söndag 31 januari 2010

En stor liten människa

Hon har alltid varit en liten, osynlig människa. Trots att hon är 1,72 lång. Hon har bett om ursäkt för sin existens i hela sitt liv. Rädd, nervös och obetydlig har hon gått genom livet. Men det är bara i hennes tankar hon är det. För i mina tankar är hon den bästa människan. Min mamma. När jag tänker på hennes liv blir jag alltid så sorgsen.
Hon föddes 1924 som näst yngsta barn i en skara på 12 i en statarfamilj. Det var ett liv med mycket flyttande. Hennes pappa, min morfar, var visserligen "bara" statare men en vass sådan. Han var duktig och arbetssam men han tog ingen skit. Han sa ifrån när det blev för djävligt och då fick man flytta. Som statare hade man inga sådana rättigheter. Frågan är om man hade några rättigheter över huvud taget.
När mamma var 26 träffade hon den man som skulle bli min far. Han var gift och hade tre barn i tonåren. Han var dessutom allt för glad i sprit och var periodare. Han var en mycket intelligent man som tyvärr söp bort sina tillfällen.
Mamma blev gravid och födde en flicka. Hon låg fel och föddes med sätesbjudning. Hon blev utvecklingsstörd. Två år senare föddes min storebror och två år efter det kom jag. I samma veva gifte sig mina föräldrar. När jag var ett och ett halvt år gammal las min mamma in på psyket. Då hade livet redan blivit allt för tungt. Tre år efter mig kom min lillebror.
Vi bodde i ett skolhus och hade inga bekvämligheter. Det var utedass, kallvatten, vedspis och kakelugnar som tillhörde vardagen. Att hugga ved för värme var en daglig syssla. Ett obegripligt sätt att leva. Trots allt detta var mamma alltid en varm famn för oss barn. Hon sa aldrig ett ont ord till oss. Hon var aldrig irriterad men däremot väldigt ledsen. Hon grät ofta i sin tunga vardag.
Pengar var en ständig bristvara. Hon har berättat att hon en gång sydde om en sliten kappa. Hon sprättade upp hela kappan och vände tyget för att sedan sy ihop den igen. Det fanns inga pengar till något nytt. Pappa som supit bort ett eget företag jobbade som snickare och mamma städade skolhuset vi bodde i. Min pappa betalade underhåll till sin exfru. Så var lagen då och det pågick i många, många år, trots att mina föräldrar knappt hade något att leva av.
När vi barn flyttat hemifrån och pappa lugnat ner sig med spriten blev livet lite lättare. Hennes dåliga nerver fanns ju där och körde ner henne i botten emellanåt men livet hade ändå blivit lugnare.
När jag fick mina två barn så fick dom den bästa mormor man kan ha. Jag fick ett jobb, där det var omöjligt att ta ledigt vid någon av skolloven och då tillbringade barnen tiden hos mormor och morfar. Det var en lycka för dom. När jag sedan träffade en ny man och fick fyra bonusbarn var hon också mitt stora - och för den del enda - stöd. Tre av min mans barn, (en pojke på 7 år och tvillingpojkar på knappt 3 år) flyttade in och bodde hos oss permanent och mina barn pendlade mellan mig och min exmake. En otroligt slitig tid med heltid, dagis, lekis, skola och fritids. Hade jag inte haft min mamma är jag säker på att jag hade kollapsat totalt. Hennes kärlek till barn har alltid varit enorm. Hon gläds av att bara sitta och titta på små barn. Utan hennes stöd och hjälp hade det aldrig fungerat. Hon har alltid funnits där för mig och hjälpt mig så otroligt mycket.
Nu fyller hon 86 år i år. Hon har svårt att gå efter en kotoperation. Hon har myelom (en cancerform som finns i de blodbildande cellerna) och hon har dessutom fått leukemi.
Hon som aldrig sagt ett ont ord till någon, som har jobbat så hårt, vad har livet gett henne?
Hon har alltid älskat naturen och tillbringat mycket tid med skogspromenader. Något som förmodligen var en räddning för henne när allt blev för tungt. Nu kan hon inte gå ut över huvud taget för hon orkar inte gå. Jag gör allt jag kan för att hjälpa till och för att pigga upp henne. Det är jag skyldig min mamma, men jag gör det inte av tvång utan för att jag innerligt älskar henne.

4 kommentarer:

Red sa...

När jag läser ditt starka inlägg går tankarna till Ivar Lo-Johanssons roman "Bara en mor".
Varma tankar!

Shirouz sa...

Förbaskat, Baronessan, vad fint det här var, så målande beskrivet att jag nästan kan se din mor och även kärleken mellan er. Jättefint.

Bitten sa...

Åh, så fint skrivet. Jag saknar min lilla mamma.

Moster Ma sa...

En kärleksförklaring, och sååå fint skrivet!