Hemma igen och åter i syrummet

Men herregud, varför skriver aldrig människan nå´t? Nej, för det kostar på att åka till Budapest med glada vänner. Det tar liksom några dagar att smälta allt och komma igen.
Men så mycket kan jag säga, att roligt hade vi även om det blev lite väl blött. Å då menar jag inte vätskeintag (ähuurrrrm...) utan nederbörd. Det regnade nästan hela tiden vi var där. Men man kan ha kul även när det är skitväder, om man bara har rätt människor omkring sig och DET hade jag!
Imorgon kanske jag kan rota fram någon fin bild som ni kan få se från resan. Några ville absolut att vi skulle ta oss till något bad för det är sånt man MÅSTE när man åker till Ungern. Detta pratade dom sen om under hela vår vistelse, men kom liksom aldrig till skott. Men det kanske berodde på att vi ju tillbringade den mesta tiden i vatten ändå.

Jag har idag hittat in till syrummet igen. Det är likadant varenda gång. Jag måste liksom röja undan reser av det jag pysslade med sist, innan jag kan börja med det jag egentligen skulle göra (en barnklänning).
Sen hittar jag inte nålarna för dom har någon (!) burit ner till nedervåningen. När jag hämtat dom så är saxfan borta. Så där håller det på tills jag nästan tappar sugen och drämmer igen dörren.
Men jag bet ihop (jag är ju envis också) och fortsatte mitt röjande och då hittade jag en ett handtag till en barnvagn och kom plötsligt på att, ja just det, den skulle jag ju sy ett överdrag till också. (Vagnen, som dotter köpt begagnad hade fått handtagsöverdraget uppätet av glupskt minimonster)
Så då gjorde jag det.
Först.
Före det där som jag ville sy.
Som tur var hade jag just kasserat min allvädersjacka typ 15 år gammal, så jag klippte av ärmarna och gjorde ett skydd till handtaget. Håller väl en stund i alla fall. Tills nästa lilla monster gnagt sig igenom. Tänk så bra att en del av jackan kom till användning. Kallas visst för återvinning.

Sen låg det ett par kavajer (höll på att skriva kadaver vilket väl inte är helt fel) där i högen också, med stora axelvaddar, som pockade på uppmärksamhet. Så då tog jag ut vaddarna, men ärmarna måste nog tas in mer mot axeln. Det blev ett för stort projekt.
Så då gjorde jag inte det.
Utan jag återgick till det jag tänkt från början. Barnklänningen. Den är nu utklippt så jag är en bit på väg. Vi får väl se om Murphy ställer till något under natten (sade den skeptiska kvinnan och väntade sig det värsta)

Läs även andra bloggares åsikter om Budapest, Resa, Syrum, Barnvagn, Återvinning

Sand mellan tårna

Har ni ett sånt där mys-fluffifluff-sovrum? Tjocka överkast med brodyr och spets som böljar fram som ett moln med femtiosju siden/spets-kuddar som svulstigt bara väller fram? Har ni det? Har ni det?
Det har inte jag! Jag har inte ens överkast, eftersom rummet ligger på övervåningen och dessutom har dörr! Kuddarna är fyra till antalet och på golvet har vi sand. Jo, jag vet att det är inne igen med heltäckningsmatta, men vi har sand. Det har Gösta (katt) bestämt.
Igår städade jag detta rum (nu kallad sandtaget) och böt sängkläder. Jag vet inte hur Gösta gör, men han smugglar in sanden på något märkligt sätt.
Jag går alltid och lägger mig senare än Gubbe, så då tassar man in i ett mörkt rum, slår fötterna i skåpen (aj fan!) innan man hittar en lysknapp. När man tänt så ligger det en Gubbe där och småsnarkar (trots snarkskena) och tvärs över min sida av sängen ligger sandkatten Gösta. Ovanpå täcket! För jag är alltid noga att lägga på täcket när jag går ur sängen. Så då frågar jag katten lite snällt om jag får ligga bredvid på en liten hörna, samtidigt som jag gosar lite på hans mage. Kattens alltså, inte Gubbens. Katten grymtar lite och medan jag klär av mig så hoppar han ner från sängen. Det gör han varje gång. När jag sedan kryper ner i min sköna säng och tagit fram en bok, då återvänder han och lägger sig på plats i fotänden.
Nå, så igår kväll fick man lägga sig i sandfria lakan efter att ha tassat dit på ett sandfritt (nåja) golv. Åh, så skönt! På morgonen när jag vaknade och klev upp så gled täcket ner mot golvet en bit och återigen hördes sandrasslet. Det märkliga är att trots att vi lägger på täcket på sängen så är det lik förbannat sand på lakanet! Och det är ingen av katterna som har någon böjning av att krypa in under täcket heller. Nu börjar jag istället misstänka Gubbe. Är det han som släpar in sanden?
Peeling är därför inget vi behöver köpa i det här huset. Det är något som ingår gratis i vårt natt-spa á la Gösta. Nu får i alla fall Gösta sanda hur mycket han vill för vi åker till Budapest över helgen med ett gäng vänner/polare/kompisar (stryk det som ej önskas). Gösta kanske kommer att sanda extra mycket i ren protest, men vi har ju kattvakter så han får ju sällskap, även om det inte är av oss.
Och här kommer en väderprognos för Budapest: lördag regn, regn och regn. Söndag snö! Ha, ha, ha skrattade greven och snöt sig i korkmatten. Tur att det är tak på pubar och mathak.
Och just nu faller den första snön utanför fönstret........ På återseende.

