söndag 31 januari 2010

En stor liten människa

Hon har alltid varit en liten, osynlig människa. Trots att hon är 1,72 lång. Hon har bett om ursäkt för sin existens i hela sitt liv. Rädd, nervös och obetydlig har hon gått genom livet. Men det är bara i hennes tankar hon är det. För i mina tankar är hon den bästa människan. Min mamma. När jag tänker på hennes liv blir jag alltid så sorgsen.
Hon föddes 1924 som näst yngsta barn i en skara på 12 i en statarfamilj. Det var ett liv med mycket flyttande. Hennes pappa, min morfar, var visserligen "bara" statare men en vass sådan. Han var duktig och arbetssam men han tog ingen skit. Han sa ifrån när det blev för djävligt och då fick man flytta. Som statare hade man inga sådana rättigheter. Frågan är om man hade några rättigheter över huvud taget.
När mamma var 26 träffade hon den man som skulle bli min far. Han var gift och hade tre barn i tonåren. Han var dessutom allt för glad i sprit och var periodare. Han var en mycket intelligent man som tyvärr söp bort sina tillfällen.
Mamma blev gravid och födde en flicka. Hon låg fel och föddes med sätesbjudning. Hon blev utvecklingsstörd. Två år senare föddes min storebror och två år efter det kom jag. I samma veva gifte sig mina föräldrar. När jag var ett och ett halvt år gammal las min mamma in på psyket. Då hade livet redan blivit allt för tungt. Tre år efter mig kom min lillebror.
Vi bodde i ett skolhus och hade inga bekvämligheter. Det var utedass, kallvatten, vedspis och kakelugnar som tillhörde vardagen. Att hugga ved för värme var en daglig syssla. Ett obegripligt sätt att leva. Trots allt detta var mamma alltid en varm famn för oss barn. Hon sa aldrig ett ont ord till oss. Hon var aldrig irriterad men däremot väldigt ledsen. Hon grät ofta i sin tunga vardag.
Pengar var en ständig bristvara. Hon har berättat att hon en gång sydde om en sliten kappa. Hon sprättade upp hela kappan och vände tyget för att sedan sy ihop den igen. Det fanns inga pengar till något nytt. Pappa som supit bort ett eget företag jobbade som snickare och mamma städade skolhuset vi bodde i. Min pappa betalade underhåll till sin exfru. Så var lagen då och det pågick i många, många år, trots att mina föräldrar knappt hade något att leva av.
När vi barn flyttat hemifrån och pappa lugnat ner sig med spriten blev livet lite lättare. Hennes dåliga nerver fanns ju där och körde ner henne i botten emellanåt men livet hade ändå blivit lugnare.
När jag fick mina två barn så fick dom den bästa mormor man kan ha. Jag fick ett jobb, där det var omöjligt att ta ledigt vid någon av skolloven och då tillbringade barnen tiden hos mormor och morfar. Det var en lycka för dom. När jag sedan träffade en ny man och fick fyra bonusbarn var hon också mitt stora - och för den del enda - stöd. Tre av min mans barn, (en pojke på 7 år och tvillingpojkar på knappt 3 år) flyttade in och bodde hos oss permanent och mina barn pendlade mellan mig och min exmake. En otroligt slitig tid med heltid, dagis, lekis, skola och fritids. Hade jag inte haft min mamma är jag säker på att jag hade kollapsat totalt. Hennes kärlek till barn har alltid varit enorm. Hon gläds av att bara sitta och titta på små barn. Utan hennes stöd och hjälp hade det aldrig fungerat. Hon har alltid funnits där för mig och hjälpt mig så otroligt mycket.
Nu fyller hon 86 år i år. Hon har svårt att gå efter en kotoperation. Hon har myelom (en cancerform som finns i de blodbildande cellerna) och hon har dessutom fått leukemi.
Hon som aldrig sagt ett ont ord till någon, som har jobbat så hårt, vad har livet gett henne?
Hon har alltid älskat naturen och tillbringat mycket tid med skogspromenader. Något som förmodligen var en räddning för henne när allt blev för tungt. Nu kan hon inte gå ut över huvud taget för hon orkar inte gå. Jag gör allt jag kan för att hjälpa till och för att pigga upp henne. Det är jag skyldig min mamma, men jag gör det inte av tvång utan för att jag innerligt älskar henne.

