Konst eller bara konstigt?

Jag såg en film igår om en konstnär vid namn Amedeo Modigliani. Aldrig hört talas om tidigare. Filmen handlar om konstnärer i Paris under år 1919 och Modigliani (bland andra) försöker mäta sig med Picasso.  
Denne Picasso verkar inte ha varit någon mysig typ om man får se till filmen. En pompös skitstövel skulle jag vilja säga. Denne Modigliani (Andy Garcia) är väl inte heller någon svärmorstyp. Han dricker enorma mängder vin och röker opium som en sann konstnär från svunna tider. Vemod och smärta är ord som man tänker på när man ser dessa konstnärer pensla å färg på sina dukar.
Men när jag sett filmen måste jag  ju googla på denne Picasso. Han hade ju ett koppel av kvinnor runt sig och hade fem långa förhållanden varav två blev giftermål. Jag undrar är hur det skulle kännas om man var tillsammans med en konstnär (här Dora Maar) och man såg ut så här...

 ...och blev porträtterad så här.

Eller - ännu värre - så här...

Ja, det är samma kvinna på alla tre bilder. Eller om det kanske kallas tolkning. Inte vet jag. Inte direkt smickrande i mina ögon. Men titta här då. Han kunde ju verkligen måla! För det här är vad jag kallar målning. Att få till ett ansikte så perfekt.

Men vem är jag att bedöma konst. Jag gillar bilder när dom är vackra. Jag bryr mig inte om ifall någon känd konstnär klottrat ett namn i ena hörnan. Men det är väl bara det det handlar om - pengar. Och det är klart, köper man en asful kubistisk Picassotavla för några miljoner, så hänger man den inte på väggen utan låser in den i ett kassaskåp. Då slipper man ju se eländet också.

Läs även andra bloggares åsikter om Konst, Modigliani, Picasso, Kubism

Ring, ring bara du slog en signaaaaal

Jag sover inte. Nu heller. Så därför ger jag mig tillåtelse att sova länge på morgonen, när jag ändå är arbetslös. Men... det får man inte för då RINGER TELEFONEN!
Nu funderar jag på att helt stänga av telefonerna eller göra dom ljudlösa, när jag går och lägger mig. Men då kommer jag väl att ligga där och oroa mig för tusen saker som kan hända.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Telefoner är ett elände. Det går aldrig att få tag i någon när man ringer och det ringer alltid när man står olägligt till.
Jag tror att telefoner är det som mest skapar vår stress. Gick man hemifrån förr så var man onåbar (vilket härligt ord) punkt, slut. Nu kan folk svara om dom så är på skidtur eller skittur (toan).

Nu har jag ringt Radiotjänst igen för att avsluta moderns abonnemang. Den här gången var det en människa i luren! En kvinna. Hon frågade inte ens varför jag ville avsluta abonnemanget. Men det kanske var något noterat från förra gången av Hitler alias Sten.
Lite synd faktiskt. Jag som hade laddat med så många ord och haranger inför detta telefonsamtal. Men det är ju alltid så. När man är beredd då händer det inget.

Windows har ringt ytterligare ett antal gånger. En gång var det helt tyst tills någon sa "goodbye". Det var det bästa dom sagt hittills. Sista gången dom ringde sa jag "nu har ni ringt sex gånger på bara några få dagar..." och där la hon på. Om dom ringer en gång till och jag har tid så ska jag spela med. Eller så ska jag säga: "this line is bugged by the police". Som om dom skulle bry sig.

Nu ska jag till banken och hoppas på att jag träffar på en vettig människa. Annars ansvarar jag inte för mina handlingar. Jag längtar oerhört efter att ordet smidigt kommer in i mitt liv igen.
Lev väl där ute allihop!

