Hjärnbrist

Jag har hört att man helst ska nischa sig. Hur fan skulle det gå till? Den här s.k. hjärnan jag har under hövolmen irrar ju hit och dit hela tiden. Förmodligen är det lika trassligt innanför skalet som utanpå.

Ibland tror jag till och med att jag skulle behöva en ledsagare. Särskilt när jag ska posta brev. Det är stört omöjligt att få i det förbannade brevet i en låda. Jag kan åka runt med ett brev i dagar utan att det förflyttar sig från sätet intill. Varför? Jo, för att jag aldrig bara åker och postar ett brev. Jag gör ju det när jag ska göra något annat och det är lögn i helsike att komma ihåg det.
Det märkliga är att när jag stannar bilen hemma igen, så blir breven som självlysande i bilen. Ligger nästan där och blinkar förnedrande. Varför gör dom inte det när jag passerar en postlåda? Därför brukar jag överlåta brevhantering på Gubbe. Där är han oslagbar. Tror jag i alla fall. Jag har ju inte kollat om dom ligger kvar i hans bil, men jag tror inte det. Jag måste ha slagit huvudet i en postlåda någon gång i något tidigare liv tror jag.
Igår  var det just en sån dag då jag hade ett brev med mig i bilen. Det värsta var att det skulle rekommenderas också, så det var ju inte bara att kasta det på en låda. Redan där blev det extra krångligt. Så efter ytterligare en lägenhetsvisning så åker jag då ner till Sigtuna som kallas stad, men som inte har parkeringsplatser för fler än dom som jobbar där ungefär. Så då åker jag en liten bit till och ställer mig vid kyrkogården. Då börjar den där hjärnan hitta på saker igen. "Passa på att gå in på kyrkogården och kolla graven" viskar den. Sagt och gjort. Jag går dit, river bort lite löv och vandrar därefter vidare till ICA som ju numera agerar Post. När jag kliver in genom dörren, tittar jag ner i väskan och där FINNS INGET BREV! Jag är inte säker, men jag tror att jag sa något högt. Det kan ha varit ett hemskt fult ord. Jag är säker på att hela min kalufs stod rätt upp och att ansiktsfärgen skiftade mellan grönt och lila.
Hela vägen tillbaka till bilen svor jag. Funderade på vägen om jag tappat brevet någonstans. Nej, naturligtvis inte. Det låg ju där på sätet när jag kom tillbaka och lyste. Varför la jag det inte i väskan på en gång? Varför kom min hjärna ihåg att jag skulle till "posten" men inte brevet?
Så då gick jag tillbaka? Fan heller. Jag åkte hem så klart. Så idag ska jag göra ett nytt försök. Jag tror att jag i fortsättningen får datera fram breven sådär tre dagar eftersom dom ändå åker runt i bilen ett tag. Eller så kan man skriva dit två alternativ. Tacka vet jag mail!

Läs även andra bloggares åsikter om Humor, Förvirrad, Hjärna, Minne, Brev, Postlåda