torsdag 8 september 2011

Avliva Ixodes ricinus

Nu ska jag berätta om dom där äckliga fästingarna igen. Utsända från helvetet tar dom sig in i mitt liv. Fint latinskt namn har asen också. Om man ändå kunde göra ricinolja av dom, men inte ens det duger dom till. I morse hittade jag en stor fästing på en av mina katter. Ett blåbär, som jag brukar kalla dom för när dom börjar bli fullmatade. Eftersom jag satt i soffan och hade ett glas med vatten framför mig så slängde jag ner fästingen där. Jag påminde mig nogsamt om att inte dricka upp vattnet!
kvällen när jag väl satt mig i soffan så fick jag syn på glaset igen med blåbäret på botten. Nu undrar ni naturligtvis vad jag är för idiot som sparar fästingar i glas på vardagsrumsbordet, men det var ett test! Gubbe hade hört någonstans att man inte ska spola ner fästingar i toaletten, för dom överlever i vatten och därmed även i avlopp. Inte bra med tanke på hur många vi har spolat ner. Nåväl, tillbaka till testet.
Jag kollade i glaset. Inget rörde sig. Fästingen låg helt stilla på botten. Jag rörde på glaset och därmed på vattnet, men ingen skillnad. Den var helt stel där den låg och gungade i vattnet. "Jaha, då var det väl fel då" sa Gubbe och jag knallade iväg för att spola ner eländet.
Väl på toaletten ångrar jag mig eftersom jag är en misstänksam jävel. Jag häller försiktigt ut vattnet och häller sedan ut fästingen på handfatskanten. Inte ett liv. This tick is no more, it has ceased to exist, för att citera den gode John Cleese. Men.... ändå är jag inte övertygad. Jag går och hämtar mitt förstoringsglas och håller upp fästingen med sina stela ben mellan pekfinger och tumme (mina alltså - inte fästingens). Och DÅ... DÄR... ett spröt rörde sig!!!  Eller såg jag fel?
Jag tar med mig helvetets husdjur tillbaka till vardagsrummet och lägger den på en halväten kaka som ligger där. Jag tittar och tittar och tittar och...... tro mig eller ej - fanskapet börjar veva med tentaklerna! Den lever! Den har spenderat 14 timmar i ett vattenglas och mår prima. Jag hämtar därför tändaren och eldar på fästingens tentakler. Så tittar jag på den och den.... sprattlar... ändå! Då eldar jag lite längre, så att jag ser att alla ben och tentakler, eller vad det nu är dom har, verkligen brinner.
Efter denna kremering håller den sig äntligen lugn.
Det var allt från naturrutan denna gång.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

11 kommentarer:

Renée sa...

Jag lägger dom alltid mellan ett lager hushållspapper och sedan tar jag ett glas och mosar den jäveln med bottnen på glaset... Synd att det inte går att utrota fanskapen, de och mördarsniglar... BLÄÄÄ!

Tantaluran sa...

Man kanske har ett och annat att lära av fästingar när det gäller "risk för drunkningsolyckor"???

FruViola sa...

Ok då får jag säga att idag Viola har du lärt dig något...
Liksom du avskyr jag fästingar men aldrig har jag funderat pådet där med avloppet. För i toan har jag nog kastat en och annan.

Tack för en underbar ochvälskriven info om kriget mot fästningen.
Kram Viola

Anonym sa...

Himla kul blogg ,-))))
JA där ser man, SEGLIVADE ÄR DOM,nu vet jag nåt som inte många andra vet. TACK för det ,-))))
Hej från mig (P)

Baronessan sa...

Renée: Tack för tipset! Men det är mycket blod i "blåbären" så då eldar jag hellre. :)

Baronessan sa...

Tantaluran: Ja, dom har tydligen något väldigt bra knep :)

Baronessan sa...

Viola: Ja, tänk vad man kan lära sig på den här bloggen! ha, ha :)

Baronessan sa...

(P): Tackar! :)

Laila sa...

Isch! Jag brukar också ta en skrunkla med hushållspapper och klämma ihjäl dem i, och sedan slänga i soporna. Tycker det verkar enklare än att hålla på att elda... :-)

Men annars kan jag tala om att stackmyror också har många och sega liv. Jag har ju sådana här inne - de tror att mitt hus är en jättestack - och flera gånger har jag trampat eller klämt ihjäl en myra så den är alldeles hopklämd och skrynklig. En liten boll med ett par ben som spretar åt olika håll.
Men efter en stund kan man se att den börjar räta ut ben efter ben och till sist kroppen, och så kryper de jävlarna iväg igen! Ibland har jag fått döda en myra tre gånger innan den dör.
Naturligtvis kan man ju liksom vrida på skosulan fram och tillbaks på den, så den smetas ut över golvet eller i mattan. Då dör den säkert. Men helst vill jag inte ha insmetade myror i mattor o sånt..

Baronessan sa...

Laila: Ja, myror verkar väldigt seglivade. Dom slipper jag än så länge.

Shirouz sa...

Jag visste inte det där om toan och fästingar, isch! Och helt makalöst, att den levt i vatten i 14 timmar och fortfarande levde, jag ryser här och tycker att det kryper lite överallt. Usch, sickna odjur det där är!