Kung av Sand

Läs även andra bloggares åsikter om Humor, Sovrum, Sandtag, Katter, Peeling, Snö

Jonas Gardell for president

Detta inlägg tillägnas Jonas Gardell. Jag lär ju bli en bland tusentals som hyllar denna man just nu, men jag vill/måste ändå göra det.
J.G. har jag haft som favorit sedan åratal tillbaka. Jag har - om inte alla - så väldigt många av hans böcker i min bokhylla. Jag har flera av hans inspelningar på DVD. Jag har skrattat åt hans tokerier både i skrift och vid uppträdande. Känner jag mig hängig och uttråkad så händer det ofta att jag sätter mig vid youtube och letar fram någon favorit av J.G. för att glädja mig.
Men det är inte bara asgarv. Han har även en märklig förmåga att mitt i all glättighet kunna köra in fingret och kittla ens nervtrådar i ens innersta inre. Känslorna går som i vågor när han ibland vänder mitt i en mening, så man sätter skrattet i halsen.
Jag är inte en sån som bölar framför filmer. Möjligen kan jag bli lite fuktig i ögat någon gång, men inte mer. När jag såg sista avsnittet av "torka aldrig tårar utan handskar" så grät jag. Jag fortsatte faktiskt att gråta efteråt också. Men trots detta så var jag alldeles varm inombords av denna fantastiskt väl genomförda verklighetsberättelse.
Sen blir jag så jävla arg samtidigt på alla trångsynta människor som inte kan (vill) förstå att kärlek/älska inte handlar om förnuft utan om känslor mellan människor.
Jag antar att de skådespelare som var med i filmen har känt sig lika tagna av berättelsen, eftersom alla spelade så fantastiskt trovärdigt. (Sen är jag ju barnsligt förtjust i Björn Kjellman också!) Det här är en berättelse man aldrig glömmer. TACK JONAS!

Läs även andra bloggares åsikter om Jonas Gardell, Torka aldrig tårar utan handskar, Humor, Tårar

Tomtar på loftet

Jag fick för mig att jag skulle börja röra på mig (ha, ha). Jag hängde med en vän på zumba. Hög musik motionerade mina trumhinnor, kroppen undrade vad jag höll på med, men anpassade sig och började läcka ut svett i oanade mängder. Benen for över golvet värre än på Ginger Rogers. Riktigt, riktigt roligt. Ända fram till den tredje gången. Då fick jag ont i ryggen. Enveten som jag är, gick jag ändå, men tog det lite lugnare och överlevde.

"Jaha", tänkte Murphy"  
det satte inte stopp på kärringen. Då får vi ta till något annat".  

Så då fick jag ont i axeln/nacken istället. Det får jag emellanåt och jag försökte få bort det med gummibandsträning. Och jag gick ändå på zumban, (enveten som sagt). Jag viftade inte lika ivrigt som vanligt, men det gick ändå inte bra. Så nu har jag haft satans ont i en vecka.
Men jag vet (innerst inne) att det har inte ett dugg med träningen att göra. Det är datorknappande och stickande som gör det. Jag hade tre stickningar på gång och nu ligger dom där alla tre.
Idag har jag ringt en naprapat och fått tid på onsdag. Jag drar mig lite för det (man hoppas att det går över ändå) för jag vet hur ont jag kommer att ha efteråt.
Det är ju tyvärr så att man (jag) är dum i hela huvudet när det gäller dessa kroppsliga fel. När jag mår bättre så slutar jag med mina övningar. Man hasar ner i soffan med krökt rygg och gamnacke. Dumt, dumt, dubbeldumt.
Men någonstans i min omgivning sitter det en liten tomte (Murphy?) med ett trollspö och tycker att jag inte ska träna. Den tycker att jag ska bli en riktigt fluffig mormor med stort förkläde och med bulldeg längs med armarna. Men när jag får tag i den där jävla tomten så ska jag tala om, att det går ju inte att baka om jag ska ha ont!
Men promenera kan jag (än så länge...) och då blir i alla fall Frazze glad.

Sen måste jag ju bli av med eländet också tills jag ska åka till Budapest över veckändan med ett gäng galna, härliga människor. De två sista gångerna det har varit resor på gång har jag blivit hemma pga lung- bihåleinflammation, så nu tycker jag att jag borde få åka med! Tredje gången gillt, eller....? Snälla tomten!