måndag 25 januari 2010

Jag och mina ben

Igår höll jag på att slita ut mina ben. Jag tog en låååååång promenad på drygt 1,5 timmar och det hör inte till det vanliga. Nu går jag som en militär också så jag var rädd att mina leder fullständigt skulle hoppa ur, men jag känner konstigt nog ingenting idag. På något underligt sätt så har mina ben och min hjärna ingen kontakt. Benen gör som dom vill. Jag travar på jävlar i mig som en värsta älg i en potatisåker. Sen ibland försöker hjärnan sätta stopp och ropar: sakta ner, sakta ner!
Och då gör benen det.
Men inte förrän man har skrikit HALT!
Sen kan man försöka ta sig fram i lite mer stillsamt mak. Och det går bra.... i ett par minuter. Sen är det full fart igen.
Kan ju kanske vara så att benen tror att man menar halt fast man menar halt och därför stannar för att inte halka, vad vet jag.
Nåja, skönt var det med promenixandet i alla fall. Jag hade ju varit ute och förlustat mig med svägerska/vän kvällen innan så det var min bil jag var på jakt efter.
Vi hade tusan så roligt. Benen fick lite motion då också i form av dans. Karaoke var det på stället, men dom fick inte höra min ljuva stämma denna gång. Det fanns så många andra som ville gnissla med stämbanden. En del gnisslade riktigt illa. Så pass att man faktiskt fick gå ut. Men det är roligt också när folk sjunger bara för att dom vill och kanske inte för att dom kan. Men som sagt... ibland blir det allt för plågsamt :)

onsdag 20 januari 2010

Livet är som en påse...

...tomt och innehållslöst om man inte fyller det med något. Så sa den gode Hasse Alfredsson i skepnad av Pastor Jansson i Gröna Hund. Man skulle fylla den med något... t.ex. karameller.

Men om man nu har en stor påse som är fylld, men inte med karameller, vad gör man då?
Kan man tömma påsen på något sätt? Kan man bara krama ihop den och kasta bort den? Eller ska man krafsa ur dom äckliga godisbitarna på botten och fylla på med nytt?
Eller om påsen går sönder och allt åker ur, hur gör man då? Köper en ny påse? Man kan ju i och för sig laga påsen med tejp, men det är inte säkert att det håller när man fyller på den.
Särskilt inte om någon sätter sig på den.

Nä, jag tror att det är säkrare att satsa på en hink istället. En robust sak med lock. Livet är som en hink - tom och innehållslös om man inte fyller den med något.
Själv ska jag fylla min hink med blommor och katter! Jag gör en liten lucka i hinken så katterna kan gå ut och in som dom själva vill givetvis. Man kan ju inte stänga in någon.

Blommor ja... dom blommor jag har stående på glasverandan har satt sina sista potatisar, bladat ut för sista gången, tagit sin sista slurk, ja, helt enkelt gett upp. Det bidde allt för kallt den här vintern trots element. Nu stod dom nog för nära fönstret också för att de skulle vara bra för dom. Kanske, kanske att det går att få liv i några. Får väl försöka med konstgjord andning.

måndag 18 januari 2010

Ge mig Melatoniiiiiiiin!

