Bästa sällskapet?

Jag är en kattmänniska. Mycket mer än människomänniska skulle jag nog säga. Jag älskar djur i allmänhet och katter i synnerhet och dom djur som jag tycker är läskiga är jag ändå intresserad av.
Jag skulle nog ha blivit en gris. Vissa tycker säkert att jag är det också. Eller en ko som någon anonym skrev en gång. Men... en hundmänniska kan man inte säga att jag är. Jag tycker att hundar är jättefina och söta, men jag gillar inte det där med att vara en packledare. Det är inte min grej. Jag skulle inte palla med att ha en hund i huset som pockar på uppmärksamhet och sällskap. Katter tar ju ut sitt sällskapande när det passar dom genom att lägga sig på en, men en hund kanske skulle ligga där på golvet och titta på mig med bedjande ögon och det skulle jag inte klara. Då skulle jag ägna all tid åt den hunden och det går ju inte heller.

Men jag funderingar på att skaffa hund när jag blir pensionär. Jag har alltid varit svag för den lilla vita hunden West Higland White Terrier. Den kallas även Westie. Dom är så söta och pigga och dessutom är det ingen skällhund. Jag har svårt för skällande hundar. Det här är väl en av dom vanligaste hundarna bland pensionärer tror jag.

Men så funderade jag igen och tänkte att nä jävlar i mig, jag ska ha en Rottweiler istället. Många tycker att dom är läskiga men jag gillar den rasen. Dom ser så goa ut. Och när man blir en pensionär så kanske man behöver lite skydd från folk som kanske försöker rycka handväskan ifrån en.
Jag ser framför mig hur jag kommer stapplandes med min rollator och har Bonzo dog i ett tunt snöre bredvid mig. Folk kommer garanterat att skingras.
Kanske att jag bussar Bonzo på butiksbiträdena när korven är för dyr eller favoritbrödet är slut. Han kommer sedan att bära alla mina varor ända hem till dörren och när det blir vinter kan han dra mig i en släde. Om jag tränar honom riktigt duktig så kan han säkert bädda sängen och laga mat åt mig också. (Ni märker väl att jag utgår från att jag har överlevt min Gubbe fast han är yngre?)
Nåja, vi får se hur det blir. Frazze, Gösta och Gusten lever förhoppningsvis fram till min pension och med all dyr mat som jag stoppat i dom gossarna så lever dom nog tills jag dör. Det kanske blir dom som behöver dras runt på en släde. Å andra sidan kanske jag dör i morgon. Den som lever får se.

Läs även andra bloggares åsikter om Hund, Westie, Rotweiler, Katter, Pensionär, Humor

Törstar efter mat

Jag har läst: Det kan vara så att du är törstig när du känner dig hungrig eller sugen!
Hur jävlig kan den här kroppen vara mot mig? Jag har i åratal försökt att ge den vad den behöver både näringsmässigt och då och då en godsak. Men hur blir man belönad? Jo, med att man kommer på sig själv med att krafsa omkring i skafferi och kylskåp i tid och otid efter något att stoppa in i kalorihålet. Man river och stoppar in, tuggar och sväljer men ändå känns det inte mättat på något sätt. Så man krafsar vidare och blandar havregryn med filmjölk och kakao och trycker i sig (om det är vad man just då hittar). Men det är då.... just då... som man alltså ska tänka på att man egentligen kan vara törstig?
Men varför ända in i alla grönjävliga fladdermöss säger då kroppen inte till att den vill ha vatten?
Här ska man tvinga i sig vatten fast man inte vill ha bara för att kroppen inte ska lura in en i skafferiet. Det är jättejobbigt att dricka vatten när man inte känner sig törstig. Jag känner mig aldrig törstig. Bara hungrig.Hur ska det sluta?

Å på TV är Philip och Fredrik packade... (Testar alkomätare tror jag) Vart är världen på väg?

