onsdag 12 september 2012

Ett liv som släcks

Nu har modern äntligen fått lugn och ro, för nu har John Blund blåst sand i ögonen för sista gången.
Redan i lördags stängde modern av sina kanaler och levde vidare enbart på grund av en otroligt stark kropp. Inga livstecken förutom den tunga andningen de sista fyra dagarna. Jag har suttit intill och läst lite här och där i tidningen men jag har ju inte fått några tokiga kommentarer. Men jag vet ungefär ändå vad hon skulle ha sagt om hon hade kunnat svara. Men det var märkligt så många saker jag kom på, som jag skulle fråga henne om. Vem ska jag nu fråga? (Och jag grät lite i alla fall mamma fast jag nästan lovade att jag inte skulle det, för det gör man när man mister någon nära).

Jag är glad för hennes skull, att det gick så fort ändå på slutet som det gjorde. Men jag kommer att sakna den där roliga, tokiga, osjälviska, bästa mamman som funnits och jag känner mig så otroligt lyckligt lottad över att just jag fick vara hennes dotter.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

11 kommentarer:

  1. Åh....jag beklagar. Samtidigt är det bra att det gick fort men stilla och var glad över att du haft just henne till mamma - alla har inte samma tur. Minnen dör aldrig - de lever kvar som stjärnor på himlen. Sen har du Melwin att glädjas åt :-) Hoppas det ordnar sig för Kajsa kissen. KRAM

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack kära du :) Ja, det här med att födas och dö det tillhör ju liksom livet. Men att det ska hända på en och samma natt är ju inte så vanligt kanske. Inte inom samma familj. Kram!

      Radera
  2. Åh ; Fick hon äntligen komma till andra sidan. Jag känner med dej.
    Så var det med min mamma oxå bara sov ifrån. Saknar samtalen med min mamma.

    Grattis till Melwin! Nej de är inte vanligt i samma familj. Men grattis

    margareta

    SvaraRadera
  3. Jag grät också en skvätt när jag läste... :-( Och det är ju just det där: vem ska jag nu fråga eller ringa och berätta för????

    Men naturligtvis är det jätteskönt att hon slapp bli liggande på ett hem i åratal med folk som kom och vände och matade. Jag är säker på att hon hörde när du läste i tidningen och kommenterade inuti sitt huvud... Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har hört någonstans att hörseln är det sista som lämnar en. Det är vad jag tror och därför ville jag prata med henne in i det sista. Kram!

      Radera
  4. Jag beklagar sorgen. ♥
    Hoppas det ordnar sig för Kajsa, kan hon inte flytta hem till dig?
    Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Nej, det skulle inte funka med mina tre håriga grabbar :) Kram!

      Radera
  5. Åh, jag beklagar, visst gråter man en skvätt, jag sitter här nu och nästan gör det själv,när jag läser vad du skrivit, kram.

    SvaraRadera
  6. Så ledsamt att höra att din mor somnat in. Beklagar sorgen min vän.
    Men skönt det gick fort!

    Hon hade det gott sista tiden när du satt hos henne. Du läste och var närvarande. Det är viktigt tror jag. Både för dig och kanske även för henne.

    Hur löser du det med Kajsa nu då... Hoppas det fixar sig.
    Kramar om i massor.
    Synnöve.

    SvaraRadera