Vem torkar ur bladrosetterna på Sri Lanka?

Jag har absolut inga gröna fingrar. Jag tillhör den där kategorin som lyckats med att fylla en hel kruka med krassefrön och inget kom upp!!!
Det där med att förodla och peta ner frön och sen se hur det växer... det går till en viss gräns, sisådär ett par centimeter, sen blir det torka eller mögel. Sällan eller aldrig blir det rätt mängd vätska, rätt värme, rätt ställe. Jag kan inte helt enkelt. Det hjälper inte ens att prata med dom! Lika bra att lägga ner.

Jag kom att tänka på skötsel av krukväxter. Jag läste om orkidéer, som jag inte heller lyckas med. Det är så många som säger: "jag gör ingenting särskilt, skvätter på lite vatten emellanåt". Ja, det har jag också gjort. Jag har vattnat på fat, jag har doppat med långt mellanrum, jag har flyttat mellan olika fönster och testat massor av saker, men inget hjälper. Sen läste jag någonstans att man måste absolut se till att det inte kommer vatten i bladrosetten.
Först tänkte jag bara: "jaha", men sen började det snurra runt i bikupan igen. Saintpaulian har ju också sånt där specialkrav. Den ska vattnas på fat och man ska undvika att få vatten på bladen!
Men.... dessa blommor lever ju vilt någonstans. T.ex. på Sri Lanka och Kenya. Och hur fan undviks det då att det kommer vatten i bladveck och på blad??? Även om det inte regnar ofta där dom bor, så regnar det väl ändå uppifrån!?

Nej, saken är säker. Någon odlare kommer jag aldrig att bli. Men jag ska försöka lite till. Det ska petas ner rödbetor och mangold och kanske någon potät vad det lider. De där två förstnämnda är lättodlade saker som insekter oftast inte gillar. Men med mina bruna fingrar så kommer jag säkert att ha en uppsjö av jordflylarver och betbladlöss hos mig, eftersom det är dom som gillar dessa grön/rot-saker.

Tacka vet jag pioner! Snart är dom här.

Läs även andra bloggares åsikter om Blommor, Orkidé, saintpaulia, odla, pioner, bladrosett