Hjärtedörr och skittidningar

Veckotidningar hamnar efter första bläddringen ofta på min toalett. Intresset för tidningen svalnar så fort jag har bläddrat igenom första gången och hamnar dom inte på toan så ligger dom bara här och skräpar. Nej, det är inte så att vi använder oss av sidorna för att torka oss med, utan för att man på toaletten kan sitta i lugn och ro och kolla lite här och lite där i tidningarna. Det här med tidningar på toaletten är en vana från barndomshemmet. Vissa tycker att det är helt sjukt med lektyr på toan, men vad man än tycker så verkar det som att dom som kommer hit trivs med det eftersom toabesöken alltid drar ut på tiden.
Men nu för tiden är det väl ändå inte så konstigt. Jag vet många av den yngre generationen som tar med sig telefonen in på toan och ringer sina kompisar medan dom skänker gårdagens middag till avloppsverket. Kan själv inte tänka mig att prata med någon om det stånkar och plumsar i andra änden. Men jag har även hört talas om att man tar med sig något spel av något slag. Ja, alltså något elektroniskt - inte alfapet eller nåt sånt. Då får man ju börja möblera med bord på toan i så fall. Men det kanske inte vore så dumt. Man kan ju spinna vidare på detta och sätta in kaffebryggare också. Varför inte mysa till det ordentligt med kandelabrar och spetsduk?
Nästa steg blir väl att ha TV på toan. Men det finns det kanske redan folk som har. Och varför inte gå ytterligare ett steg längre - sätt in toaletten i vardagsrummet! Lättillgängligt och man missar inget. Förresten har jag börjat med korsord på toan. Man tänker så bra där.
Och dessutom - vad är det där med hjärta på dassdörren? Vart kommer det ifrån? Ungefär som att det vore ett kärleksnäste, eller den lyckligaste platsen. Eller är det för att ett hjärta upp och ner ser ut som en rumpa?

Iklädd hög hatt och på huvudet en turban

Var det inte så han sa den käre Lindeman? Tittar på Malou i programmet Efter tio. Med i programmet är Peter Siepen. På huvudet har han (som vanligt) en hatt. Mönstret är fläckig katt och den ser ut som en överdimensionerad damhatt. På sidan av hatten sitter en stor skarpskär fjäder. I örat stor ring. Trång, plastig jacka i knallgrönt och runt halsen ett halsband med snäckor och lite annat tingeltangel. Jag är inte inne på mode, men vad jag tror, är att han varit utsedd både till sveriges bäst klädda man och sämsta.
När jag ser honom får jag en känsla av att han förmodligen har grava synproblem och famlar runt i garderoben och klär på sig det han får tag i. Eller så letar han fram just exakt dom kläder och assesoarer som INTE passar ihop och så hänger han på sig det.
Men - tro inte att jag tycker illa om detta. Killen är ju en färgklick och han är den han är.
Årets bäst klädde man heter Musse Hasselvall och jag hade inte någon aning om vem han var/är. Måste ju naturligtvis Googla på det då. Sen - för att se hur han klär sig så Googlade jag på bilder. Ja, inte vet jag om kalsonger kan göra att man får pris för bäst klädd, men det var mest bilder på en avklädd Musse.
Själv drar jag på mig jeans och en tröja. Bekvämt, skönt och varmt. Men - gärna en hatt! Det har Peter och jag gemensamt. Vi gillar hattar. Nu har ju jag kanske bara tre stycken och han en hel hög, men ändå. Jag väntar fortfarande på att 20/30-talens hattmode ska komma tillbaka. BH:n kastades och kom tillbaka. Kjolarna har åkt upp och ner otaliga gånger, men hattarna - dom försvann.

Kuckeligrymt!

