måndag 6 april 2009

Mamma Mu och jag gillar inte curling heller

I lördags på våran fest så hände något underligt. Vi stod på verandan och då säger en av de manliga deltagarna: "jag hatar sport". Jag satte naturligtvis vinet i halsen och höll så när på att dö av chocken. Jag vände mig till mannen i fråga och sa: "jag älskar dig, ska vi bilda en klubb?".

Nä, det var alltså inte min man. Han sitter som limmad framför sporten och likadant var det med de övriga manliga deltagarna. Det lustiga i det hela är att denna karl har en sambo, och naturligtvis så älskar hon sport! Men, vad är detta? Tror jag ska forska i ämnet om hur många familjer det finns där gubbe och gumma har samma sportintresse. Det är nog fan inte så vanligt. Men det kanske är ordnat så för hur skulle det bli om alla blev fastlimmade?

Jag tror inte jag har gillat någon sport sedan Stenmark åkte såndär uppifrånochner. Men jag kan faktiskt slötitta lite på friidrott och skidåkning om TV:n råkar vara på. Fotboll och hockey går bort eftersom det är för rörigt, tråkigt och tar alldeles för lång tid. Men limmad framför någon sport har jag aldrig någonsin varit.

Uppväxt i en familj med en fader och en äldre broder som levde fan framför TV:n framför allt när det var hockey så borde man kanske bli inspirerad. Men grejen är den att man fick aldrig säga ett pip för då skreks det "HÅLL KÄÄÄÄÄÄFTEN". Gjorde inte mig direkt inspirerad. Jag kan liksom inte sitta och titta på några som bara rör sig på TV:n, jag vill veta vad dom gör. Annars kan jag lika gärna titta på myrornas krig. Jag fick aldrig veta. Men sen började livet och det fanns så mycket annat att pyssla med. Nuvarande gubbe skriker inte. Han säger ingenting. Rör sig inte ens. Det enda som rör sig är ögonen och då särskilt pupillerna.

Nä jag tar nog hellre en svängom med Mamma Mu och dom andra kossorna - är man en ko så är man :)

men man kan ju alltid blogga...

8 kommentarer:

  1. Det är tur vi har våra bloggar!

    SvaraRadera
  2. Mamma Mu är för söt! :-)

    SvaraRadera
  3. fillifjonkfroken Lotta7 april 2009 kl. 22:25

    Låter lite som om vi haft samma upplevelse i våra uppväxtfamiljer. Förutom att alla i min familj var/är sportfantaster. Vid större "drabbningar" som VM EM osv kunde jag komma hem från skolan eller kompisar, kliva innanför dörren säga HEJ och mötas av TYST!! Det är späääännnande. Där framför tvn satt mamma, pappa och två bröder. Det var bara att smyga in i sitt rum och försöka vara tyst.

    SvaraRadera
  4. Fillifjonklotta: Det fanns två bröder hemma hos mig också men den yngre var inte så hätsk när det gällde sport. Mamma brydde sig inte nämnvärt.
    Stackars dig - du hade det klart värre.

    SvaraRadera
  5. Min salig far kunde stanna bilen och falla i trans över spänningen i en fotbollsmatch mellan två pojklag... Det spelade ingen roll hur mycket vi barn protesterade!
    Så här i huset passerar det mesta av sportprogrammen förbi - osedda:)

    SvaraRadera
  6. Nu får du väl skärpa till dig lilla Baronessan! Sport som är en stor del av livet. Sen, att man inte ger alla 22 spelarna varsin boll, det kan inte jag heller förstå. Eller varför inte låta hockeyölagen puckla på varandra till alla är utslagna i ett av lagen. *s*
    Men fan den som rör skidåkning och skidskytte, då ilsknar gubben till.

    SvaraRadera
  7. Gubben: Du får absolut vara med i min klubb!

    SvaraRadera
  8. SGM: Jo, jag trodde väl att du skulle yttra dig i frågan. Men, jaså - inte hockey- och fotbollsfreak då!?
    Nä, skidorna kan vara kvar. Lugn och fin!

    SvaraRadera