Mina fiender - pneumokockerna

Nä, nu får vi sätta igång vårbruket och bädda i ordning i komposten för nu dör nog kärringen snart.
Efter 2,5 dygn med feberfrossa, sprängande huvudvärk och ett hugg i högra sidan av bröstet vid varje andetag så åkte jag till akuten. Hugget hade ökat från ett stick till yxhugg. Det var knappt jag tog mig in genom dörrarna.
Läkaren frågade "hur länge har du hostat? "Jag hostar inte" svarade jag. "Men du har ont i öronen" sa han med ett frågetecken. Jag svarade att jag hade ingenting annat än feber och ont i bröstet. Jag undrade var han fått den informationen ifrån, men jag orkade inte.
Han konstaterade lunginflammation och skrev ut antibiotika. Sen uppmanades jag till återbesök nästa dag för att röntga lungorna. Sagt och gjort. Efter att ha röntgat mig fick jag vänta på dom där superbekväma stolarna dom har på sjukhus. (Vill dom att man ska dö eller gå hem?) Till slut fick Gubbe skaffa fram en brits jag kunde lägga mig på annars hade jag lagt mig på golvet.
När läkaren till slut kom så var hon fundersam och frågade mig om varför jag fått den medicin jag fått. Hur skulle jag kunna veta det. Hon frågade också om jag hade barnbarn och jag svarade ett gäng. Läkaren ville att jag skulle kollas på en infektionsavdelning och skickade mig vidare till Karolinska.
Så... då åkte jag till akuten på Karolinska. När prover tagits kom läkaren och frågade vad hon skulle göra. I det ögonblicket  undrade jag om jag misstagit mig och att det var jag som var läkare och dom andra patienter. Lite dimmig i huvudet var jag faktiskt.
Problemet var att eftersom det redan påbörjats en behandling (antibiotikan) så kunde dom inte ta några prover. Det var liksom redan förstört. Hon funderade vidare och det togs fler prover och tryck och efter några timmar (!) kom hon tillbaka. Då hade hon diskuterat med en expert. Jag har en kraftig infektion och lunginflammation orsakat av pneumokocker (läs barnbarnsnäsor). Hon ville lägga in mig. Det ville inte jag. Så... jag fick åka hem, om jag lovade att komma tillbaka direkt om det inte blev bättre.
Jag är väldigt tacksam emot dem som tog hand om mig. Rara, gulliga, omtänksamma människor allihop. Så det var inte för deras skull som jag ville hem.
Jag fick ny penicillin som jag skulle börja med redan samma dag. Lättare sagt än gjort. Den fanns inte på apoteket. Jag och Gubbe satt i bilen och försökte ringa till olika apotek. Försökte alltså, för det är inte lätt. Det är knappval till vansinne, man kommer till olika växlar och man kommer fel, men man kommer sällan fram. (Hur klarar sig gamla människor?) Där vi kom fram fanns det inte mitt penicillin för det var så ovanligt. Så det var bara att beställa till nästa dag och äntligen gå hem till sängen.
Eftersom jag var sjuk i lunginflammation ett par, tre gånger förra året så frågade läkaren vad dom gjort då. "Som vanligt" sa jag, "lyssnat på lungorna och skrivit ut penicillin". Enligt henne skulle jag ha röntgats och sen röntgats igen 5-6 veckor efter inflammationen. Aldrig hört talas om. Det här är första gången jag röntgar mina lungor. Och anledningen till det är att jag frågade hur jag kunde ha lunginflammation utan att vara förkyld för fem öre. Han kunde ju inte svara på det. Denna gång kommer jag i alla fall att följas upp. Framsteg! Sen får jag väl för evigt gå med munskydd så fort jag träffar barnbarn.
Nu äter jag det nya penicillinet och biverkningslistan är från golv till tak. Det är inte så farligt. Hjärtrubbningar, leversvikt och självmordstankar bl.a. Det kan man väl stå ut med. Sen fick jag citodon att knapra på också mot värken. Den gör mig mer snurrig än hjälper mot värken. Men mitt i allt detta så vet jag att det går över och det finns människor som har ständig värk alltid, jämt och som aldrig blir friska så jag har faktiskt inget att klaga på.

Läs även andra bloggares åsikter om Pneumokocker, lunginflammation, infektion, lungor, sjukvård