Killa mig på Antarktis

Skönhet.... mummel, mummel. Nu kom jag in på annat tänkande när det gäller det där med ansiktsbehandling och hårborttagning. Har faktiskt varit inne på det förut men ni är väl senila hela bunten så blir det repris så gör det inget. Så här tänker jag: man ska ändra på sig hela tiden. Göras snyggare, smalare, piggare och fan och hans moster. Varför inte tänka tvärtom? Lite som det japanska (tror jag det är) tänkandet när det växer mossa i gräsmattan. Ta inte bort mossan utan vårda den och gör något vackert av den. Så tänker jag mig med utseendet.
De där irriterande hårstråna som vill försöka likna en mustasch på kvinnfolk - varför inte börja älska dom istället och färga dom i någon pigg färg? Rosa mustasch till rosa ögonskugga kanske. Ögonbrynen kan man sätta blåpermanent i. Dom kommer att bli såååå fluffiga och fina. Behåringen på benen kan man kanske försöka få att växa lite längre så man kan göra chica flätor längs benen. Hårförlängning är ju så populärt.
Gäddhäng - denna skinnansamling som svänger så vackert i vinden. Ta inte bort den. Pryd den istället med en snygg piercing! Själv funderar jag på att sätta in några guldklockor i rad, som kommer att pingla när jag går gatan fram.
Och när kommer celluliter att bli inne? Jo, när jag kör igång mitt TV-program "fett fint" där vi slår ett slag för couscous-inplantat på låren för dom som inte har den där rätta apelsinhuden.
Grabbarna kommer inte heller att bli utan. Vad sägs om rödfärgat öronhår med tofsar i? Den läckra svulstiga ölbulan kommer att bli ännu läckrare med en tatuering i form av en jordglob. "Raring, kan du inte killa mig lite nere på Antarktis?"

Hair, there and everywhere

Är det inte lite lustigt det här med att man får det man inte vill ha, och det man vill ha det får man inte. Eller är det bara inbillning? Saker som är ouppnåeliga (vilket ord!) blir ju extra åtråvärda bara just för att man inte kan få dom. Nu är ju inte jag en person som går omkring och snyftar för sånt jag inte får. Jag är faktiskt nöjd med det jag har. Jag är en sån som har förmågan att "gilla läget" - ni vet, korkeken, blommorna, ett glas vin, goda vänner...
Nåväl, svimmel svammel, jag tänkte på hår. (Alltså, att få det man inte vill ha behöver ju inte bara vara materiellt). Hur kommer det sig att hår gärna placerar sig på ställen där man inte vill ha det och försvinner där det borde vara? Eller beror det på människans eviga försök att förändra/förnya/förbättra sig? Min lillebror sa en gång: "varför ska man försöka kamma håret bakåt när det sitter inborrat i svålen bakifrån och framåt"? Nu har han inga sådana funderingar längre då de strån som finns på skulten är lätträknade och millimeterlånga.
Sen kan man ju undra över det här med hår som placerats på kroppen på alla möjliga ställen. Troligen en kvarleva från den tiden då människan behövde hår för att värma sig, men varför förvinner i så fall håret på huvudet först, eller enbart? Den mesta värmen ur kroppen försvinner ju ut ur knoppen? Om det nu finns en högre makt som avgör ödet för oss människor så är jag säker på att det är en möss/hatt/keps-försäljare.
Jag är ju fortfarande inne på det där med utbildning. Kanske man iställt för hudterapeut skulle bli hårborttagningsterapeut kombinerat med hatt- och perukförsäljning. Vad tror ni?

Fem på varje hand och ingen i mitten

Funderar på att utbilda mig på gamla dar. Till hudterapeut. Jag gillar det där med ett ord som har ett f i sig men ändå inte. Varför försvenskas vissa ord i stavning och andra inte? Är det inte så att t ex ordet "juste" numera stavas schysst? Eller kanske sjysst? Nåväl, hudterapeut var det. Kan en gammal skrynklig kärring göra sig någon hacka på något liknande? Eller måste man göra en ansiktslyftning först och sen hävda att det är krämerna som gjort mig slät? Å andra sidan har jag sett många frisörer se ut som kråkbon i skallen. Bara för att man är duktig frisör så behöver man ju inte ha fått tag i en lika bra frisör själv. Jag har faktiskt fantastiska händer! Dom kan skriva maskin, sy, baka, laga mat, klia, peta i näsan, klämma pormaskar, vagga barn, klappa till, klippa hår. Däremot kan dom inte spela något instrument men det beror nog mer på insidan av skallsvålen.