Läs även andra bloggares åsikter om Törst, Mat, Hunger, Humor

Absorbera intimare

Jag hittade en sida där man kan få fram anagram. Vad gör man inte när man är sjuk!? Jag skrev in mitt flicknamn, för- och efternamn, och fick bl.a. fram: Betongens brits och bottnens isberg - Lät ju lite väl hårt och kallt det där. Burrrr!  Jag som var så snäll och blyg när jag var liten.
Jag la till mitt mellannamn och då fick jag fram detta: Ateisters bombningar - Ja, jävlar i min lilla låda. Då krigar man inte i Guds namn inte. Men det kanske inte var så fel ändå i mitt ateistiska hem alldeles intill kyrkan.
Sen tog jag mig för att skriva in det namn som jag först skulle ha hetat. Det blev inte så eftersom någon släkting tydligen snodde det före mig. Lika bra det eftersom jag har en svägerska som heter så. Alltså, det jag från början skulle ha hetat, samt mitt mellannamn blir: Boningarnas mulligaste - Se där ja! Kanske skulle haft det namnet ändå.
1982 gick jag så sta och gifte mig och ändrade då mitt efternamn. Med det namnet blev ett av resultaten så här:
Bertils agn - Ja, min dåvarande make var fiskare. Dock hette han inte Bertil. 
Vid giftermål nr 2 blev det åter ändring av namn, och då blev det så här: Bosnierberta - ha, ha... nog för att man fått heta Beirut många gånger men det här var något nytt! Lägger jag till mitt mellannamn så blir det Absorbera intimare. Jag får väl översätta det till uppta förtrolighet. Det låter väl fint :)
Om jag skriver in enbart mitt förnamn så blir det Biter - Det ska väl vara min ironi då kanske.
Sen fanns det ju en hel drös av mer obegripliga bokstavskombinationer, men dom skiter vi i. Gå in och testa själva får ni se på Arrak anagram.

Läs även andra bloggares åsikter om Namn, anagram, humor

En renare, grönare värld

Jag försöker tänka på miljön. Sopsorterat har jag gjort i många år och jag blir mörkrädd när jag ibland ser hur folk slänger precis vad som helst var som helst. Ändå har väl gemene man blivit allt duktigare. Det märker man inte minst när man ska slänga allt plast- papper- och plåtskräp i återvinningen. Det är nästan alltid fullt. Eller är det så att kommunerna är så usla på att tömma? Vill helst inte tro det senare.
Jag försöker i mesta möjliga mån att sortera men ibland blir även jag slarvig. Eller mer osäker tror jag. Som när man har en förpackning som ska slängas i plastbehållaren och den är full med klägg, gegg och fasttorkat gojs. Då är frågan om jag ska spola bort en massa varmvatten och hälla ut ännu mer diskmedel för att göra rent något som ska slängas. Det är en avvägning. Har jag plats och det fungerar så lägger jag in det i diskmaskinen för att sedan slänga det. Det brukar nästan alltid finnas ett litet hål där en burk eller ask får plats. Jag har chockat mina medarbetare flera gånger genom att ställa plåtburkar i diskmaskinen och delat upp förpackningar som varit mixade i plast och papp.
Hur som helst så försöker jag tänka efter. Jag tänker ofta på våra sopberg och då blir jag rädd. Usch vad mycket vi människor slänger. Jag blir orolig bara jag tvättar, eftersom vi har en avloppsbädd där jag bor och vattnet sedan rinner ut i vårt dike. Vattnet blir ju renat i bädden men det kommer ju ändå med en massa onaturliga kemikalier ut i vår natur genom tvättmedel, diskmedel, sköljmedel, hårmedel osv.

Men vi måste alla göra det lilla vi kan. Kom ihåg: vi lånar jorden av kommande generationer!

Det lustiga är att en del människor alltid måste ifrågasätta. Eftersom man kanske vet med sig själv att man är en miljöbov så ifrågasätts alltid sådana som jag. Till exempel så får jag ALDRIG göra något fel. Det är förbjudet. Försöker jag lära andra så måste jag själv vara felfri, trots att andra fortsätter med sitt slarv.
Något som grämer mig mycket är att jag kör bil till mitt jobb. En timme, fyra dagar i veckan. Det är ett måste eftersom det skulle ta mig 2 timmar att åka kommunalt - enkel resa.
Jag vill ha en miljöbil, men Gubbe säger att han vill att jag sitter i en riktigt säker bil. Jag vill ju gärna tro att detta går att kombinera. Det blir ju bättre och bättre även på den fronten. Jag tröstar mig med att jag under 15 års tid promenerade till mitt förra jobb.
Om det nu är så att ni vill men inte vet så rekommenderar jag sidan SOPOR. Där får man tips och råd om hur, vad och var man kan kasta sopor. Och välj för tusan miljövänliga produkter - SNÄLLA!
Och när ni ändå håller på kan ni gå med i Greenpeace också.
Det är ju inte lätt för oss konsumenter att hålla reda på allt som är rätt och fel. I denna stressade tid är det ingen som orkar göra annat än att få vagnen full och komma hem. Sen har vi ju det där med kläder. Vem har råd att köpa enbart ekologiska kläder? Och varför ska vi konsumenter alltid hålla koll själva på om kläderna innehåller nonylfenoletoxylat eller om fisken är rödlistad. Men... vi får göra så gott vi kan.

Läs även andra bloggares åsikter om Sopor, Miljö, Sortera, Greenpeace, Kemikalier

En kopp kaffe och en knapp tack!