Någon som ska utomlands och kan handla åt mig? Jag behöver ett gäng Melatonin. Det är den där tallkottkörteln som inte gör sitt jobb kan jag tro. Sömnen har inte fungerat på 25 år och nu är det värre än vanligt. Jag nöter ut alla lakan jag har på det här sättet. Melatonin är ett hormon som finns (läs ska finnas) naturligt i kroppen.
Men... och det här är ett stort MEN... det skrivs inte ut av läkare i Sverige mer än i absoluta nödfall tydligen. Min läkare såg ut som förvånad älg när jag frågade så han har nog aldrig skrivit ut det. Det har något med licenser att göra och jag begriper inte hur. Men i USA där kan man trycka i sig hur mycket som helst för där säljs det inte bara av läkare utan fritt som kosttillskott!!! Är vi så olika amerikanare så vi inte kan använda samma sorts medicin? Det verkar som att så fort det har något med naturlighet att göra då blir det svårt med försäljningen. Men sömnmedel - det går bra!!! Det har jag fått utskrivet men de är ju vanebildande så dom tar jag så sällan jag bara kan.
Läser om det på Wikipedia och ser att Melatonin finns i vissa växter. Vilka, står inte mer än att det kan finnas i vissa sorters druvor. (Då är det kanske bra att dricka vin)?
Det står också att björn och älg har ökat halt av melatonin på hösten vilket tydligen påverkar brunstigheten. Nu vill ju jag inte uppnå någon form av brunstighet och stå på trappen och björnvråla i natten. Absolut inte - jag vill soooooova!

fredag 15 januari 2010

Hipp, hipp, fransar

När jag nu ändå är inne på nostalgi så vill jag visa något som får mina känslor att darra. Fraaaannnnzzzzaaarr! Det slår an en ton från ungdomen och ändå kan jag inte minnas att jag hade vare sig fransboots eller fransväska. Kanske just därför. Så man kanske skulle ta och shoppa lite nu då när det finns. Men det är knappt jag vet hur man gör. När man shoppar alltså. Det var så länge sen. Jag ser minsann inte till att konfektionsbranschen överlever inte.
Jag hasar runt i mina gamla paltor. Men jag rensade faktiskt ur en hel del häromdagen. Tittade på tröjor som (när jag verkligen tänkte efter) säkert hade tio år på nacken. Kan vara bra att ha.... not. Det bara ligger där och tar plats. Men en väska med fransar på vill jag allt ha. Jag har ju tänkt att jag totalt ska gå över till hippiestilen. Det passar mitt sinne. Det är antingen det eller morgonrock som tilltalar mig :)

torsdag 14 januari 2010

Hår

Vad är det som händer? Ice age 4, eller? Men man får vara glad att man inte har jordskalv i alla fall, men det kanske bara är en tidsfråga.
Idag när jag åkte till min moder så passerade jag en yngling som gick längs med vägen. Han hade långt hår nedanför axlarna kammat i mittbena. Det första jag tänkte var "jaså, är det modernt nu igen" sen fick jag en flashback från ungdomsåren. Så gott som varenda kille gick omkring med den frisyren. Å fy tusan vad man tyckte att dom var goa! Jag bodde på landet och där var det moped som gällde för att ta sig någonstans. Dessa moppegrabbar var ju som små prinsar i ens ögon. Lyckan var ju att få tag i någon av dessa hårmonster och gulla med dom i någon hörna. Någon herrparfym vet jag inte att jag någonsin upptäckte men däremot hade dom gott om olja på sig. Att jämföra sig med deras älskade mopeder var ju inte att tänka på. Vi tjejer kom ju alltid på andra plats, men det kanske inte är så konstigt när vi tjejer satt där snällt och trånade efter dessa oljemonster. Ibland hände det att dom rätade på sig och skakade undan håret från ansiktet och då såg man att dom hade ögon. Nästan lika snygga som Deep Purple var dom (i fantasin alltså). Suck... ja, det var då det. Nu för tiden får man ju vara nöjd över dom hår som växer ur öronen.

lördag 9 januari 2010

Samla mammas manna

Ja, nog är man en samlare alltid. Eller snarare en sparare vilket jag upptäckt nu när jag rensar hej vilt bland gamla brev och papper. Samla mammas manna var ju en svensk proggrupp på 70-talet som var vääääldigt udda för att uttrycka sig milt. Det här inlägget har inte ett dugg med dom att göra mer än att dom fanns på 70-talet och att dom i sitt namn har samla. Klicka på länken om ni vågar lyssna. Och nu över till något helt annat...
Beatles. Är dom bekanta? Dessa underbara grabbar som förgyllt mina år och fortfarande gör det. I mina gömmor hittar jag gamla urklipp från Bildjournalen. Ja, det är ju synd och skam att man klippte sönder dessa tidningar men man visste inte bättre då. Men jag har faktiskt kvar några exemplar (dock ej hela). Hur som helst har jag av någon underlig anledning sparat på klipp, bland annat angående Beatles tid med Maharishi Mahesh Yogi. Denna guru som utövade transchendental meditation. Kan väl ha varit 1968 kanske. Det gällde att "söka förening med den rena anden". Så "rena" var dom nog inte under den här perioden men det kanske var ett annat renande det handlade om. Och har man sett... är det inte Donovan och Mia Farrow som står där borta...

torsdag 7 januari 2010

Hon hade istappar under blusen...