Läs även andra bloggares åsikter om Telefon, Ringsignal, Sömnbrist, Windows

Foten saknar fäste

Jag har tappat fotfästet lite grand. Att förlora den sista länken bakåt i tiden gör en egendomlig till mods. Jag har ju i och för sig bröder som har hängt med ungefär lika länge som mig, men det är inte samma sak.
Vi kommer inte att ha någon begravning. Så konstiga är vi i vår familj. Men vi tycker inte att man ska göra saker för att andra anser att man måste det. Kanske har det att göra med att vi växt upp vid en kyrkogård och det där med begravningar har vi varit med om otaliga gånger. Jag tycker mest att det är konstigt att man ska bli indragen i kyrkan när man dött för att en präst ska stå och läsa religiösa texter över en, när man knappt satt sin fot där innan. Däremot gillar jag kyrkor men det är ingen anledning till begravningsakt.
Ja, folk får säga vad dom vill. Begravd blir man ändå på en kyrkogård även om man gör som vi gör. Minneslund blir det och vi ska ha vår egen minnesstund för modern. Så många utanför familjen fanns inte i hennes krets vilket var helt självvalt. Hemtjänsten då förstås, men dom kan få en bulle att gnaga på. 
En annan sak som gör att foten inte riktigt fäster är att man är arbetslös. Och inte ser det ut att ljusna på den fronten framöver heller. Att det ska vara så segt. Jag känner mig lite som ett suddigt fotografi. Men... det är någon mening med allt säger dom. Vad vet jag inte. Men jag har ju inte något att klaga över. Det är bara det att allt blir så ostrukturerat. Jag får nog sätta mig ner och göra en tidsplan för jobbsök och annat. Men det blir nog lugnare bara man får ordning på moderns lägenhet, bouppteckning och sånt.

För övrigt kan jag berätta att det är höst. Vart tog den här sommaren vägen?

Här en av moderns favoritsånger. "Liksom fladdrande lågor så länge vi finns här"

Läs även andra bloggares åsikter om Fotfäste, Begravning, Begravningsakt

Katter och papper och dårar som ringer

Men tror ni inte på fan att det ringde en dåre idag igen!? En kvinna den här gången som frågade efter herrn i huset. Jag tog fasta på Lailas kommentar i förra inlägget, drog en stor suck och sa på svenska "nä, jag orkar inte.... han är inte hemma" sen la jag på. Ingen har ringt upp efter det. Än.

I moderns lägenhet har jag nu fått en skaplig struktur på det hela. Jag har monterat ner möbler och sorterat sakerna på olika platser. Det har varit ganska segt eftersom jag varit ensam med allt, samtidigt som man går omkring och saknar den där människan som funnits där.
Jag varit ner till vårdcentralen för återlämnande av 2 rullatorer och en rullstol samt några dynor. Hämtar gör dom inte och eftersom jag inte fick in allt i min bil så fick det bli två resor. Dessutom, när man kommer dit så finns ju inte en enda jävla parkeringsplats! Jag ställde mig på otillåten sådan båda gångerna och la en lapp i fönstret. Vad ska man göra?

Katten Kajsa har dock fått ett nytt hem och det är jag glad för. Men inte i samma område. Lite synd för jag märkte de två sista dagarna att hon hade någon svag parfymdoft, så någon ny människa hade hon tagit som sin. Hon var ju inte hemma särskilt mycket heller för hon har ju känt att matte inte skulle komma hem något mer. Säkert förstärkt av mitt roddande i skåp och lådor.
Hoppas bara att det går bra för hon har nu flyttat upp på andra våningen. Hon som förut vägrat gå på låda. Vi får väl se om hon kommer tillbaka igen. Jag föreslog en spång ner till marken så hon kan gå ut och in. Men hon måste ju ändå vara inne från början annars lär hon sticka iväg.
Hon gick i alla fall fram direkt till nya matten när hon kom, nosade på kattburen och gick in i den direkt när luckan öppnades. Det var ungefär som "ta mig härifrån". Inte ett ljud gav hon ifrån sig. Hon brukar annars vara rätt så ljudlig och beklagande. Jag håller tummarna.

Idag tänkte jag mig ner till moderns bank för pappersfix men det kanske inte är läge på en fredag. Sen ska jag fixa vidare i lägenheten och dessutom trixa med CV och skriva ansökningar och jag tycker inte att livet är så kul just nu faktiskt. Tur att jag fick gosa lite med godisarna igår och att svärsonen hjälper till med pappersjobbet.