Åh vad härligt det är med snö! Mera, mera! Täck igen kåkfan upp till skorstenen bara. Se till så vi inte kommer ut. Tänk om man ändå vore en björn och sov i sitt lilla ide medan stormen tjuter utanför. Men man är ingen björn. Man måste ta sig ut emellanåt vare sig man vill eller inte.
Såg ett program på TV om en karl som hade en bagge som husdjur. Låg på golvet inne i vardagsrummet på heltäckningsmattan. Baggen alltså, inte gubben. Mattan hade någon obestämbar färg åt brunt. Kanske fyra nyanser...
Gubben sa: "När han reser på sig så brukar han vara kissnödig. Då får man ta ut honom, eller så får man slänga fram handdukar som han får kissa på. Det går åt många handdukar"!
Tur att man inte har lukt-TV säger jag bara. Den snubben måste ju ha fler än två grävlingar i näsan. I mitt förra liv hade vi får. Dom fick minsann bo ute i en lada. Men det kanske är jag som är konstig.
Men vad jag tänkte var att om han kan ha en bagge inne så kanske man kan ha höns och grisar inne också. Liksom bli självförsörjande på mat när snön vräker ner utanför och man inte vill gå ut. Då skulle det bli trångt i sängen om även grisarna skulle komma och gosa på nätterna. Tuppen kommer in klockan fyra och tror att klockan är sju. Hönsen kacklar över att grisarna äter upp deras mat och katterna springer runt helt förvirrade. Städning med dammsugare skulle bli helt onödigt utan istället fick man använda sig av grep och skyffel.
Nä, jag tror jag lägger upp ett lager av konserver istället.
Inte för att det har att göra med inlägget ovan men jag vill sända ett STORT GRATTIS till min rara SVÄRFAR som fyllt 75 i dagarna och som har kalas idag. Hoppas att du får en härlig dag!

Grävling i näsan

Förkylningshelvete! Nu är jag less. I fjorton dagar har man gått omkring och försökt andas genom två grävlingar som tycks ha flyttat in i näsan på mig. Resten av grävlingsfamiljen har byggt bo i bakhuvudet. På övervåningen, i bihålorna, bor troligen en hel sorkfamilj för det känns förbannat trångt. När grävlingarna någon gång är ute och luftar sig, då kommer istället någon av katterna och tycker att jag behöver ha någon kroppsmassage. Det trampas runt, runt. Kommer Frazze så är det åtta kilo katt på bröstkorgen. Det är inte helt lätt att andas då. Kommer Gusten så har man en hel luddhög rätt i ansiktet, kurrandes och bitandes i min näsa. Endast Gösta har vett att hålla sig i fotändan.
Nu har jag tuggat i mig en hel förpackning Sinova och sprayat upp ett par burkar Otrivin. Nu och då har jag slängt in ett par Panodil också. Hela kostcirkeln. Gå till doktorn, säger L8 som har tät kontakt med dylikt folk. Aldrig, säger jag. Det är bara en förkylning och jag vägrar äta penicillin om jag inte är absolut tvungen och det är jag inte.
Men... vad gör det - jag har ingen livshotande sjukdom vad jag vet så varför klaga.
Apropå sork så tycks de små fyrfota lurvingarna utomhus börja röra på sig, för katterna släpar in en och annan sork och näbbmus. Häromdagen kom en stor näbbmus rusandes förbi mina fötter och in under kökssoffan. Jag hade annat för mig så jag meddelade HusBonden att nu fick han rycka in. "Hur ska jag ta den då" frågar HB. "Ta den i svansen" säger jag. HB sätter på sig arbetshandskar och meddelar högljutt från köket att "nu har den sprungit in under kylskåpet". Några minuter går och sen pågår jakten inne i vardagsrummet istället. HB säger åt näbbmusen på skarpen: "NEJ, spring inte in under soffan". Och då gör ju naturligtvis inte näbbmusen det utan drar iväg in under TV-bänken istället. Här kan så HB fånga den lilla musen som biter honom hårt i fingret. Undra på det när han tog tag i svans och bakdel med sin stora handske. Själv tar jag dom försiktigt med hela handen och bär ut dom och jag blir inte biten.
Näbbmusen blev förpassad tillbaka till snöriket där han förmodligen inte överlevde. Dom är känsliga dom där små näbbarna och rena chocken av att träffa på en katt kan döda dom. Men vi kan ju låtsas att han är återgäldad till sin familj. I min bihåla får han i alla fall inte bo för där är det fullt!