Läs även andra bloggares åsikter om Humor, Värk, Tomtar, Murphy, Gummibandsträning

Rulla, rulla, liten jävla bulla

Nu är det så här att jag bakar. Jag fick ju sån där lyxmaskin (assistent) men det hände ingenting. Sen  upptäckte jag till slut att man måste handla och hälla i saker i den innan den åstadkom något. Jobbigt.
Nåja, så skulle jag då få ändan ur och baka något. Fint rågmjöl var det som fanns hemma så då letade jag fram ett recept. Klart som fan att jag inte hittade något enkelt, utan ett sånt där riktigt bagarrecept. Det var kummin- och västerbottenostbröd. Jo, jo, här ska det inte vara någon kattskit inte.
Jag kör på det tänkte jag utan att kolla vad jag hade hemma. Som vanligt. Jag visste att jag hade jäst och då tror jag att allt är grönt. Det var ett sånt där tvådagarsrecept och det var det jag ville ha. Jag började nämligen att baka kl 01 på natten! Skållning ena dagen (natten) och 3-4 vändor med ibökande av diverse saker dagen efter. Jag hade ju naturligtvis ingen västerbottenost hemma, men jag hade en annan stark ost som jag tänkte använda. Trodde jag. Fanns den? Nej! Så jag fick ta vanlig riven ost istället.
Sen skulle det vara rågsurdeg och av en händelse så hade jag slitit med mig en sån påse från affären sist. Toppen tänkte jag. Men så visade det sig att jag hade bara hälften av den mängden som skulle vara. Men jag sket i det och körde vidare.
Maskinen fick jobba kan jag säga. Två tunga klunsar hamnade på plåten och jag tänkte att nu har jag bakat stenkakor. Men... det blev faktiskt bra! Det kunde säkert ha blivit bättre (lättare) om jag haft den dubbla mängden av rågsurdegen, men nästa gång så. Sen undrar jag om det inte var för stor mängd mjöl och för lite vätska men jag lusläste receptet och vägde varenda grej. Så... don´t blame it on me.
Men jag måste säga att jag inte begriper mig på maskinen riktigt, men det kommer väl. Hoppas jag.
Nu har jag bakat kanelbullar à la Leila. Blev väldigt fin deg. Men jag tror att det stod fel med gradantalet. Tvåhundra brukar väl vara för lite för bullar? Ska det inte vara typ 220 grader? Eller till och med 250? Så första plåten tog en kvart (skulle ta 5-10 min). Jag höjde till 220 till nästa plåt och då tog det ändå en kvart??? Den här ugnen kanske bara går till 200. Det kanske är någon sån där "farthållare" inkopplad som jag inte vet om. Ja, vad ska man säga. Någon bagare blir jag inte!

Läs även andra bloggares åsikter om Bakning, matbröd, Skållning, Surdeg, Kanelbullar

Gösta, Stortutten och Alma

Jag har haft oväntat besök. Vilket inte är ovanligt i detta hus med tre katter samt kattlucka.  Men för det mesta är det monstret till höger (Gösta) som är den skyldige. I alla fall när det gäller att släpa in LEVANDE djur.

Igår hörde jag ett prassel i hallen och gick ut för att titta. Då hade nämnda katt lyckats få in en talgoxe. Den var så vitt jag kunde se, oskadad för den kikade fram bakom en gardin. Jag slängde ut katten och öppnade fönstret och fågeln flög sin väg.
Just detta fönster öppnas inte så ofta, så det var lite trögt. Jag stängde igen och gick ut i hallen och såg i ögonvrån något som satt på min hand. Jag skakade snabbt av mig den hemska tingesten och vibrerade en stund av rysningen som följde.
Men... trots att jag inte vill ha dom på mig och helst inte inomhus, så kan jag ändå inte låta bli att fascineras av SPINDLAR. Så, eftersom den här inte ville röra sig nämnvärt, så hämtade jag förstås kameran och placerade en krona intill för att visa storleken. Man kan ju tycka när man ser det så här på bild att en krona inte är så stor. Men lägg den på handen och tänk spindel. Sen kan ni tänka er den här med utvecklade ben också. Och nu ryser vi alla tillsammans en stund.

Den här sorten är en korsspindel. Vi kan kalla henne Alma. Jag läste på Wikipedia:

"Parningsritualen är lång och invecklad, för att hannen ska kunna närma sig honan utan att hon misstar honom för ett byte. Det händer att hannen inte överlever parningen, utan blir dödad och uppäten av honan. (Hoppsan! min anm) Anmärkningsvärt är att honans äggantal ökas efter att hon har ätit upp hanen. (Hoppsan igen!) Parningen sker oftast i augusti - september. Efter att honan lagt sina ägg dör hon.

Nu kan man ju nästan gissa då att i mitt fönster finns det spindelägg och att Alma gjort sitt och höll på att gå in i den eviga sömnen. Det var väl därför hon var så seg. Hon förpassades ut på trappen och sen har jag inte sett henne.
Slut från naturrutan.

Läs även andra bloggares åsikter om Djur, Talgoxe, Katt, Korsspindel

Årets busschaufför

Idag skiner solen. Det är nog ytterst tillfälligt. Det är ju tur att man har näsan åt rätt håll så jävligt som det har regnat. Hade jag haft en källare så skulle jag ha lagt ner gäddsaxar i den. Men jag kan lägga gäddsaxar i vår å (skitdiket) istället. Inte för att det finns gäddor (där heller) men fina, feta vattensorkar.
Man kunde ju kanske grilla dom. Ja, vaddå? Utomlands äter dom marsvin. Säkert vattensorkar också om det finns. I det här landet äter vi ju bara fint förpackade varor och vill helst inte veta VAD det har varit innan. Skulle man snitsa till en vattensorksfilé och förpacka den fint så skulle man nog kunna sälja den. Men man kan ju inte kalla den för vattensork. Det får ju bli något som mörad Watervole. Kommer att bli en hit! Tänderna kan man göra halsband av.