Supportsamtal från Windows

Igår fick jag ett utrikiskt telefonsamtal. Eller snarare två, men det första bröts och sen tog det några timmar till nästa. En man (vars namn jag glömt trots att han sa det säkert åtta gånger, vi kan kalla honom Stone) säger på bruten engelska att han ringer från Windows. Han säger inte Microsoft utan Windows. Det hörs jättedåligt och det gör ju inte saken bättre att han bryter på något indiskt språk låter det som, men det är något om att jag måste starta upp min dator för det är något med virus och servrar. "Varför då" säger jag (fast på engelska förstås) följt av "jag hör dig inte, skicka ett mail".
Men karln låter desperat och gafflar om "trust me". Man kan tro att jag har hackat mig in i Pentagon. Men det tror jag inte att jag har ens i mina mest förvirrade stunder, för såna kunskaper har jag inte.
Stone gastar på i andra änden om att jag måste starta upp min dator. Han ska sedan guida mig vidare för att HJÄLPA MIG! Tänk jag visste inte att jag behövde hjälp och dårfinken vill att jag släpper in honom i min dator.

Windows

Jag sätter mig vid datorn och han börjar meddela webadressen jag ska gå in på: fastsupport.com. Det tar en jävla tid med en som pratar knackig engelska med en röst jag knappt hör.
"Tryck på enter" gastar Stone i andra änden. "Ett ögonblick" säger jag för inte fan tänker jag trycka på enter. Istället googlar jag på namnet och får naturligtvis upp varningar. I andra änden fortsätter han att gasta "have you pressed enter, have you pressed enter..."
"Nej , men jag har googlat och det här är en bluff" säger jag. Det blir tyst i luren för en stund sen säger han något ohörbart samt frågar varför jag inte lagt på luren i så fall, och då gör jag det.
Att dom bara orkar. Men det finns väl en och annan som går på sånt, men jag är ju en skeptiker ända ut i tånaglarna så jag kollar alltid först. Sen skulle ju Microsoft aldrig bete sig på det viset, så det var inte så svårt att begripa att det var en bluff. Men det var ändå ganska roligt.
Nästa gång det händer ska jag säga "men va kul, jobbar du också där".

 Läs även andra bloggares åsikter om Support, Windows, fastsupport, bluff, spam

Pejla er åt Häcklefjäll

Jag kontaktade Radiotjänst häromdagen för att säga upp moderns licens eftersom jag visste att hon aldrig mer skulle komma hem. Där fick jag en person av manligt kön i luren att döma av rösten. (Jag kallar honom här för Sten efter en annan människa som jag hatar hett och innerligt. Faktiskt den enda människa jag känner så för)

Mottagare = kostnad

Jag framförde mitt ärende och då sa Sten: "har du avlägsnat alla mottagare i lägenheten?" "Vad menar du nu?" frågade jag. Då kom ett långt utlägg om att så länge det fanns mottagare i lägenheten så kunde jag inte säga upp licensen.Jag förklarade då att modern låg för döden och aldrig mer skulle använda sig av sina TV- och radioapparater. Detta meddelande rörde honom inte i ryggen. Istället kom ytterligare ett långt utlägg om lagar och förordningar. Om mottagarna står kvar så ska licensen betalas.
Jag har aldrig träffat på en så oerhört jävla otrevlig människa (förutom Sten). Det är ju inte det att jag har något emot licensen, men BEMÖTANDET! Det finns olika sätt att uttrycka sig på. Det hade ju varit så enkelt för Sten att bara fråga när vi ämnat tömma lägenheten och göra en slutavräkning. Jag slängde luren i örat på honom till slut. Det har ju i och för sig inte samma effekt nu för tiden när man bara trycker av på en knapp, men ändå. Jag blir arg på mig själv också att jag aldrig noterar namnen när jag kommer fram någonstans. Hade jag noterat det så hade jag tagit kontakt med högre instans.
Eftersom jag inte hittade något mail till Radiotjänst så sökte jag upp deras sida på Facebook istället där jag berättade hur otrevligt jag blivit bemött. Där var inte många glada. Det formligen vällde galla rakt ut ur datorn och ner på golvet. Den stora anledningen var även där just bemötandet. Är detta en instans där man placerar människor som inte får gå lösa i samhället?

Jag meddelande även Sten: "Jag kan ju lägga på luren och ringa om en timme och säga att jag tagit bort alla apparater, det kan ju inte du veta". På detta svarade han att han visste ju det nu, eftersom jag ringt, samt att detta i så fall kunde kollas upp av deras kontrollanter! Nu vet ju inte jag hur detta ska gå till. Dom kan ju inte komma in i lägenheten. Vem skulle öppna? Katten? Eller gör dom inbrott? Men kanske jag skulle prova ändå att ljuga om borttagandet för att se om dom kommer. Och då hoppas jag att jag är där (iklädd kavel och förskärare).

