar om allt vad den har gjort och kan, men frågar inte något om person 2. Skulle person 2 mot förmodan upphäva sin stämma, vid person 1:s inandning, så stänger person 1 av öronen. Viker ihop dem som en gammal servett.
Så tack och lov för skrivandet. Ni vet vad som sägs: Tala är silver men tiga är guld. Men med tanke på hur alla pladdrar så vet jag inte riktigt...
Det där händer mig med, det är därför jag gillar bloggen ;) jag kan väl kalla mig allmänt folkskygg kanske, därav ingen politisk-framtid ;)
SvaraRaderaHa en fin dag
Dra upp persiennerna mina vänner. Släpp in hela den här ruttna världen. Prata på, sjukdommar pratar alla om. Skulle man ta fasta på allt detta "jag har ont" snack så skulle det snart vara slut med den svenska mänskligheten.
SvaraRaderaBilen, gubben, ungarna, grannes förskräckliga vintermössa....alt pratas det om. sen att den grå högen framför ens fötter växer så att man får hoppa för att se den man prata med och höra den sista klagan innan man lite försiktigt smyger fram -Du, jag ser att bussen har kommit, ring någon gång och krya på dig!
WTFDC: Välkommen i min sociala fobi-klubb. Vi har möte på lördagar mellan 19 och 01 då vi stärker oss med en och annan jamare för att kunna tala...
SvaraRaderaPappa B: Jag har slutat fråga folk hur de mår. Det är inte längre bara en artighetskommentar utan en "riktig" fråga som tydligen kräver låååååånga ingåååående svar om diverse åkommor.
SvaraRaderaJag känner igen mig jättemycket. När man står och ska socialmingla i en grupp som man halvkänner och tycker att alla andra är så KVICKA. Jag blir helt tyst. Ett dumflin brukar jag bjuda på. Men det är allt.
SvaraRaderaJag gillar inte sådana här tillställningar med folk jag inte känner där man ska stå och prata i stort sett om ingenting i all evighet, och evigheten är ju som bekant väldigt lång så en sådan middag kan lätt kännas som ett halvår om det vill sig riktigt illa.
SvaraRaderaJag brukar känna mig som när jag var liten och var tvungen att sitta till bords och lyssna på vuxenprat, den enda skillnaden nu för tiden är väl att nu drar jag inte ut stolen och säger "Nej nu ska jag ut och leka" utan säger i stället "Nej, nu ska jag ut och röka."
Stina: Det värsta är bara att man känner sig ju så jävla tvungen att prata. Ska prova med ett dumflin nästa gång!
SvaraRaderaChirouz: Se där - en anledning så god som någon att röka (och jag som slutat!) Tack och lov för feströkning - hur skulle man annars stå ut?
SvaraRadera