I fredags provade jag på det kommunala sättet att färdas via pendeltåg och buss till Framnäsbacken i Solna. Det gick bra. Dit. När vi skulle hem så stannade bussen till vid Solna centrum och där blev det byte av chaufför och så blev vi stående. Tiden gick och det bara klev på fler och fler och emellanåt så berättade en röst att bussen gick till Danderyds sjukhus. 
Jag trodde att vi väntade in en tid. Jag är ju inte van vid bussåkande. Men så ställde sig en kvinna till slut upp och vrålade "är det något fel på bussen?" Det kom inget svar. "Kan du öppna dörrarna" skrek hon. Min dotter som satt intill henne, sa att det fanns en knapp vid dörren att trycka på och då vrålade kvinnan "den fungerar inte" varpå eldslågor slog ut ur käften på henne och slickade våra skor.

Nå, dörren gick upp och kvinnan och ett par till klev av. Vi andra väntade. När vi väntat i kanske en kvart eller mer började barnbarnen kravla sig upp och hänga båda två i sin mors öron, vilt gastande. Jag kände paniken börja smyga sig på. (Såna här inträngda lägen är inget för en klaustrofobiker.) Då går ännu en kvinna fram (så långt hon nu kom för det stod folk alldeles innanför dörrarna) till chauffören och ställde samma fråga "är det något fel på bussen?". Då svarar en kille som står intill chauffören "det är tydligen något fel med alkolåset". "Kan du inte säga det då?" fräser även denna kvinna, med adress chauffören. Även hon får dörrarna öppna och vid det här laget börjar alla röra sig utåt. Busschauffören, som tydligen är stum, håller käft som om han vore ihopsydd. Man undrar i detta läge om han har tagit sig en jäkel eller om han kommit in i fas 3 och tycker att allt är meningslöst.

Vi tar oss äntligen ut ur denna panikförpackning. Slår oss ned på en bänk eftersom yngsta börjar hungra efter moderns bröst. Vi bestämmer oss för att gå till pendeltåget istället. När vi så sitter på bänken och alla har klivit av utom två personer, då åker bussen! Vi sitter på bänken och ser ut som två fågelholkar. 

Detta, plus alla tågförseningar, och så undrar dom varför inte fler åker kommunalt!? Jag lider med folk som går igenom detta varje dag.

   

 Läs även andra bloggares åsikter om Humor, Vattensork, Kommunalt, Buss, Pendeltåg, Busschaufför

Baronessan goes Quasimodo

Jag tittar på Trinny & Susannah igen. Men nu spelar jag in, så jag kan spola förbi all reklam och sånt snick-snack som jag inte vill höra. Jag gjorde ett inlägg om dessa damers program i april förra året. Jag tycker det är kul att titta på, även om jag ofta tycker att en del ser helt utspökade ut. Om man nu för det mesta travar omkring i svart/svart så kanske man inte ska komma hem i värsta clowndräkten och skrämma slag på karlstackarn där hemma.
Sen är det ju det där med att en del (de flesta) har lite så att säga rondör. Men det är inget problem för då kan man ta fram den moderniserade korsetten. Säkert mycket bekvämare än sina föregångare. Men jag undrar varför man ALLTID sätter på dessa typer av dräkter, på redan pinnsmala modeller? Det är ju inte direkt så att den där skranglan på bilden behöver klämmas åt/in.
Och sällan syns dylika tingestar på folk som behöver dom. Om det någon gång visas någon, så är det en synnerligen ung kvinna med fasta former. Inget gammalt löst sladder. Jag behöver ju bara titta på bilden för att förstå att överblivet fläsk/skinn kommer att svälla ut nedanför byxben och bak på ryggen. Jag skulle se ut som Quasimodo. I så fall behöver jag nog en med polokrage och långa ärmar och ben. Likt en tight one-piece. Men då blev väl huvudet dubbelt så stort istället. Eller så får man inte på sig skorna. Någonstans måste det ju ta vägen.
Praktiskt lagd som jag är så undrar jag också varför det inte finns någon Dennis-lucka? Ska man klä av sig hel och hållen när man går på toa? Eller får man hålla sig till torrmjölk när man använder dessa?
Nä, jag behåller mina t-shirts och jeans jag. Sen får fläsket dansa omkring som det vill därunder.

Läs även andra bloggares åsikter om Humor, Trinny, Susannah, Korsett, BodyShaper, Quasimodo, One-Piece

Hjärnbrist

Jag har hört att man helst ska nischa sig. Hur fan skulle det gå till? Den här s.k. hjärnan jag har under hövolmen irrar ju hit och dit hela tiden. Förmodligen är det lika trassligt innanför skalet som utanpå.

