onsdag 8 februari 2012

En relationsberättelse

Läs den här berättelsen om ni inte gjort det förut.

Nedan följer en unik möjlighet för er att ta del av mannens komplexa känsloliv. Utnyttja detta unika tillfälle och låt det bli en ledstjärna i era relationer.

Låt oss säga att en kille, vid namn Roger, är attraherad av en tjej som vi kan kalla Helena. Han frågar om de ska gå på bio; hon säger ja; de har en kul kväll ihop. Några kvällar senare bjuder Roger ut Helena på middag, och åter igen har de en härlig kväll. De fortsätter att träffa varandra gång efter gång, och efter ett tag är det ingen utav de två som träffar någon annan.
Och så, en kväll då de är i bilen på väg hem, slår en tanke Helena. utan att tänka sig för säger hon
"Inser du att i kväll så är det exakt sex månader sedan vi började gå ut tillsammans?" Tystnad följer i bilen, och Helena tycker att det blivit väldigt tyst.
Hon tänker för sig själv: "Jösses, jag undrar om det stör honom att jag sa så. Kanske känner han sig inspärrad i vår relation; kanske tror han att jag försöker dra in honom i något bindande, som han inte är redo för". Roger tänker: "Jösses! Sex månader".
Helena tänker: "Fast...jag är inte riktigt säker på att jag vill ha en relation som den här. Ibland önskar jag att jag hade lite mer rum för mig själv, så att jag skulle kunna fundera på om jag verkligen vill vara med på det här, när vi stadigt är på väg mot . . . ja, vad är vi på väg mot? Kommer vi att fortsätta att träffa varandra på den här nivån av intimitet? Är vi på väg mot ett äktenskap? Mot barn? Mot ett liv tillsammans för evigt? Är jag redo för att göra ett sådant val? Känner jag verkligen den här personen?"
Och Roger tänker:" . . . så det blir . . . låt se nu ..februari då vi började gå ut med varandra, ja just det, det kommer jag ihåg, det var precis efter att jag hade lämnat in bilen på service, och det betyder . . . få kolla mätaren . . . Oj då! Jag borde ha bytt olja för bra länge sen!"
Och Helena tänker: "Han är upprörd. Jag kan se det på hans ansikte. Kanske jag tolkar det här helt fel! Kanske vill han ha ut mer utav vår relation. Mer intimitet, mer hängivelse; kanske upptäckte han - även innan jag själv gjorde det - att jag var reserverad. Ja, så måste det vara. Det är därför han inte vill säga något om sina egna känslor. Han är rädd för att bli bränd."
Och Roger tänker: "Jag måste be dem kolla hjulställningen igen. Jag bryr mig inte om vad de där idioterna säger, det är fortfarande inte bra. Och jag hoppas att de inte skyller på det kalla vädret den här gången. Vadå kallt väder, förresten? Det är 24 plus ute, den här bilen rycker som en förbaskad sopbil, och jag som betalade de där inkompetenta tjuvarna 5000 spänn."
Och Helena tänker: "Han är arg. Och jag kan inte klandra honom. Jag skulle varit arg också. Rasande. Gud, jag känner mig så skyldig, då jag drar med honom in i något sådant här, men jag kan inte rå för mina känslor. Jag är helt enkelt inte säker. . ."
Och Roger tänker: "De kommer antagligen att säga att det bara är 90-dagars garanti. Det är precis vad de kommer att säga, de fula illrarna."
Och Helena tänker: "Kanske är jag för idealistisk, väntar på att en riddare ska komma ridande på sina vita häst, när jag sitter bredvid en perfekt kille, en person som jag tycker om att vara med på min lediga tid, en person som jag verkligen bryr mig om, en person som bryr sig om mig. En person som pinas just nu, på grund av min egocentriska skolflicksdröm."
Och Roger tänker: "Garanti? De vill ha en garanti? Jag ska ge dem en sjuhelvetes garanti! Jag ska ta deras garanti och stoppa upp den i deras . . "
"Roger" säger Helena högt.
"Va?" säger Roger överraskat.
"Tortera inte dig själv sådär", säger hon, på samma gång som hennes ögon börjar svämma över av tårar. "Kanske skulle jag .. . Åh Gud, jag känner mig så . . ." (Helena vänder sig bort, gråtande.)
"Va?" säger Roger.
"Jag är en idiot", snyftar Helena. "Jag menar, jag vet att det inte kommer någon riddare. Jag vet det. Det är så dumt. Det kommer ingen riddare, och det kommer ingen vit häst."
"Kommer det ingen häst?" säger Roger.
"Du tror att jag är vrickad, eller hur?" säger Helena.
"Nej!" säger Roger, överlycklig över att äntligen veta ett bra svar.
"Det är bara det . . . att jag . . jag behöver mer tid", säger Helena.
(En 15 sekunders paus följer där Roger, hårt tänkande, försöker komma på ett säkert svar. Slutligen kommer han på ett som han tror kan fungera.) "Ja", säger han. (Helena, djupt rörd, rör försiktigt vid hans hand.) ´
"Åh, Roger, tycker du verkligen så?" säger hon.
"Om vad?" säger Roger.
"Om tiden", svarar Helena.
"Aha", säger Roger. "Ja."
Helena vänder sig mot honom och stirrar djupt in i hans ögon, och får honom därmed att bli otroligt nervös inför vad hon kommer att säga här näst, särskilt om det innehåller ordet häst. Slutligen säger hon "Tack, Roger". "Tack själv", säger Roger.
Roger kör hem Helena, där hon slänger sig på sin säng där hon, en konfliktfylld, torterad själ, gråter tills solen går upp.
Roger, kommer till sin lägenhet, tar fram ett paket med Ballerina, sätter på teven och faller genast i djup koncentration då han får se en repris av en tennismatch mellan två tjeckoslovaker som han aldrig hört talas om. En liten röst i hans bakhuvud säger att något viktigt hände i bilen denna kväll, men Roger är ganska säker på att han aldrig skulle kunna komma på vad det var, så han beslutar sig för att det är bäst att han inte tänker mer på det. (Detta är också Rogers policy angående världssvälten.)
Följande dag kommer Helena att ringa sin bästa vän, kanske hennes två bästa vänner, och de kommer att prata om det som hände i bilen i går kväll sex timmar i sträck. In i minsta detalj kommer de att analysera allt som hon sa och allt som han sa, de kommer att gå över det om och om igen, utforska varje detalj, ord, uttryck, och gest för nyanser av betydande mening.
De kommer att fortsätta diskutera det här, från och till, under de följande veckorna, kanske till och med månaderna, men kommer inte att komma fram till några bastanta slutledningar. Ej heller kommer de att tråkas ut av det.
Roger, å andra sidan, kommer att göra en kort paus precis före sin serve i squash, som han spelar med en utav Helenas äldsta vänner, rynka sin panna, och säga: "Viktor, har Helena någonsin haft en häst?"

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

6 kommentarer:

Fru Venus sa...

HA HA HA HA!!
Helt underbart, galen och säkert i många fall, verklig händelse, vilket borde få en och annan att tänka efter ;-)
Kram!

Helena sa...

Hehehe

Baronessan sa...

Läste den för Gubbe men jag tror att det blev för många bokstäver på en gång :) Kram på dig!

Baronessan sa...

Precis!

bloggtant sa...

Men hur var det: Hade hon haft en häst???

<3

Baronessan sa...

Ja, en vit tror jag ;)