Det är alltså det vi betalar för bland annat. Pejlande licenskollare samt fin-fin svindyr TV-reklam typ "tack för att du betalar". Fy för fan!

Läs även andra bloggares åsikter om Radiotjänst, Bemötande, Mottagare, TV-licens

Ett liv som släcks

Nu har modern äntligen fått lugn och ro, för nu har John Blund blåst sand i ögonen för sista gången.

Redan i lördags stängde modern av sina kanaler och levde vidare enbart på grund av en otroligt stark kropp. Inga livstecken förutom den tunga andningen de sista fyra dagarna. Jag har suttit intill och läst lite här och där i tidningen men jag har ju inte fått några tokiga kommentarer. Men jag vet ungefär ändå vad hon skulle ha sagt om hon hade kunnat svara. Men det var märkligt så många saker jag kom på, som jag skulle fråga henne om. Vem ska jag nu fråga? (Och jag grät lite i alla fall mamma fast jag nästan lovade att jag inte skulle det, för det gör man när man mister någon nära).

Jag är glad för hennes skull, att det gick så fort ändå på slutet som det gjorde. Men jag kommer att sakna den där roliga, tokiga, osjälviska, bästa mamman som funnits och jag känner mig så otroligt lyckligt lottad över att just jag fick vara hennes dotter.

Läs även andra bloggares åsikter om Dödsfall, födsel, glädje och sorg

Livets pendlingar

Nu har jag haft en heldag på sjukhus igen med modern. I tisdags natt slog hon i backen igen på väg från toaletten. Egendomligt nog hade hon larmet på och kunde få hjälp av ett par tjejer som typ släpade henne till sängen. Sen låg hon där tills hon larmade igen vid halv 8 för då hade hon tydligen upptäckt att det inte gick att röra sig åt nåt håll.
Ambulans in till sjukan då förstås. Denna gången blev det Danderyd (dit vi tydligen hör. Hade jag inte en aning om. Danderyd är väl ett fiiiint ställe, hur kan vi höra dit?)
Brutet bäcken igen. Men läkaren sa att eftersom hon har sin blodsjukdom så hade hon kunnat bryta sig ändå. Utan att ramla. Hennes ben är tydligen numera som knäckebröd.
Som en liten fågelunge (med ovanligt långa ben) låg hon där på britsen i sin morfindimma. När sjuksköterskan kom sa modern: "det här var ju alldeles onödigt. Jag kunde väl ha fått slå i skallen istället". Sjuksköterskan svarade: "jaså, vad skulle det tillföra". Modern tittar på henne och säger: "ja, så man slapp ifrån". På detta ges inget svar för man ska vilja leva - no matter what.
Det var väntan, provtagning, väntan, nya prover, smärtlindring, nya prover, väntan osv. osv. Vi hann med byte av tre läkare och en hoper sjuksköterskor under våra 12 timmar.
Det blev blodpåfyllning, mer smärtlindring och väntan, väntan, väntan. Det blev till slut en förflyttning till Löwenströmska vilket vi tackar för. Stor skillnad i avstånd för mig. Naturligtvis fick vi vänta 45 minuter för länge på transporten dit. Dom har en gräns på 2 timmar, men vi passerade naturligtvis den med råge. Inte för att vi satt i sjön. Vi var ju på ett sjukhus och därmed trygga. Jag överlämnade modern i sjukhusets vård och åkte hem för lite sömn.
Dagen efter var jag tillbaks igen för att se lilla modern i ett töcken av smärtlindring. Hon hade eget rum och fyra vita väggar samt ett lika vitt tak att titta på. Jag hade med mig en transistorradio för att hon skulle få lite underhållning.