Ibland tror jag till och med att jag skulle behöva en ledsagare. Särskilt när jag ska posta brev. Det är stört omöjligt att få i det förbannade brevet i en låda. Jag kan åka runt med ett brev i dagar utan att det förflyttar sig från sätet intill. Varför? Jo, för att jag aldrig bara åker och postar ett brev. Jag gör ju det när jag ska göra något annat och det är lögn i helsike att komma ihåg det.
Det märkliga är att när jag stannar bilen hemma igen, så blir breven som självlysande i bilen. Ligger nästan där och blinkar förnedrande. Varför gör dom inte det när jag passerar en postlåda? Därför brukar jag överlåta brevhantering på Gubbe. Där är han oslagbar. Tror jag i alla fall. Jag har ju inte kollat om dom ligger kvar i hans bil, men jag tror inte det. Jag måste ha slagit huvudet i en postlåda någon gång i något tidigare liv tror jag.
Igår  var det just en sån dag då jag hade ett brev med mig i bilen. Det värsta var att det skulle rekommenderas också, så det var ju inte bara att kasta det på en låda. Redan där blev det extra krångligt. Så efter ytterligare en lägenhetsvisning så åker jag då ner till Sigtuna som kallas stad, men som inte har parkeringsplatser för fler än dom som jobbar där ungefär. Så då åker jag en liten bit till och ställer mig vid kyrkogården. Då börjar den där hjärnan hitta på saker igen. "Passa på att gå in på kyrkogården och kolla graven" viskar den. Sagt och gjort. Jag går dit, river bort lite löv och vandrar därefter vidare till ICA som ju numera agerar Post. När jag kliver in genom dörren, tittar jag ner i väskan och där FINNS INGET BREV! Jag är inte säker, men jag tror att jag sa något högt. Det kan ha varit ett hemskt fult ord. Jag är säker på att hela min kalufs stod rätt upp och att ansiktsfärgen skiftade mellan grönt och lila.
Hela vägen tillbaka till bilen svor jag. Funderade på vägen om jag tappat brevet någonstans. Nej, naturligtvis inte. Det låg ju där på sätet när jag kom tillbaka och lyste. Varför la jag det inte i väskan på en gång? Varför kom min hjärna ihåg att jag skulle till "posten" men inte brevet?
Så då gick jag tillbaka? Fan heller. Jag åkte hem så klart. Så idag ska jag göra ett nytt försök. Jag tror att jag i fortsättningen får datera fram breven sådär tre dagar eftersom dom ändå åker runt i bilen ett tag. Eller så kan man skriva dit två alternativ. Tacka vet jag mail!

Läs även andra bloggares åsikter om Humor, Förvirrad, Hjärna, Minne, Brev, Postlåda

Märkligt svårt, men jag försöker

Nu får jag nog snart sluta äta helt. Igår var jag och Gubbe på Ica Maxi för en storhandling. I mitt huvud surrade ekologiskt, rättvisemärkt och närproducerat. Jag kunde knappt handla.
"Du, nu får Gösta (katt) klara sig utan räkor i fortsättningen. Det finns inga kravmärkta". Gubbe stirrar på mig men säger ingenting.

Torsken (fisken alltså) har letat sig tillbaka, nu med MSC-märkningen, men den är ingen favorit, så den får vara. MSC-märkning ska det alltså vara, eller KRAV. 
Sen finns det ASC också. Då är det odlat och har WWF:s god-
kännande. Men på Ica Maxi var det massor av fisk som inte hade någon märkning alls. Jag gick där och började längta till Coop Extra där jag anser att det är bättre på den fronten. Fast jag gillar ju Ica bättre över lag.

