Baka med Murphy

Jag och Murphy har bakat idag. Murphy var ju inte med mer än i sin andliga form, men han jobbade hårt med det han gör.
Jag hade redan igår förberett med saffran i kokt mjölk, som jag just lärt mig på svt av någon bagare. Det är nämligen inte alls så att man bara slänger ihop en deg som man brukar göra inte. Glöm det! Den här degen ska förberedas, rivas och vila och fan och hans moster. Jag förberedde alltså och glad i hågen skulle jag gripa mig an detta företag. Redan där borde jag tänkt mig för eftersom jag kände av vinddraget när Murphy bänkade sig.
Allt i receptet var i vikt. Inte använder sig bagare av mått inte. Nej, noga vägt ska det vara. Okej, tänkte jag och tog fram min digitala våg. Jag vägde smöret, jag vägde saltet (!) och jag vägde mjölet. Någonstans här i mitten gick det åt helvete. Varför? Jo, för att den vackert orangea vågen plötsligt gav upp! Jag bytte batterier men icke. Jag letade då fram en lista där man kunde omvandla vikt till rymdmått. Nu har ju inte siffror någonsin varit min starka sida. Tvärtom. Om det berodde på det eller inte vet jag inte, men det blev åt helvete för mycket mjöl! Varför jag inte tog i lite i taget som jag brukar.... ja, det får jag nog tillskriva herr Murphy.
Jag stod där och blängde på min torra deg. Det enda jag kunde göra var att skarva. Fram med mer smör, jäst osv. Sen hällde jag ihop och var försiktig med att ta för mycket mjöl. Det blev ändå en ganska tung deg som bakades ut till mandelmassefyllda (när jag rev mandelmassan så rev jag naturligtvis hål på knogen också) bullar och två klippta längder. Där.. och då kom jag på. Jag hade ju glömt att hälla i saffran i den andra degen! Murphy igen. Men bullarna blev bra även om det inte blev överdrivet mycket saffranssmak.
Egentligen började det mycket tidigare än så. Jag skulle åka till en grav för att sätta ut ett ljus och jag skulle handla till baket. Jag har haft ett gravljus liggande men nu när jag skulle ha det var det naturligtvis borta. Okej, tänkte jag. Jag handlar först och då kan jag handla ljus samtidigt. Åkte till affären, betalade, gick till bilen och kom på att jag köpt allt utom gravljus. Gick in igen och köpte gravljus. Kom ut till bilen och kom på att jag inte hade varken tändstickor eller tändare. Jag gick inte in igen för Murphy stod framför mig och gapflabbade.
Ja, det var alltså bara en av dessa dagar. Det är ju bara så typiskt att dom ska komma när man har tänkt sig att göra en massa men det är väl sånt Murphy snokar upp. Å andra sidan kunde ugnen ha exploderat och jag kunde ha fått en hjärtinfarkt, så varför klaga. Bullarna blev fina i.a.f.

Här kan ni läsa hur man gör saffransbullar "på riktigt".

Läs även andra bloggares åsikter om Murphys lag, Saffran, Bullbak, Humor

Ishalka och avåkning

Jo.... det var ju så här. Morgonen började med obefintlig nattsömn och värk i bihålorna. Detta gjorde att jag bestämde mig för att ta sovmorgon. Skulle jag nog inte ha gjort. Eller rättare sagt, jag skulle ha stannat i sängen. 
När jag väl kom iväg så fick jag skrapa bilen för det hade liksom fryst på på natten. Jag åkte iväg och när jag kom fram till vägkorsningen så ville inte bilen stanna. Den susade vidare på ishalt underlag och hur jag än försökte få stopp på den så gled den bara vidare. Jag såg framför mig hur jag skulle smälla med de bilar som for förbi framför mig i korsningen. Det enda jag kunde göra var att försöka svänga. Jag ville heller inte smälla in i stolpen som stod vid vägen utan svängde efter den. Detta gjorde att jag åkte som på räls upp på broräcket. Oskadad men skakig fick jag hjälp av några underbara personer som stannade för att hjälpa mig.

Jag blev hemskjutsad och Gubbe väntade på bärgare vid vägkorsningen. När han kom hem sa han: "aldrig har jag sett så många glada människor". Flera hade stannat, skrattat och fotat. Jag som låg hemma och mådde dåligt såg inte direkt det roliga i det hela. Jag hade ju trots allt undvikit att köra ut i trafiken. Jag är även glad att bilen bestämde sig för att fastna på räcket, annars kanske jag hade vält ner i gångtunneln under vägen.

En av de som fotat var från lokaltidningen. Den personen har jag nu "tistlat" eftersom jag tycker att man som journalist kan höra sig för om någon är skadad eller inte innan man sätter in en bild i tidningen. Dessutom med en humoristisk överskrift. Jag fick som svar att "av bilden att döma var det inte någon större skador på bilen". Jag frågade då hur dom kunde avgöra det av en bild. Bilen ska nämligen skrotas!!! Och även om bilen ser hel ut kan väl den som sitter i skada sig. 

Min kära ostronfärgade fyrhjuling. Han klarade inte av smällen särskilt bra och skadorna kom upp i så höga kostnader så det inte lönade sig att laga.

Så... nu är en ny bil inköpt. En av samma sort. Så nu är man lite orolig att det ska hända något igen förstås. Men jag har ju inte åstadkommit ens en buckla på 30 år så jag får väl hoppas på 30 år till.

Läs även andra bloggares åsikter om Bilolycka, Avåkning, Bärgare,