Onödigt Segt...

...är det med OS. Nu är det sportdårarnas paradis. Och om man nu eventuellt skulle missa något så kan man ju få höra (om förlusterna) på varenda nyhetssändning också. En man (Björn Ferry - icke att förväxla med Brian Ferry!) med gevär på ryggen och brädlappar under fötterna kommer in som nr 8. Han får naturligtvis en fantastisk sportreporterfråga: "vad hände"? Då svarar han: "det snöar, punkt". För det första tänker jag att snö är väl ändå en förutsättning för att kunna ta sig fram på brädlapparna så han borde väl vara ganska van vid att det snöar. För det andra - om han nu blev 8:a så måste det ha varit 7 stycken som hann före. Snöade det inte på dom? Är det olika väderförhållanden för olika åkare? I så fall tycker jag att det är jävligt orättvist och borde läggas ner. Om dom åtminstone använde gevären till att jaga vildsvin, men icke.
Men faktiskt - vintersport kan även jag tycka är lite trevligt om än i små doser.

Jävla påhitt!

Alla dessa tillfällen att visa sin uppskattning på är väl rart. Men... det blir bara mer och mer av detta och till slut blir det som ett krav. Det MÅSTE följas. Det kan faktiskt ha motsatt verkan. Det händer ju att det glöms bort. Har ni varit med om va? Och då blir ju dagen absolut så mycket tråkigare än vad den hade varit om det bara varit en helt vanlig dag. Kan vi inte bestämma att det är alla hjärtans dag och vänliga veckan hela tiden istället. Tänk så lite det behövs för att pigga upp vardagen. När gav du någon en blomma sist? När köpte du en liten löjlig sak och gav bort senast bara för att? Utan att det står i almanackan, tjatas om på TV:n eller framförs via reklam. Och... man kan faktiskt aldrig få för mycket blommor!
Så GLAD ALLA HJÄRTANS DAG på er året runt!

Öroncancer av mobilbabbel?

Det är mycket gnäll om rökning. Mycket mer nu än när folk rökte inomhus. Underligt det där. Inte så länge sen man kunde få sitta på fina restauranten med just inkommen mat och bli bolmad i nacken av bordsgrannen. Nu får folk tics när någon röker utomhus och dom måste gå förbi just där. Ja, lite underligt tycker jag att det är. Men apropå rökförbud - eftersom ju rökningen stör - så undrar jag när mobiltelefonförbud ska införas? Visst, på sjukhus finns det ju redan men det tycks vara ett fåtal som respekterar detta. Åtminstone i väntrummen. Jag är säker på att man kan få öroncancer av allt mobilbabblande. Och då menar jag inte att den med luren i örat utan omgivningen.

Åkte pendeltåg till storstan igår. På tåget kliver en tjej i ålder någonstans under 30. Hon har en väninna i mobilen. Väninnan har tydligen fått ett meddelande från sin "pojkvän" som hon måste få hjälp att tyda. Han har nämligen skrivit till henne på kurdiska. Detta behärskar tydligen inte tjejen i luren men hon på tåget kan minsann. Högljutt berättas om att väninnan "är som en blomma", "att han älskar henne" och att hon "lagar god mat" mm. Vi får även höra hur detta låter på kurdiska. Detta kan jag dock inte återge här eftersom jag inte har sådana kunskaper. Detta högljudda rabblande pågår i tjugo minuter.
Ja, jag lovar... jag försökte att inte lyssna men det kändes som om hon satt i mitt knä och berättade högljutt rakt in i mitt öra. Jag VILL INTE höra!!!
På vägen hem hamnar jag mellan två killar. Båda pratar oavbrutet i telefonen under 15 minuter. Eftersom det var två denna gång som pratade rakt in i varsitt öra på mig så vet jag inte vad dom sa. Det blev förmodligen någon typ av kortslutning. Förresten, när jag tänker efter så pratade den ena på ett för mig okänt språk. Vad ska man göra för att få folk att förstå att andra är där och faktiskt hör allting? Ska man ställa sig upp mitt i gången och dra av en riktig brakskit? Kanske ska testa det.