Läs även andra bloggares åsikter om Moder, Mormor, sjukvård, akut, barnbarn

Sprättad och hopsydd

Få saker kan göra mig så imponerad som människor som gör allt för andra. Guld och gröna skogar är blaha, blaha jämfört med detta. Sånt förstår jag inte att folk imponeras av alls.
Jag önskar däremot att dessa människor som engagerar sig i andra människors lidande, kunde bli överösta med pengar för att kunna göra mer än vad dom redan gör. Nu pratar jag inte om dessa kändisar som ger sitt ansikte till TV för att vi ska bry oss mer (läs betala). Jag menar dom "riktiga" kämparna som i tysthet jobbar för andra människors bättre liv. Dom som vågar ställa upp för andra utan att tänka ens ett uns på sig själva.  Dom som lägger ner all sin tid på att hjälpa. Till och med alla sina pengar.

Jag önskar att jag vore en sån. Men jag är alldeles för försiktig, för försynt och alldeles för jävla bekväm. Men jag är ju minsann inte ensam. Det finns ju alldeles för många människor som inte ens vet betydelsen av empati. Sen finns det dom som tror sig ha empati när det i själva verket inte sträcker sig längre än till de allra närmaste.
Jag är så innerligt tacksam för de människor där ute som har förmågan. Att verkligen agera. Både inomlands och utomlands. Både i stort och i smått. Ni har min största vördnad.

Hur kom jag in på det här nu då? Har inte en aning. Det bara dök upp i mitt huvud. Igår faktiskt. Förmodligen för att jag sett eller hört något, men det har jag i så fall glömt nu.

Och nu... igen... över till något helt annat. Jag har opererat näsan! Vad tycker ni? Lite väl röd kanske, men det passar väl bra för snart är det jul igen, ja, snart är det jul igen... Till Påsk fixar jag en gul näsa.
Nej, det blev inte någon ny näsa. Den jag har får duga. Den går att andas genom och att snyta sig med. Man kan även peta i den om man känner för det. Däremot har jag tagit bort en knöl.
Nej, det är inte Gubbe. Den knölen har jag kvar. Det här var en annan sort. Den har hängt med länge, fördubblat sig och börjat klia. Satt dessutom precis där glasögonen vilar på näsan. Men nu är den puts väck den fulingen. "Du kommer att få ett ärr" sa den gemytlige knivmannen. "Det gör inget" svarade jag "den ska bara bort".
Inte bryr jag mig om jag får ett broderi på näsan. Det har jag ju förut. Samma knivman sprättade bort en ännu fulare och faktiskt elakare sak på samma sida för några år sedan. "Du är ju bra på att brodera" sa jag till knivmannen. "Du gjorde ett bra jobb förra gången. Brukar du öva hemma med broderier?" Till min förvåning svarade han "ja, det brukade jag faktiskt göra förr". Han hade redan börjat brodera som tioåring!
Där ser man hur man i tidig ålder kan välja sin yrkesbana. I och för sig kunde han ju ha blivit sömmerska också, men han har ju något att falla tillbaka på ifall han blir arbetslös. (Vilket inte är troligt eftersom han börjar nå pensionen kan jag misstänka).
Jag gillar såna där okomplicerade människor som man kan skoja med. Det var bara när han stack mig som satan  i näsan med bedövningssprutan som det inte var så skojigt. Det svider nämligen ordentligt att ta bedövning i kranen. Men det är ingenting, jag säger INGENTING mot gastroskopi.
Jag blev uppmanad att inte använda vatten på näsan de närmaste dagarna och att komma och ta bort stygnen om c:a 10 dagar. "Behövs inte" sa jag "det fixar snickaren" = Gubbe. En bra snickare fixar nämligen allt.

Det blir lite blandat i de här inläggen men ni får göra som jag - leva med det.

Läs även andra bloggares åsikter om Humor, Hjälpsamma människor, Empati, Operation, Näsa, Knivman