De vegetariska alternativen letade jag efter i säkert en kvart, då jag till slut hittade lite i ett frysskåp. Där hade dom inte mycket att erbjuda. Kyckling däremot fanns det av varierad sort i en hel fryslänga.
Just kyckling vet jag inte hur jag ska göra med i framtiden. Jag köper alltid KRAV-ägg, men KRAV-kyckling finns ju inte att få tag i här. Man får ta det bästa alternativet. Vilket ju egentligen inte finns. Då ska man bo i Skåne för att få njuta av kravkyckling från Bosarp. För dom kan! 
Sen är det ju det här med livslängden. På fyra veckor ska pyttekycklingarna äta upp sig för att sedan hamna som filéer i butiken. TRETTIO DAGAR! (Till skillnad från en krav-kyckling som får leva minst åttioen dagar.) Man kan ju undra om man infört tvångsmatning. Och då kan man ju begripa att dom inte ens hinner gå ut! Det kan ju vara snöstorm hela deras liv i värsta fall. Men det kan ju också vara så att det är sommar och sol, men om det får inte en kyckling i storproduktionen veta något om. Nu letar jag efter närproducerad kravkyckling ifrån mindre gårdar och jag hoppas att dom som säljer dessa passar på nu och visar upp var dom finns. Hagby Gård i Västerås är en jag lyckats hitta på nätet.
Det finns ju en annan aspekt på det här med mat. Det är när man går ut och äter. Ibland kastar man ju i sig lite vad som helst bara för att stilla hungern om man är på språng. Och vad äter man då? Är det importerad kyckling, ko, gris eller ens det? Jag äter gärna vegetariskt, men det är ju fortfarande dåligt med veg-alternativ på många matställen. En wokad röra på q-åttan t.ex. vad innehåller den? Wokad gnu?
Det är faktiskt jobbigt när man får de här tankarna, men det är BRA att man får dom. Ska nog börja gå med plakat utanför affärerna. TÄNK PÅ VEM DU STOPPAR I MUNNEN. Eller likt en aktivist smyga mig in med otäcka bilder och lägga lite här och där. Nå... jag är låååååångt ifrån felfri, men jag tänker ändå lite på vad jag handlar. Sen slinker det ju ändå ned en och annan "orättvis" vara tyvärr. 
Jag har ju tre katter också. Det dom äter kan man ju bara spekulera i. Dock ska det tydligen finnas ekovarianter även här, så det ska jag kolla upp. Men det kan bli lika illa, eftersom kyckling är storfavoriten hos de tre lurvbollarna.
Ändå är mitt alternativ inte att bli vegetarian. Det är ju lika illa med grönsakerna förresten. Inte för den delen att dom kanske inte får gå ute, för det tror jag faktiskt inte att en sallad bryr sig om. Men man vet ju aldrig. Utan mer för att man ska veta vad man SKA köpa. Ska man kolla upp varenda grej man lägger i vagnen så skulle man få ägna en hel dag åt att handla.
Visserligen är det ju en pengafråga också. Till viss del. För jag vet ganska många som säger att dom inte har råd, när det gäller vissa saker i matväg (typ kött) men sen har man alltid den senaste smartfånen eller senaste kläderna. För att inte tala om "fredagsmyset" som kan bli nog så dyrt. Men sånt kan ju också vara viktigt.
Angående kött, säger jag som Temple Grandin: om vi inte åt kött så skulle det bara bli djur som får leva inhängnade på ett zoo. Vi skulle därmed inte ha kor, grisar och får i hagarna. Det är ju inte direkt så att man kan släppa dom vilda. MEN - vi kan se till att dom har det bra när dom lever!
Men hur det ska gå till vet jag inte. Vi blir ju matade från TV:n dagligen med kockar som lagar mat på den ena rödlistade fisken efter den andra. Dom slänger gladeligen upp jätteräkor på grillen, slickar sig om truten och klappar sig på magen.
Även om jag har vaknat sent så borde väl ändå dessa människor, som jobbar med mat, veta bättre och föregå med gott exempel.

Läs även andra bloggares åsikter om MSC, ASC, KRAV, Ekologiskt, Närproducerat, Vegetariskt, Kyckling, TV-kockar

Gravid

Jag är gravid. Nu blev ni förvånade va? Jo, då femtiosex år gammal kan man bli gravid med lite hjälp. Jag tänkte att man har ju inte så stora chanser på jobbfronten längre. Men mamma kan man bli fortfarande. Då får man ju föräldrapenning och sedan barnbidrag. Alltid något.
När jag och Gubbe träffades för 24 år sedan så hade han redan fyra barn och jag två. Då ville han att vi skulle ha ett gemensamt. Jag tyckte dock att det räckte med de sex barn vi hade i ett åldersspann från 2 till 7 år. Så på den vägen är det.
Men nu går det ju bra. Vi har ju i och för sig en drös barnbarn, men dom har ju sina egna föräldrar och får klara sig själva, nu när vi ska skaffa vårt sjunde. Hen ska heta Maja-Lasse. Efternamn har vi inte bestämt än men det lutar åt Franzzon, som äldsta katten.
Maja-Lasse ska bli Sveriges första president har vi tänkt. Men vi får väl se om vi hinner vara med om det. Det är ju det stora problemet när man skaffar barn sent i livet. Jag blir 72 när Maja-Lasse går ut grundskolan.  Men jag är också pensionär när hen börjar skolan och finns hemma för att breda mackor till mellis.
Men jag är ju inte så gammal ändå. En spansk kvinna var 67 när hon födde sitt första barn och en indisk kvinna var 70! Men så dog dom två år senare. Hur tänkte dom? Fertilitetskliniker var ju inblandade i båda fallen naturligtvis. Man undrar varför dom inte har någon urskiljning. Dom leker med människors liv.
Men det är klart att om man ätit fullkornsbröd och yoghurt väldigt länge (se tidigare inlägg) så kanske man har tänkt sig att leva till 110 och då är ju 70 ingen ålder att tala om.

Men... för att nu inte sprida ut några shockartade rykten - jag skoja bara! Mina ägg äro färdigkläckta. Den här hönan har gjort sitt. Tuppen å sin sida kan ju sprida sina gener vidare om han så önskar bara jag slipper vara med.

Idag har jag varit lägenhetsförevisare å Sigtunahems vägnar. Moderns lägenhet ligger ute och lägenhetssökare står i kö. Dom ringer därmed till mig och frågar efter modern. "Hon är död" säger jag. Nej, det säger jag inte, men jag undrar varför dom lagt ut moderns namn och ringer därför upp Sigtunahem som säger att "nääe, det står ditt namn här". Men när även nästa lägenhetsintressent frågar efter modern, så frågar jag hur hon fått namnet och då får jag till svar att det står så i mailet som skickats ut. Inte för att det gör mig något, men dom som ringer tycker att det är pinsamt när jag förklarar läget. Men, okej, jag får väl heta Britta ett tag då, tänker jag och nynnar på Sigtunahems reklamsång: "här på stora gatan, är det alltid fest".
Idag blir det kyckling till middag och därmed önskar jag eder en treflig afton.