Tupp på besök efter påsk

Idag hade jag besök i min trädgård av en fasantupp för allra första gången. Jag for naturligtvis upp efter kameran och försökte smyga mig ut på glasverandan. Dom ser inte ut att ha mycket till öron men nog fan hörde han mig. Eller så hade han bara bestämt sig för att min trädgård inte var något vidare. Tyckte väl inte att mina odlarmödor var mycket att hänga i granen. Han vankade ut mot ängen intill och jag förflyttade mig en bit för att kunna ta en bild från håll. Då fick han för sig att han skulle ner och kolla i diket. Inte kunde jag se honom där. Sen när han kom upp igen så hakade det upp sig med kameran och när jag fått ordning på den igen så satte han - likt Hjulben - en jäkla fart över åkern upp mot skogen. Jag funderade på att öppna fönstret och skrika "spring inte när du har vingar, dumhuvé" men jag ångrade mig. Vad vet jag om att flyga förresten - det kanske är etter jävligare än att springa

Baronessan - en talang?

Nu har jag snöat in på Susan Boyle. Hon på Britains got talent. 47 år och okysst som det står på nätet. Ett liv i ensamhet och så slår hon till vid 47 år och blir en förmodad stjärna. Det är både fantastiskt och otäckt. Så nu sitter jag här och funderar på vad jag som passerat 52 ska hitta på. Nu är ju inte jag särskilt okysst. Inne på andra giftet och en skrälldus med avkommor kan man inte direkt hävda någon jungfrulig tillvaro. Sen är jag ju inte så fantastisk på att sjunga heller. Sjunger gärna men bara sådär hellre än bra. Alltså kan man inte slå till med något fantastiskt sångnummer. Hm, vad ska man hitta på.... Man kanske kunde bli världens äldsta och fulaste strippa. På nattklubben i byhålan har man satt upp stänger för lättklädda dansare (jo men visst - det är sant!). Kanske skulle prova sin lycka där. Ska bara varna barnen först så dom kan fly landet. Nej, jag får tänka ut nåt annat.
Lillebrors äldsta son som var på besök från Småland gillade ett TV-program där man hade ättävling. Jätten Gluff-gluff och hans gelikar tävlade i att äta pressat köttpålägg med ett innehåll av bland annat gris, kyckling och kossa. Såg ruggigt äckligt ut måste jag säga. Inte pålägget utan ätandet. Nu kan ju inte jag trycka i mig såna kopiösa mängder av pålägg så det få bli något annat. Kroppkakor kanske! Jag är en hejare på kroppkakor. Äta alltså - inte laga. Det är bara mammas kroppkakor som duger därför får hon aldrig dö.
Nä, jag blir nog aldrig med på någon talang- eller annan tävling. Jag är ju inte ens någon tävlingsmänniska. Jag trivs bäst här i skogen under min korkek...

Följ den vita linjen

Häromdagen var jag och Gubbe ute på vägarna. Framför oss på vägen hade vi en övningskör. Ja, inte en som sjunger utan en som kör. Jag har alltid full tolerans när det gäller folk som övar på bilkörning och hetsar aldrig. Nu blev det så att den vägen vi åkte på inte tillät att vi körde om så vi låg där vi låg. Det var inget fel på hastigheten så vi kunde gott ligga bakom, däremot gick det väääääldigt vingligt. Det värsta av allt var att personen ifråga körde väldigt nära mittlinjen, för att inte säga på mittlinjen och emellanåt över på andra sidan. Varje gång vi fick möte så höll vi andan. När vi kom till ett backkrön med heldragen linje och en cyklist vid sidan vågade jag knappt titta längre, men det gick faktiskt bra. Cyklisten trampade lugnt vidare, lyckligt omedveten om vad som kunnat hända. Ett tag undrade jag faktiskt om någon dåre satt på skylten och var ute och övningskörde för sig själv. Det gick inte att se någon i bilen. Så småningom vek bilen av in på annan väg och vi kunde andas ut. Nu för tiden måste man gå en kurs innan man blir handledare. Den kursen går ut på att sitta och lyssna på en massa information samt att betala in en avgift. Kanske vore bättre att kolla hur man är som instruktör.