Tidszoner

Jag försöker emellanåt sova utan sömntablett. Funkar inte. Särskilt inte häromdagen, men då hade jag en fullmåne att skylla på. I en tidning läste jag hur man under tre veckor kan få ordning på sitt sovande.
Först ska man dokumentera hur man sover. Skriva ner när man lägger sig, när man vaknar och när man somnar på natten. Jag är skeptisk. Hur ska jag kunna skriva när jag har somnat?
När man sen har noterat vaken- och sovtid i en vecka ska man lägga ihop antal sovtimmar. Om du då har sovit i genomsnitt 6 timmar men legat i sängen i 8 så ska du nästa vecka bara tillbringa 6 timmar i sängen. Resonemanget går ut på att du ju ändå inte sover mer än dessa 6 timmar.
Jaha, okej, men jag lär ju ändå ha problem med att somna om när jag vaknar på natten, eftersom det är det som är själva problemet.
Nåväl, när du lagt dig och inte somnat inom 20 minuter (hej och hå) så ska du gå upp ur sängen igen och vänta på att du blir sömnig! Under den tiden ska du inte tända ljuset och inte göra något som gör att du går upp i varv.
Okej, så jag ska alltså vanka runt i mörkret på nätterna när jag inte kan sova? Jag ser redan framför mig hur jag går omkring och tjongar in i väggar och ramlar nedför trappen. Jag är ju ingen sömndoktor, men nog tror jag att det kommer att göra mig ännu mer vaken.
På sluttampen står det att om du har långvariga sömnproblem (räknas 25 år som långvariga?) så ska du kontakta din husläkare. Ha, ha, ha, ha, ha..... ja, ni vet ju vad jag tycker. Jag vet även vad dom gör. Ger en sömntabletter.

Omskman

Kambodjavärme

Nej, jag är fel i tiden. Ska jag sova mellan 22 och 6 så sover jag uselt. Om jag däremot sover mellan 3 och 11 så sover jag! Jag är förmodligen född i fel tidszon. Min sömntid passar bättre i Kambodja eller Omsk. Då ska vi se vilket vi ska välja. I Kambodja kan det bli sådär 40 grader på plussidan och Omsk kan dra iväg till samma siffra men på minusskalan. Jag vet inte vilket som är värst. Jag gillar varken kyla eller hetta. Det ska vara lagom! Jag får nog stanna där jag är och äta mina piller.

Höst, kyla, regn

Himlens portar har öppnat sig. Någon är otroligt ledsen där ovan och tårarna häller på att bilda sjöar i grönmattan. Katterna känns inte igen när dom kommer inrinnandes genom kattluckan. Dom blänger på mig och jamar som om det vore mitt fel att det är så blött ute.
Igår använde jag ett av Gubbes samlarparaplyer (står på verandan bara av den anledningen av att dom är gamla och fina). Jag tog ett när jag skulle skjutsa höftskadad väninna till vården. Jag tänkte att det kunde ju vara kul för paraplyerna att få bli använda till det dom är avsedda för. Den tålde inte det. Först släppte det längst ut i pinnarna på två ställen och sen sprack tyget. Det kanske var avsett för sol, vad vet jag.
Kvällen var avsedd för kräftskiva. Grannarna hade trummat ihop gatans folk dagen innan. Dom hade säkert inte tittat på vädersidorna eller så var det just initiativet som vände vädret, för spöregnet började redan natten innan och sen höll det på. Kräftorna lämnade aldrig hemmet men blev uppätna ändå. Gott, gott!
Inomhus är det kallt som i en källare. Jag är ju (citerar Pytte) blodvarm i vallningarnas tid men tycker ändå att det är kallt. Det värsta är att jag blir så jävla kall om fötterna mot kvällningen. Tofflor, strumpor, filtar är det som gäller men jag är ändå kall. Det brukar ordna sig när jag sticker in isklumparna under benen på Gubbe där han ligger och är het i sängen. Han brukar stöna och lätta en bit från sängen när jag gör det, men han lugnar sig snart.
Funderar på att sy en pyjamas med fastsydda sockor. Ungefär som såna där barnsparkbyxor med fot. Då kan jag sy i fårull i fotdelen så kanske jag håller mig varm. Det krångliga blir ju när jag ska ha av allt igen för efter ett tag går det över och då svettas jag istället.
Det brukar ju dessutom inte ens hjälpa med att klä på fötterna, för det är liksom kyla på insidan. Det som hjälper bäst är ett varmt fotbad. Jag skulle ju kunna ha en balja med vatten nedanför sängen att ha fötterna i och sen ligga på tvären och sova. När jag blivit varm så slänger jag bara upp fötterna i sängen igen. Men då vet man ju vad som händer på morgonen med baljan, när man kliver ur sängen... Och var är dom där katterna när man behöver dom????

Ikväll blir det vatten både från ovan och under för det ska åkas båt. En bluesbåt minsann! Kanske lika bra att skaffa en våtdräkt.
Läs även andra bloggares åsikter om Kräftor, Kyla, Pyjamas, Katter