Läs även andra bloggares åsikter om Humor, Gravid, Gammal mamma, Lägenhet

Lax med pumpa och rödtjut

Time Healthland har via Metro listat de 19 nyttigaste sakerna man kan äta. (Här nedan rödmärkta). Jag har nu gjort mig omaket att kolla upp dessa och kommit fram till (som vanligt) att lagom är bäst. Lite av varje eller måttliga mängder gäller hela tiden. Jag tror inte att jag skulle må så bra om jag till exempel enbart åt broccoli som ju är så vaaaaaansinnigt nyttigt. Sen får vi väl se lite till hur bra vi mår av att synda ibland också. Ibland kan ju lyckan bestå av en välfylld lördagsgodispåse. Vid de tillfällena skiter vi högaktiningsfullt i näringsvärden och nyttigheter. Själv är jag ganska sparsam med mina lördagsgodispåsar. Ska man räkna lördagar efter dom, så blir det inte många per år.

Jag är nog mera i riskzonen på grund av pålägg i så fall eftersom jag är en smörgåsätare. Men mest blir det ju ändå ost så jag kanske får leva skapligt länge ändå (om jag nu inte halkar på ett bananskal).

Oprocessat kött är nyttigt för oss. B- och E-vitamin, Zink, järn och magnesium.

Men på en annan sida läser jag att äter du oprocessat kött varje dag så ökar du risken att dö i förtid med 13%. Processat kött ska vi bara inte tala om. Korv och leverpastej, det kan vi få cancer och diabetes av. Då får vi väl hålla oss till osten då som enligt en annan sida säger är bra mot bukfetma, högt blodsocker, höga blodfetter och högt blodtryck. Ost står dock inte med under dessa nyttiga saker. Den kunde väl ha fått vara med på 20:e plats. Men vad ska man då lägga denna ost på? Jo...

Fullkornsbröd - skyddar mot hjärt- kärlsjukdom

Okej, då är jag på den säkra sidan där, för jag äter nästan inget annat bröd.

Lax - omega3, D-vitamin - hjärta, hjärna, minne

Men då ska den vara vildfångad. Och inte från Östersjön! Här undrar jag varför inte sill är med. Eller herring som är det utrikiska namnet.

Sötpotatis - Kalium, karoten, C-vitamin

En av mina favoriter faktiskt.

Pumpa - mycket fibrer och vitaminer 

Har jag ätit en gång i mitt liv och tyckte det var otäckt värre. Får nog prova igen.

Rödvin - en till två glas om dagen håller diabetes borta och hjärtat friskt

Rödvin har jag provat några fler gånger än en faktiskt. Dock dricker jag inte gärna rödvin. Skulle jag dra i mig två glas rödvin per dag, så skulle jag nog gå med ständig huvudvärk och tung skalle. På andra nättsidor står att vitt vin också är bra för hjärtat. Skål!

Quinoa - aminosyror bra för muskler och matsmältning

Gillas av mig men smakar inte så mycket. 

Bulgur - Proteiner, mineraler, vitaminer, fibrer

Äter gärna och ofta. 

Havregryn - Tiamin, järn, fibrer

Mera gröt till folket! Gott, gott!

Kidneybönor - protein, fibrer och mineraler.

Jag älskar kidneybönor men det finns ju en viss risk att gasa ihjäl sin omgivning om man trycker i sig för mycket av den varan. Gubbe däremot gillar inte bönor alls och apropå gaseffekten så kanske man ska vara glad för det.

Spenat - Järn

Läser på nätet att för att ta upp detta järn behövs C-vitamin. Okej, ta en morot till. Sen har det tidigare sagts att man inte ska värma upp spenat dagen efter för att aoxalsyran höjs. Men nu tycks detta inte gälla längre. Personer med njursten ska dock passa sig.

Broccoli -  Vitaminer, mineraler, fibrer

Ja, broccoli verkar vara det mest perfekta man kan äta. Om den inte är besprutat förstås. Eko ska det vara. Gott är det också. Men här blir det också gasvarning. Ett tips är att äta kumminfrö. (Har inte provat, men ska)

Rödbetor - folsyra - Viktigt för fertila kvinnor

Inte viktigt för mig alltså, men jag äter gärna.

Äpple - fibrer - reducerar dåligt kolesterol

Det kan man ju gnaga i sig obegränsat verkar det som.Med undantag för gallbesvär då kanske.

Banan - kalium - blodtryck, muskler och matsmältning

Det där med matsmältning fattar jag inte för min mage sätter stopp direkt vid bananintag. Men det kanske är bra för matsmältningen för dom som har springa-på-toa-hela-dagen-mage.

Blåbär - antioxidanter, vitamin C och E - hjärta, minne, urinvägar

Jo, det har man hört. Och inte ett enda blåbär har jag plockat. I år heller. Finns att köpa va?

