Det skiter väl ni i...

...men jag har ju inte berättat klart om Malta. Jag tänkte ju berätta om när vi skulle iväg på morgonen. Klockan 4 var det dags att ge sig av efter att naturligtvis inte ha sovit en blund. Tror ni inte på fan att vi får en taxi som inte hittar! Det är inte ovanligt men nu för tiden så finns det ju gps och det brukar funka alldeles strålande. Inte denna morgon. Chauffören som var tvungen att ringa två gånger för att bli lotsad kunde dessutom säga både "goddag" och "åka" men inte så mycket mer. Nåja, han kom ändå hit men vad händer? Jo han kör i 20 km/tim!!! Han kan ju inte ha varit en riktig taxichaffis. Dom kör ju vanligtvis i 130 på våran 30-väg. Jag var väldigt nära att explodera i baksätet men behärskade mig genom att blunda och gå igenom "mors lilla olle" fjorton gånger. Nåja, vi kom iväg och fram.

Vi fick var sitt "åkband" också som vi fick bära hela veckan. Detta för allt-inklusive så vi skulle kunna hämta mat och dryck utan vidare. Vackert eller hur?
Vid första middagen är det speciellt en gammal kvinna som drar till sig allas blickar. Hon och hela hennes familj är indisk. Hon har en fin gul sjal om huvudet, kolsvarta ögonbryn och en lika svart mustasch. "Hon är skäggig på hakan också" säger Gubbe som aldrig har lärt sig att sluta stirra. Dagen efter sitter samma familj där och när jag kommer tillbaka till mitt bord efter att ha hämtat mat från buffén säger Gubbe "missade du alltihop?" "Vaddå" säger jag som inte sett annat än mat, mat och mat. Då har den lilla indiska mustaschtanten tuppat av och tjong, pang drämt ansiktet rätt i golvet. Hela personalstyrkan är på plats, läkare tillkallas och barnbarnen som är med gråter i högan sky. Vi tuggar vidare. Jag sitter med ryggen mot och jag är förundrad över att Gubbe inte hugger gaffeln i näsan som han tittar.
Ny dag och lunch. Jag sitter vid bordet när Gubbe kommer från bufféhögarna. "Herregud, här händer det saker" säger han och sätter sig. Framme vid maten har en kvinna (inte den indiska) börjat hosta, hosta och hosta. När hon hostat färdigt så spyr hon rätt ut på golvet. Gubbe tyckte inte att maten var så aptitilig längre.
Jag funderade vidare på alla dessa fantastiskt stora människor som finns runt omkring oss. Bland annat hur dom gör när dom går på dom minimala toaletterna. Dörrarna går inåt och man får pressa sig intill toalettstolens sida för att kunna stänga dörren. Men dom kanske struntar i att stänga, vad vet jag. Man kan ju undra om det var för dyrt att låta dörrarna gå utåt. För övrigt är det inget geni som fixat till toalettspolningen. Särskilt inte på vårt rum. Man får med våld häva sig på spaken för att få vattnet att spola. Ibland går det, ibland inte. Ibland får man spola fem-sex gånger och det går ändå inte. Då får man vänta ett tag och sen ropar man på Gubbe. Jag visste väl att det fanns en anledning att ta med honom!
För er som vill se bilder så hänvisar jag er till mitt Picasaalbum (klicka på bilden nedan). Där står även kommentarer om man nu bryr sig. Jag måste också guida er in till en sida som jag råkade hitta när jag kollade efter en maträtt från Malta. Där står bland annat: För de med en söt tand det finnas ett nummer av ovanligt behandlar till provet; försöka de deep-fried datera-fyllde bakelserna (imqaret), den marvellous vilkna lukten. Förmodligen är denna sida översatt med ett knapptryck men det gör inte sidan mindre rolig. Tvärtom :)