tisdag 10 juli 2012

Varför dör man, mormor?

Döden är fascinerande på många sätt. Det tycker i alla fall Pytte (3,5 år). Hon funderar mycket på det där med "när man dör". Det senaste är att prata om min exmake, hennes morfar Lasse, som dog för många år sedan. Hennes mamma har berättat om att han blev sjuk av att ha druckit för mycket alkohol och det berättar hon glatt för folk hon möter. "Min morfar Lasse är död, för han drack för mycket öl och sprit" kan hon säga.
"Berätta för morfar Lasse" säger hon till mig. Hon menar naturligtvis - om morfar Lasse - och då berättar jag om honom hur han var och vad han gjorde. Då säger Pytte: "Nej... berätta om när han dog". Då berättar jag det, men det är ju så svårt att förstå. Att man lever och så plötsligt dör man och läggs i en grav. Konstigt.
Vi gick till morfar Lasses grav häromdagen. Läste på gravstenen och pratade lite medan jag plockade lite bland blommorna. Hon var lite fundersam över att vi stod graven för det skulle man inte göra. Hon ställde sig ordentligt vid sidan om.Var nog rädd för att trampa på morfar kanske.
Sen ville hon titta på gravstenar och jag skulle läsa vad det stod. Vid en grav hade någon ställt en stenfågel som hon reagerade på och bredvid den låg en liten vit sten. Jag läste på stenen "saknar dig". "Det är någon som saknar den som ligger där" förklarar jag. "Varför gör dom det" frågar Pytte. "Jo, för om man tycker om någon och den försvinner så längtar man ju efter den och då saknar man" svarar jag. På väg till bilen säger Pytte: "Jag saknar morfar Lasse".

"Min" kyrka/lekplats i Lunda
Här till höger en kalla. En blomma som för mig för alltid är förknippad med gravar. Jag växte upp intill en kyrkogård och föräldrarna var kyrkvaktmästare under en tid. Då var det vanligt med kransar som hade plastblommor fastsatta. När dessa hamnade på tippen var det vi barn som lekte med dom. Plastkallor, levande kallor, alla kallor... för alltid förknippat med kyrkogården. Men jag gillar dom ändå. Dock inte i plast!

Pytte har ju full koll på att min mor, (88 år och kallad Mormis) är sjuk och ska dö när som helst (har modern själv hoppats på i sådär 10 år minst). När vi hälsade på modern en dag när hon inte kommit upp ur sängen än, utan hade håret på ända och inga löständer i, då sa Pytte viskande till mig "nu dör nog Mormis snart". Ni som läst här om modern förut, vet att hon skrattar och skämtar åt det mesta. Hon tyckte det var hur roligt som helst. Vid nästa träff sa hon: "bäst jag sätter i tänderna och kammar till mig så inte den här fula kärringen skrämmer slag på ungen". Men Pytte är inte rädd för Mormis alls. Hon är bara fundersam.

Ibland är Pytte väldigt pratsjuk och säger: "Mormooooor...... Veeeet duuuu...? Så där 320 gånger efter varann.  Men det är så roligt att lyssna på hennes funderingar. Eller så säger hon "Vaaaarfööör? Och det är ju inte alltid man kan svara. Som när jag t ex säger "titta, där kryper en snigel" och hon säger "vaaaarföööör?" då kan man ju inte riktigt svara, för man har ju inte en aning om varför snigeln kryper där. Men jag kanske drar till med "för att han inte har något annat för sig" och då säger hon "vaaaarföööör?"

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

9 kommentarer:

Laila sa...

En sådan härlig liten historia om liv och död och barns funderingar! Kan undra om jag får barnbarn nån gång? :-)

Livsnjutaren sa...

Hihi, typiskt just den åldern att fråga om precis allt;) Man blir liksom aldrig klar med en diskussion med de små i den åldern,haha. Kram/fia

Anonym sa...

Jadu, så är ungar. Men, inte alltid man har svar på allt!

margareta

Helena sa...

Det där med varför körde iaf jag med bara för att reta gallfeber på vuxna när jag var liten. :) Kan nog göra det än tror jag. ;)

Baronessan sa...

Det får vi hoppas på :)

Baronessan sa...

Nej, ibland får man börja prata om något annat :)

Baronessan sa...

Roligt är det i alla fall :)

Baronessan sa...

Ditt lilla elaka barn ;)

Tini Tut sa...

Haha, ja sköna är dom, och vilka härliga, ärliga funderingar som kommer ut. En 10åring, dotter till min vän frågade mig varför jag hade så läskiga, äckliga ögon.....hahaha. Hon tyckte att mina gulgröna ögon var too mutch.

Stor kram till dig Baronessan