tisdag 13 november 2012

Dorvil, hurril, ironi och humor i släktled

Åter till dorvel som jag skrev om i förra inlägget. Det var ett uttryck som fadern använde sig av. Åka på en dorvel. Har ni hört det? Det är detsamma som en hurril, orre och örfil. Många namn för att slå någon över käften. Men så tillhörde han en äldre generation (han var 45 när jag föddes) och hade en mormor som läxade upp honom över somrarna. Där åkte han på en och annan dorvel enligt egen utsago.
Här till höger, den lilla väna damen i bästa finkläderna tillsammans med sin make. Dessa två stoltserade med namnet Lind på torpet i Furingstad, Norrköping.
Huset står fortfarande kvar (eller i.a.f. sist jag var där för några år sedan) och så här såg det ut förr i tiden.

Här är familjen Linds dotter, Elsa, tillika min farmor. Hon var nog inte den vänaste på jord hon heller men hon var min farmor och jag gillade henne. Kanske för att hon är den enda av mina far/mor-föräldrar jag har träffat.
Men hur vän kan man vara när man har en suput till make. En karl som enligt bilder och berättelser var en riktig lördag-hela-veckan-snubbe. På de flesta foton jag har sparade så ser han mest ut som Helan. Och det kan väl passa bra för det var nog helan-går alltsomoftast.

på sluttampen kommer här min far, Gunnar. Han som fick dorvil efter dorvil och som gladeligen även delade ut sådana. Dock slog han aldrig mig.
Farsan var skräcken för en del folk för han sa alltid vad han tyckte. Särskilt när det var något som han inte gillade. Och det var en hel del. I och för sig lindade han in ett och annat i ironi och sarkasmer, men det var tydligt vad han tyckte. Roligt att höra berättas om, hemskt att uppleva.
Det jag trots dorvilar och fylla har uppskattat att få del av är humorn. Den har stått som spön i backen och man tackar för att även sånt kan gå i arv! För att inte tala om ironi. Det gäller dock att använda den på ett bra sätt, men det är inte alltid den förstås av andra, vilket man ska vara väl medveten om. Och det är man. Men bryr man sig? Mja... vid det här laget hoppas jag att dom som är mig nära har lärt sig vad mina kommentarer/lustifikationer går ut på. Och jag har ju en hel del vänner så jag fortsätter nog som förr. Men jag undrar om inte humor och ironi föds som ett försvar. Ett sätt att skydda sig när man inte har förmågan att vara diplomatisk, vilket jag lider stor brist på.
Som Caskie Stinnett sagt: "En diplomat är en person som kan be dig att dra åt helvete på ett sätt som gör att du faktiskt ser fram emot resan." 
Jag gömmer mig hellre bakom ironi och ett asgarv. Eller så är jag bara glad av födsel och ohejdad vana.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

4 kommentarer:

Emileitha/Tarja sa...

Nu fick du mig att le stort..igen
Tack o lov att vi är olika, hur tråkigt vore det annars..

Baronessan sa...

Hur tråkigt som helst :)

Renée sa...

Jag kör ofta med humor, utan den vore livet trist. Livet blir ju inte bättre än man gör det. Tyvärr tror en del att andra ska göra livet roligt, att det är andras fel om något går åt skogen. Jag avskyr sådana människor för de har oftast ingen humor heller... Ha det gött och sköt om dig!

Baronessan sa...

Visst är det märkligt när folk förväntar sig att andra ska roa dom utan att dom ger något själva!?
Jag lever efter mottot: man har inte roligare än man gör sig :D