Mamma Mu och jag gillar inte curling heller

I lördags på våran fest så hände något underligt. Vi stod på verandan och då säger en av de manliga deltagarna: "jag hatar sport". Jag satte naturligtvis vinet i halsen och höll så när på att dö av chocken. Jag vände mig till mannen i fråga och sa: "jag älskar dig, ska vi bilda en klubb?".

Nä, det var alltså inte min man. Han sitter som limmad framför sporten och likadant var det med de övriga manliga deltagarna. Det lustiga i det hela är att denna karl har en sambo, och naturligtvis så älskar hon sport! Men, vad är detta? Tror jag ska forska i ämnet om hur många familjer det finns där gubbe och gumma har samma sportintresse. Det är nog fan inte så vanligt. Men det kanske är ordnat så för hur skulle det bli om alla blev fastlimmade?

Jag tror inte jag har gillat någon sport sedan Stenmark åkte såndär uppifrånochner. Men jag kan faktiskt slötitta lite på friidrott och skidåkning om TV:n råkar vara på. Fotboll och hockey går bort eftersom det är för rörigt, tråkigt och tar alldeles för lång tid. Men limmad framför någon sport har jag aldrig någonsin varit.

Uppväxt i en familj med en fader och en äldre broder som levde fan framför TV:n framför allt när det var hockey så borde man kanske bli inspirerad. Men grejen är den att man fick aldrig säga ett pip för då skreks det "HÅLL KÄÄÄÄÄÄFTEN". Gjorde inte mig direkt inspirerad. Jag kan liksom inte sitta och titta på några som bara rör sig på TV:n, jag vill veta vad dom gör. Annars kan jag lika gärna titta på myrornas krig. Jag fick aldrig veta. Men sen började livet och det fanns så mycket annat att pyssla med. Nuvarande gubbe skriker inte. Han säger ingenting. Rör sig inte ens. Det enda som rör sig är ögonen och då särskilt pupillerna.

Nä jag tar nog hellre en svängom med Mamma Mu och dom andra kossorna - är man en ko så är man :)

men man kan ju alltid blogga...

Jag - en jungfru

Är ni bra på stjärntecken? Inte jag. Den jag kan är väl karlavagnen. Eller kunde. Nu när jag har kollat så ser jag att Karlavagnen är de sju starkaste stjärnorna i Stora Björnen. Har funderat ibland på att lära mig mer men så fort jag tänker tanken så mulnar himlen ihop sig. Jag vill ju helst studera "live". Det blir ju inte så intressant att läsa om det som att se i verkligheten. Den stärnbilden som ni ser nedan är Jungfrun och det passar ju bra eftersom jag är en jungfru. Eller rättare sagt jag är född i jungfruns tecken. Den här spretiga bilden lär ju inte vara direkt lätt att hitta på himlen. Inte påminner den mycket om en jungfru i mina ögon heller. Inte stämmer den heller med....

...den här bilden som är hämtad på en annan sida. Det kanske är en helt annan jungfru.

Men som sagt, vad vet jag. Vet ni?

Killar är värst

Var det inte det jag trodde. Mina bröder har gjort mig stressad och obalanserad. En ny undersökning visar att har man systrar så mår man bättre. Nu minns jag inte vad hon hette, men en kvinnlig journalist sa en gång att hon ständigt skrev fel på orden bröder och bördor. Det har ju i och för sig inte jag gjort men hur ofta skriver jag dessa ord? Typ aldrig. Sen ska vi ju ta alla dessa studier för vad dom är. Det är 571 stycken britter som står för resulatet. Inte så många med tanke på hur mycket folk det bor den här världen.
Men nog kan killar vara stökigare och ta mer plats. När min yngsta dotter gick i 3:e klass började man med stora klasser på 30 elever som sedan delades upp i färggrupper. Den årskullen hade mer än dubbelt med killar än tjejer. När alla träffades för samling så blev flickorna stoppklossar mellan grabbrna. Vilken idioti.
Men nu när jag vet varför jag är så obalanserad så.... ja, vad ska jag göra då? Och vad ska folk göra med liknande undersökningar. Försöka odla fram fler flickor, eller? Dom kan ju vara bra att ha ibland di däringa pojkarna....

Frigående riddaren...

Nu vet jag vem det är som är skyldig till glasbitarna...