Valnötter - Vitaminer och mineraler. Håller blodsockret i schack

Nötter och frön innehåller tryptofan som motverkar depression. Bra att mumsa på i höstmörkret alltså. Sen är dom fulla med energi och så jävla nyttiga så man tycker inte att dom egentligen borde vara så goda som dom faktiskt är.

Mörk choklad - antioxidanter som sänker blodtrycket och så slipper du proppar

Tänk att choklad blir bara nyttigare och nyttigare. Alltid något som går åt rätt håll.

Naturell yoghurt - Bakteriekultur för magen

Levande kultur och bakterier. Låter det inte äckligt så säg?  Men tänk så gammal man kan bli! Om man inte samtidigt äter det där processade köttet förstås. Eller tar dom ut varandra? Själv äger jag gärna yoghurt i alla dess former.

Ja, det var hela listan det. Så nu vet ni hur ni ska förhålla er till mataffärernas utbud. Skulle bli mycket kvar i hyllorna om man ska gå efter den här listan.
Något jag ska försöka ta fasta på är det där med blåbären. För jag har ju vetat om en hel del av dessa saker innan, men jag kommer ju aldrig ihåg det. Där kommer blåbären in. Minne! Minne "finns ju" även i lax, men den vill man ju inte ha varje dag. Då är det lättare med blåbär. Är ju värt att prova. Om jag nu bara kommer ihåg det tills jag kommer till affären.

Läs även andra bloggares åsikter om Mat, TimeHealthland, Nyttigheter, Grönsaker, Oprocessat kött

Hjärndöda antikmagasinets kaffestund

Ibland dyker det upp det mest underliga i den här så kallade hjärnan jag har under kalufsen. Den här gången var det en liten vers. En sån där som man skrev i sina vänners böcker när man var liten.

Jag ska sitta i ditt minne på en liten, liten pinne
men om pinnen den går av, vill jag ändå sitta kvar.

Vem hittade på dessa fantastiska rim? Varför skulle man vilja/kunna sitta på en pinne i ett minne? Och hur fan skulle jag kunna sitta kvar om pinnen går av? Och varför vill dom bo i mitt huvud?  Dessutom rimmar det inte. Det gör mig mest irriterad.
Poesialbum hette det visst. Jag minns inte ens hur dom såg ut. Sånt gör man inte nu för tiden. Nu tar man kort på (/med) varandra med mobilen. Sen behåller man bilden så länge man är sams. Eller lägger ut på Facebook till allmän beskådan för evinnerliga tider.
Nu dök det plötsligt upp en hemsk gammal låt i huvudet också.

Ska vi plocka körsbär i min trädgård
du och ja´
ooa, ooa, ooa

Nu har jag googlat på den och först nu först förstår jag varför man spelat skiten över huvud taget. Läs här. Sångröst var tydligen inte på modet. Hela låten går i svaj. Usch, hur kunde hon släppas in och varför får man sånt i huvudet? För mycket plats där inne antagligen. Vill ni höra eländet på tuben så klicka HÄR.

Som vanligt kastar sig mina (2) grå celler över till något helt annat. Nu ska ni nu få se vad jag köpt på loppis. En emaljerad kaffekanna! Jag har varit på jakt efter en sådan ett tag. Så länge faktiskt så jag glömde bort det. Och då.... då stod den plötsligt där. Den ville följa med mig hem. Så nu ska det drickas kokkaffe.

Något som däremot irriterade mig (igen) var att det fanns inget rättvisemärkt kokkaffe när jag var på Ica. Inte ens ekologiskt dito. Inte av någon sort! Så nu sitter jag här och skäms lite medan jag avnjuter min första hemkokta kopp på mycket länge. Men vi kokkaffeälskare kanske är ett utdöende släkte. Att jag trots detta inte kokat kaffe på år och dar beror på att jag inte hittat den rätta pannan!
Kokkaffe är inte bara gott. Det är sämre för magen också. I alla fall  om man gör som jag (vilket är det rätta sättet!) kokar det tills det slutar löddra och sen lite till. Det heter nåt så fint som extraktionstiden vilket är den tid vattnet är i kontakt med kaffet. Vilket ju inte stämmer riktigt för när det gäller kokkaffe så ligger ju kaffet i vattnet hela tiden. Här är det mer frågan om hur länge det kokar. Men det SKA koka, annars smakar det inte som det ska.
Nu ska jag bara starta en våga-vägra-kaffemaskin-rörelse. Sist jag var på Elgiganten (dit jag åker ungefär en gång per år) så var det hylla upp och hylla ner med kaffemaskiner. Helt otroligt. Ett sånt stort åbäke bara för någon kopp kaffe! Men det är väl så. Finesser och nyheter och alla andra har. Det jag var på jakt efter den gången var en cd-spelare (till modern som fortfarande levde då) med stora knappar för folk som inte ser. Det fanns väl sådär fem exemplar högst och alla hade mikroskopiska knappar som satt tätt ihop. Inget för synskadade alltså. Man ska nog vara helblind först för att få någon hjälp. Och inte allt för gammal! Kanske en vit käpp med mp3-spelare.
Nåja, jag tar en påtår och sätter på en vinylare. Köpp, köpp!

Läs även andra bloggares åsikter om Vers, poesibok, Kokkaffe, rättvisemärkt, ekologiskt, kaffemaskin