lördag 22 juni 2013

Jonas och Mark i mitt hjärta

Jag är osäker på hur lycklig man får vara utan att betala för det. Jag läser Mark Levengood och det gör mig sådär skrattlugn ända in i själen. Och idag har jag dessutom fått höra på hans make Jonas Gardell i sommarprogrammet. Han får mig att skratta högt och han får mitt hjärta att dra ihop sig i snyftningar emellanåt.
Dom är så underfundiga, härliga och kärleksfulla så jag kan inte tänka mig en bättre familj där barn får växa upp. Det ska ni veta alla ni bögfobiister. Huvudsaken är att barn får kärlek i överflöd, sen spelar det ingen roll vem som ger det! Och kom nu inte dragande med att barn behöver både en pappa och en mamma för jag har träffat på män som varit så oerhört mycket kvinnligare än vad jag någonsin varit. Och även kvinnor som varit oerhört manliga. Vi är ju inte först kvinnor och män utan människor vill jag tro. Sen är det ju dessutom inte så många som har biologiska föräldrar i vardagsfamiljen, utan det är en förälder och en styvförälder. Där kanske styvföräldern dessutom byts ut vartannant år. Skulle det vara bättre än pappa-pappa eller mamma-mamma? Inget kan få mig att tro det.
Jag hör på mina barnbarn hur dom blandar ihop mamma och pappa. Inte personerna, utan orden/namnen. För att inte tala om mormor och farfar och marfor. För barn är vi ju vuxna som ska hjälpa, och finnas till. Vi är inte ett namn eller ett kön.
Nu halkade jag iväg igen (som vanligt). Jonas var det ju. Han berättade bland annat om ett citat från Astrid Lindgren från berättelsen Bröderna Lejonhjärta: "att man måste våga för annars är man ingen människa utan bara en liten lort". För Jonas kände sig som en liten rädd lort, som till slut vågade för att bli en människa. Och han sa bland annat att han ville bli använd för: "Man ska inte lämna livet oanvänt vid utgången".
Men det är ju inte så lätt det där. Han säger det ju i all välmening, men är man liten, tyst och rädd och alltid blir vald sist så är det inte lätt att våga. För mig tog det sådär fyrtio år för att bli lite modigare, men tills jag dör ska jag kanske ha blivit en människa i alla fall.
Och på slutet pratar han om aids, försvunna vänner och "Torka aldrig tårar utan handskar" och får mig att gråta ännu en gång.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

5 kommentarer:

  1. Jaa jag kan bara instämma i alltihop! Ända in i hjärterötterna. :)

    SvaraRadera
  2. Mark L. oj så underbar det känns at läsa hans bok.Jonas G har jag ännu inte läst! men ska

    SvaraRadera
  3. Min kära Baronessa, jag kan inte annat än att hålla med dig. ♥ Jag gillade/delade detta inlägg inne på min Facebooksida. ;-)

    SvaraRadera