Hur vill du själv bli bemött?

Åh, vad jag älskar okomplicerade människor. Ni vet dom där människorna som aldrig känns jobbiga. Ni vet dom där människorna som man kan gå hem till och lägga upp fötterna i soffan hos och känna sig som hemma. Dom där människorna som bara finns där som en varm famn och som bara pysslar om en. Jag har flera sådana vänner och jag tror att jag ska ta och göra varsitt diplom till dom med guldtext och krusiduller.

Det finns så många -ister som gör livet svårt att leva. Egoister, narcissister, pessimister, fascister, nazister, rasister, sadister osv, osv. Framför allt tycks narcissistantalet ha ökat. Obehagliga typer. Dom känns lättast igen på sitt aldrig bristande ego. Det finns faktiskt behandling för dom som "lider" av detta men vad som ska få en narcissist att gå och få behandling är för mig obegripligt. Dom tycker ju att dom är bäst, störst och vackrast. Varför skulle dom någonsin vilja ha någon behandling.
Här ligger den gode Narcissus och blir förälskad i sin egen spegelbild. Hade han haft tillgång till en kamera så hade han väl fotograferat ihjäl sig själv.

Nåja, vi skiter i dom och ägnar oss åt de ljuva människorna. För övrigt vill jag att vintern tar slut nu innan min soffa helt gått i trasor. Ja, jag har inte suttit sönder den under vintern, om ni nu tror det - nej, det är katterna som går lös på allt. Det senaste är att ligga under soffan, klösa bort tyget och dra ut stoppningen! Skitkul. Nu har husse stiftat dit det igen men vi får se hur länge det håller. Fåtöljen som jag klädde om ser ut som om den har fått fransar. Men jag gillar ju det så vi kan säga att det är ett nytt fåtöljmode. Tänk positivt för tusan!

Eld och handarbete

När det är kallt ute så är Gubbe i farten som den värsta kaminmannen. Det eldas i kakelugnen och vem vill ligga nära och värma sig om inte Gusten. Alldeles het i pälsen blir han och man måste flytta på honom efter ett tag så han inte tar eld.

Annars har jag hållit mig varm genom att sticka en tröja med vidhängande mössa åt Pytte. Tröjan är lite stor men hon får väl växa i den. Nu har man minsann ont i armarna av stickandet. Gnäll, gnäll...

Även symaskinen har fått jobba. Ett par byxor ska Pytte också få.

Hon fick ett par clownbyxor innan också men dom hann jag aldrig fota innan dom försvann. Kanske man ska ta och sy sig en festblåsa nu när man ändå är igång. (När man nu ska ha den...)

Curriculum Vitae

Fy tusan vad det är svårt att skriva CV. Framför allt när man ska framhäva sig själv. Det där med att man ska skriva i "mitt mål". Där ska man ju tala om varför man är så tusans bra för just det företaget man söker jobb på. Hur lätt är det när man inte har en aning om hurdana personerna är som läser CV:t? "Att utveckla min kompetens i ett framåt företag" t.ex. Kan man inte bara skriva: "här är jag - ni kommer inte att ångra er - slå till!"
Sen ska man ju dessutom skriva ett personligt brev också. Där ska man ju inte upprepa det man skrivit i sitt CV utan hitta på nya käcka beskrivningar om sig själv. Urrrrrk! Tur att man har folk omkring sig att bolla idéer med och som kan tala om vad som är bra eller dåligt.
Ta bara en sån här fråga: "Varför vill du jobba i just vårt företag?" Då kan man ju inte svara: "För att ni har en tjänst ledig". För så är det ju idag. Hur stor chans har du att hitta ett jobb som du verkligen vill ha? Det är väl mer så att man får ta det som finns. Ska nog skola om mig till dödgrävare. Gå i pappas fotspår...

