torsdag 13 juni 2013

Skogspromenad och skitdike

Frazze och jag gick till skogen. Men bara en bit på vägen så blev Frazze orolig. Snart fick jag veta varför. Grannen var ute med sin hund. Som tur var var hunden kopplad, men Frazze tyckte inte att promenaden var kul längre, så han stack iväg hemåt. Jag gick efter och hittade honom surande under en gran. Jag försökte locka med honom åt ett annat håll, men han ville bara gå hem.
Väl hemma gick jag istället mot skogen på motsatta sidan. Dit vi inte brukar gå. En på sina ställen väldigt vacker skog, men på andra oerhört risig efter urhuggning för ett par år sedan. Därför växer det nu en massa ogräs där, som i och för sig är vackert men vanskligt att gå i. Man vet aldrig hur det ser ut där under.
Ogräset ser ut som små minigranar. 
Plötsligt kom någon springande som en raket förbi mina ben. Det var värstingen Gösta som sett oss och ville hänga på. Frazze lunkade motvilligt med. Så länge vi gick över ängen innan skogen så hängde han på, men uppe i skogen var det obekant och otrevligt tyckte Frazze. Man kan se på bilden hur han beklagar sig.
Frazze var inte på humör, så vi satte oss och vilade ett tag, men ledsnade ganska snart, eftersom vi blev fullständigt utskällda av en koltrast som skrek och skrek och skrek.
Jag tror inte att det var Frazze som orsakade denna aria utan Gösta. Förmodligen tillhör den här skogen Göstas jaktmarker. Han verkade mer än van i skogen. Och som vanligt när någon fågel skriker i hans närhet, så ser han kaxigare ut än någonsin.
När vi kom hem så måste Frazze vila. Sen vilade han en stund och efter det tog han en vila.
Jag blir lite orolig ibland, för han verkar så trött. Men jag läste någonstans att katter på tio år (han blir 10 i september) är gamla och orkar inte så mycket längre och vill ta det lite lugnt. Dom är då ungefär 56 år! (Tackar sa hon som fyller 57!!) Men jag intalar mig att han är ute och jagar som en dåre hela nätterna.

Gusten hade annat för sig. Han kom in drypande våt fast solen sken ute. Det gick inte att ta miste på lukten. Han stank av dy och var blöt ända upp över magen. Jag sa: "men vad har du gjort? Har du badat i skitdiket?" Som vanligt fick jag inget svar.
Det fick bli duschen. Jag stängde in mig med honom och spolade av samt tvättade med schampo. Så värst kul tyckte han inte att det var, men han blev inte helt galen. Jag förklarade för honom att jag bara hjälpte till och att det inte skulle vara roligt för honom att slicka bort all den dyvätan. Men katter är nu som dom är. Jag känner på mig att han förstod, men han ville ju ändå komma undan. Det är kanske som när vi går till tandläkaren. Man måste men det är inte kul.
Någon timme senare kommer Gösta. Han luktar inte heller smultrontårta och är blöt på ena bakbenet. Duschen igen. Och nu anade man ju ett mönster här att någon jagat och någon blivit jagad. Gösta var mer ivrig att komma ur duschen och försökte klösa sig ut genom glasdörren. Tur att det bara var ett ben som behövde tvättas. Dom är i alla fall snälla mot sin matte för ingen av dom körde klorna i benen på mig. Tack för det!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

4 kommentarer:

  1. Så vackert med smågranarna :) Jag är så glad att jag aldrig behövt försöka duscha mina katter, det räcker gott och väl de få gånger jag jagat dem med en blöt handduk för att sedan ingå en livlig wrestling som katterna givetvis vinner för att sedan försvinna under sängen och blänga dolskt på mig. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har nog tur för dom här två "småttingarna" Gösta och Gusten har aldrig brytt sig så mycket om att dom blivit blöta i regn. Frazze däremot gillar inte vatten. Men honom har jag inte försökt duscha. Än. :)

      Radera
  2. rätt roliga dina katter t o m gillar regn!
    mw

    SvaraRadera
  3. Jaa visst är det vackert med den där skira grönskan som blir av de där "rävrumporna"! Som en sagoskog.
    Och vilka härliga foton, allra helst det där med Gösta på stenen!! :-D

    SvaraRadera