Fan vad jag är trött på kylan nu. Den gör mig alltid orolig. I alla fall när det blir så kallt som det varit ett tag nu. Varför kan det aldrig vara lagom?
Äldsta dottern bor i ett kallt hus eftersom oljepannan inte funkar. Det står elelement på och susar lite här och där men det är knappt att det räcker till. Sen ska lilla Pytte krypa runt på kalla golven också. Men det är bra - dom ska härdas! Panninstallatören är på ingång (för det ska bli en ny panna) men dom måste ju fira jul först!!!! Ända till efter alla helger får man vänta. Fattas bara att ramsan "julen varar in till påska" ska infalla nu så att dom får vänta på ny panna till April.
Gårdagen ägnade dottern och svärsonen åt att mura på en vägg i källaren. Putsen och murbruket hade släppt och det måste fixas till innan den nya pannan ska komma. Det blev spännande att få fast murbruket men det lyckades. Fick lite råd och dåd från en god vän som kom förbi. Tack så hjärtligt för det! Själv stod jag stand by och hejade på samt "vaktade" Pytte.
Även mamman ringde igår och frös. Värmen funkade inte hos henne heller så det blev till att jaga jour-reparatörer. Är det inte typiskt så säg att det ska hända just på en röd dag? "Jag kan hämta dig" sa jag till den ömma modern. "Nä, jag håller mig i sängen och drar på mig täcket så går det bra" fick jag till svar.
Dottern påpekade att jag skulle hämta henne ändå eftersom jag sagt att hon nu är så svag så hon inte orkar protestera. Men jag är säker på att om jag släpade henne ut genom dörren så skulle hon fälla ut klorna och haka sig fast i dörrkarmen.
Som sagt - täcke på! Burrrrr!

lördag 2 januari 2010

Å så går ju då dagen...

Sliter mitt hår på detta nya år. För att göra något vettigt försöker jag föra över info från gammal dator till ny. Går sådär. Har mest problem med min fristående hårddisk. Den är kopplad via Firewire på den gamla datorn men jag har inget sådant installerat i den nya. Vill ju inte heller meka över det kortet innan jag är klar med den gamla. Kör därför med usb på den nya men se då vill inte hårddisken samarbeta. Bara ibland. Höll på att få hjärtinfarkt när datorn sa att hela hårddisken var tom. Detta visade sig dock vara felaktigt och bara något som den skojade till det med för att hålla mig vaken. Tack för det. Sen är det ju ett sprajtans nytt system i den nya också som naturligtvis är spretigare än det gamla. Nåja, man vänjer sig väl.
Har för övrigt varit till gamla mamsen och bytt värkplåster, stoppat i henne lite mat och hjälpt henne att duscha. Kanske ska börja jobba på hemvården. Har ju vanan inne. Roligt är det i alla fall att göra något för någon som blir glad för vad man gör och inte tar en för given - trots att man är dotter. Lilla mamman som aldrig bett om något i hela sitt liv utan klarat sig själv. Man får slåss med henne för att få ta hand om disken. Men nu är hon ju så dålig så jag brottar ner henne i sängen utan problem. Må hon få uppleva en vår till.
Fick besök idag av ena svärsonen som kom åkandes på skidor i djup snö. Han hade glömt sin mobil sedan dagen innan och såg en chans att få motionera. Blöt och kall var han men han skulle envist åka skidorna hem också - sådär kanske 7 kilometer. Jag tyckte han mer sprang i djup snö än åkte på skidorna. Det fanns ju inga spår här heller. Men jag tror att han kom hem för jag har inte hört annat.