Och in i mitt huvud dyker...

Edvin Adolphson. Född 1893 i Furingstad i Östergötland. Död 1979. Inte vet jag varför han plötsligt knackar på innanför mitt pannben men det kanske har att göra med att jag funderat på det här med släktforskning och han är faktiskt född på den ort där min pappas morföräldrar bodde. Kanske han knackar på och säger "hörrö kärring - du är i rakt nedstigande led min bryllings tremännings ingifta brosbarn barnbarn". Nä, skulle inte tro det. Jag har nog bara statare och fyllhundar i mitt släktled.
Edwin - en tusan till kar det! I alla fall på filmduken. I verkligheten har jag inte haft den äran. Ingen kunde få till ett sånt krutosande tryck i "satans kanonrunkare" som han. Ska möjligen vara kapten Haddock i TinTin i så fall.
Här på bilden gestaltar han Herr Markurell. Till höger ser vi en annan av mina svenska filmfavoriter Eva Dahlbeck. Och vem står i mitten och ser ung ut om inte Ulf Brunnberg. Långt innan han blev Vanheden med svenska folket.
Kan det vara påverkan av dylika TV-serier och filmer som gjort att jag har ett sånt fantastiskt stort svärordsförråd?

Och ni vet väl alla att Edvin var far till trubaduren Olle Adolphson och till skådespelerskan Kristina Adolphson. Ja.... det visste ni ju.

Placeboeffekt?

Var på apoteket för att inhandla medicin till modern. Naturligtvis hade dom inte "rätt" sort hemma av blodtrycksmedicinen, men en annan - billigare - variant. Hur många billigare varianter kan det finnas undrar man ibland?
Hur som helst tog jag hem tabletterna och modern åt. Sen blev hon yrslig. Värre än vanligt. Hon hävdade bestämt att det var dom billiga tabletterna. Efter att ha talat med sin läkare - som naturligtvis hävdade bestämt att det var preciiiiiiis samma tablett - fick hon som svar att sluta med dom! Jodå - sluta. Med blodtrycksmedicin! Hon äter ju två olika tabletter, så den andra, svagare, hade hon kvar och åt. Hon kände sig genast bättre. Efter ett några dagar så togs blodtrycket och det var bra. Konstigt nog.
Jag vet flera som köpt den billigare varianten av sin medicin och inte varit nöjda. Apotek och läkare hävdar bestämt att det inte ska vara någon skillnad. Ändå säger folk att dom inte verkar på samma sätt. Är det bara inbillning eller?
Man kan ju också fråga sig hur vissa kan göra exakt samma medicin fast på ett billigare sätt?
Hur det än ligger till så är ju placeboeffekten nog så viktig för tron kan ju försätta berg har jag hört. Det värsta är dock att den dyrare varianten på medicin oftast inte finns hemma. Den får man beställa. Så nu får vi vara ute i god tid för att beställa hem.
Frågade på apoteket vad man hade för rättighet att reklamera medicin som man anser inte fungerar, men någon sådan rättighet finns inte. Har man gått med på att ta den billigare varianten så får man stå sitt kast. Det man kan göra är att säga till sin läkare att han/hon skriver i att inga ersättningar får ges. Bra va? Då står folk där med medicinkartonger för kanske 300 kronor som man slänger i soporna för att man inte ids gå tillbaka till Apoteket.