Sprättad och hopsydd

Få saker kan göra mig så imponerad som människor som gör allt för andra. Guld och gröna skogar är blaha, blaha jämfört med detta. Sånt förstår jag inte att folk imponeras av alls.
Jag önskar däremot att dessa människor som engagerar sig i andra människors lidande, kunde bli överösta med pengar för att kunna göra mer än vad dom redan gör. Nu pratar jag inte om dessa kändisar som ger sitt ansikte till TV för att vi ska bry oss mer (läs betala). Jag menar dom "riktiga" kämparna som i tysthet jobbar för andra människors bättre liv. Dom som vågar ställa upp för andra utan att tänka ens ett uns på sig själva.  Dom som lägger ner all sin tid på att hjälpa. Till och med alla sina pengar.

Jag önskar att jag vore en sån. Men jag är alldeles för försiktig, för försynt och alldeles för jävla bekväm. Men jag är ju minsann inte ensam. Det finns ju alldeles för många människor som inte ens vet betydelsen av empati. Sen finns det dom som tror sig ha empati när det i själva verket inte sträcker sig längre än till de allra närmaste.
Jag är så innerligt tacksam för de människor där ute som har förmågan. Att verkligen agera. Både inomlands och utomlands. Både i stort och i smått. Ni har min största vördnad.

Hur kom jag in på det här nu då? Har inte en aning. Det bara dök upp i mitt huvud. Igår faktiskt. Förmodligen för att jag sett eller hört något, men det har jag i så fall glömt nu.

Och nu... igen... över till något helt annat. Jag har opererat näsan! Vad tycker ni? Lite väl röd kanske, men det passar väl bra för snart är det jul igen, ja, snart är det jul igen... Till Påsk fixar jag en gul näsa.
Nej, det blev inte någon ny näsa. Den jag har får duga. Den går att andas genom och att snyta sig med. Man kan även peta i den om man känner för det. Däremot har jag tagit bort en knöl.
Nej, det är inte Gubbe. Den knölen har jag kvar. Det här var en annan sort. Den har hängt med länge, fördubblat sig och börjat klia. Satt dessutom precis där glasögonen vilar på näsan. Men nu är den puts väck den fulingen. "Du kommer att få ett ärr" sa den gemytlige knivmannen. "Det gör inget" svarade jag "den ska bara bort".
Inte bryr jag mig om jag får ett broderi på näsan. Det har jag ju förut. Samma knivman sprättade bort en ännu fulare och faktiskt elakare sak på samma sida för några år sedan. "Du är ju bra på att brodera" sa jag till knivmannen. "Du gjorde ett bra jobb förra gången. Brukar du öva hemma med broderier?" Till min förvåning svarade han "ja, det brukade jag faktiskt göra förr". Han hade redan börjat brodera som tioåring!
Där ser man hur man i tidig ålder kan välja sin yrkesbana. I och för sig kunde han ju ha blivit sömmerska också, men han har ju något att falla tillbaka på ifall han blir arbetslös. (Vilket inte är troligt eftersom han börjar nå pensionen kan jag misstänka).
Jag gillar såna där okomplicerade människor som man kan skoja med. Det var bara när han stack mig som satan  i näsan med bedövningssprutan som det inte var så skojigt. Det svider nämligen ordentligt att ta bedövning i kranen. Men det är ingenting, jag säger INGENTING mot gastroskopi.
Jag blev uppmanad att inte använda vatten på näsan de närmaste dagarna och att komma och ta bort stygnen om c:a 10 dagar. "Behövs inte" sa jag "det fixar snickaren" = Gubbe. En bra snickare fixar nämligen allt.

Det blir lite blandat i de här inläggen men ni får göra som jag - leva med det.

Läs även andra bloggares åsikter om Humor, Hjälpsamma människor, Empati, Operation, Näsa, Knivman