Attans amalia vad jag blir stressad av att tänka. Nu när jag är sjuk så tänker jag extra mycket. Jag tänker t.ex. att nu när jag är sjuk så kan jag fixa med mina bilder. Sen håller jag på och kollar hit och dit, i pärmar och i datorn och till slut vet jag inte vad jag håller på med. Blir liksom ingen struktur på det hela. Så blir jag så stressad och trött så jag måste dricka en kopp kaffe.
Sen tänker jag på att sticka. Men garnet tog slut till det jag höll på med. Men... jag har ju annat garn. Kan ju sticka något annat. Leta beskrivning på nätet... bestämma... stressa... trött... ytterligare en kopp kaffe.
Kanske ska kolla igenom tidningarna istället som ligger här och skräpar. Se om jag ska behålla något recept eller notera något som ska kollas upp. Blädder, blädder, kolla, kolla, var var jag nu... stressa... trött... mera kaffe.
Dessemellan måste jag äta piller. Penicillin en timma före maten eller två timmar efter maten. Vad är klockan? Är jag hungrig? När ska jag bli hungrig? Har jag tagit pillren? Räknar antalet och kommer fram till att jag missat en. Tar en och blir genast hungrig. Hjälp... ska jag behöva vänta med att äta i två timmar? Å vad trött jag blir... mera kaffe... snart magsår!
Jag avundas min Gubbe som kan sätta sig framför TV:n och bara stänga av. Jag tror att han har någon hemlig knapp någonstans. Bara det rör sig så är han nöjd. Ibland sitter han framför TV:n och har inget ljud på. Bara folk som springer omkring på skärmen. Oftast då i något sportsligt sammanhang. Jag tror att han tränar på det sättet. Han kan sitta framför TV:n i timmar och sen bli så trött att han måste gå och lägga sig.
Jag vill också ha en sån knapp!
Här en skön bild på Gusten som heller inte har några som helst problem med att hålla sig cool - utan både TV och kaffe!

 
Läs även andra bloggares åsikter om Stress, Trött, Förkyld, Avstängningsknapp, Humor, Katt

Avliva Ixodes ricinus

Nu ska jag berätta om dom där äckliga fästingarna igen. Utsända från helvetet tar dom sig in i mitt liv. Fint latinskt namn har asen också. Om man ändå kunde göra ricinolja av dom, men inte ens det duger dom till. I morse hittade jag en stor fästing på en av mina katter. Ett blåbär, som jag brukar kalla dom för när dom börjar bli fullmatade. Eftersom jag satt i soffan och hade ett glas med vatten framför mig så slängde jag ner fästingen där. Jag påminde mig nogsamt om att inte dricka upp vattnet!
På kvällen när jag väl satt mig i soffan så fick jag syn på glaset igen med blåbäret på botten. Nu undrar ni naturligtvis vad jag är för idiot som sparar fästingar i glas på vardagsrumsbordet, men det var ett test! Gubbe hade hört någonstans att man inte ska spola ner fästingar i toaletten, för dom överlever i vatten och därmed även i avlopp. Inte bra med tanke på hur många vi har spolat ner. Nåväl, tillbaka till testet.
Jag kollade i glaset. Inget rörde sig. Fästingen låg helt stilla på botten. Jag rörde på glaset och därmed på vattnet, men ingen skillnad. Den var helt stel där den låg och gungade i vattnet. "Jaha, då var det väl fel då" sa Gubbe och jag knallade iväg för att spola ner eländet.
Väl på toaletten ångrar jag mig eftersom jag är en misstänksam jävel. Jag häller försiktigt ut vattnet och häller sedan ut fästingen på handfatskanten. Inte ett liv. This tick is no more, it has ceased to exist, för att citera den gode John Cleese. Men.... ändå är jag inte övertygad. Jag går och hämtar mitt förstoringsglas och håller upp fästingen med sina stela ben mellan pekfinger och tumme (mina alltså - inte fästingens). Och DÅ... DÄR... ett spröt rörde sig!!!  Eller såg jag fel?
Jag tar med mig helvetets husdjur tillbaka till vardagsrummet och lägger den på en halväten kaka som ligger där. Jag tittar och tittar och tittar och...... tro mig eller ej - fanskapet börjar veva med tentaklerna! Den lever! Den har spenderat 14 timmar i ett vattenglas och mår prima. Jag hämtar därför tändaren och eldar på fästingens tentakler. Så tittar jag på den och den.... sprattlar... ändå! Då eldar jag lite längre, så att jag ser att alla ben och tentakler, eller vad det nu är dom har, verkligen brinner.
Efter denna kremering håller den sig äntligen lugn.
Det var allt från naturrutan denna gång.

Läs även andra bloggares åsikter om Fästing, dränka, spola ner, bränna, natur, humor