Pantertanten tråcklar vidare

Men vad fan är det med människan som aldrig skriver... kanske ni undrar. Jag undrar själv ibland, men just nu har jag fått fart på symaskinen och då är det bara den som gäller. Jag har nu två kjolar och en barnjacka på gång samtidigt. Det blev så eftersom jag har haft en del tyger liggandes i några jävla massa år.
Jag började med kjolarna för det var ju som enklast och för att jag behövde kjolar, men sen blev det uppehåll eftersom de 25 blixtlås jag hade hemma inte passade. Så klart!
Så då hittade jag på att sy en jacka/kappa till Marsipanrosen av ett par stuvbitar, som jag köpte då förut, när jag trodde att jag skulle ha användning för dom. Vilket jag alltså inte hade. Förrän nu. Men sen tog det stopp ändå för jag skulle ju ha knappar till jackan. Vet ni hur många knappar jag har? Så här många:

Och ändå fler på andra ställen. (Sorterade i färg trallalla!) Tror ni att någon passade? Nähää då! Jag försökte och försökte, men sen åkte jag till syaffären och köpte några. När jag blir ännu äldre än vad jag är nu, så ska jag sortera alla mina knappar i storleksordning och sort också.

 Nå... köpa knapp var det ja, men det hjälpte ju inte heller, för sen hade jag inte tråd som passade!!! Och hur många trådrullar har jag? Jo, så här många ungefär:

Ingen är vinröd, vilket är färgen jag tränger. (Ser ni - färgsorterat även här! Jag är fanimej lite som Robert Gustavsson) Det fungerade att sy själva jackan med en tråd i en brun nyan, men det är liksom lite speciellt med knapphålen. Så kom jag på att jag hade ju fler trådar i ett gammalt syskrin. Det här:

Men dom var ju lika o-vinröda dom. (Oups... ingen färgordning. Det måste ändras på!) Dessutom slutade knapphålshjulet på symaskinen att fungera. Tackar! Övervägde en kort stund om jag skulle ta och använda mig av tryckknappar istället, men jag tror jag sover på saken. (Sa hon som inte får sova!)
Nåja, imorgon är en annan dag och då kanske symaskinen har vilat färdigt och vill göra knapphål igen. Hoppas kan man ju alltid. Men först måste alltså tråd inhandlas.

 Läs även andra bloggares åsikter om Handarbete, Tråd, Knappar, Symaskin

Inte fan blir det någon blomma!

Jaha, då var man inne på vad-var-det-jag-sa-aspekten igen. Jag hade ju fått medicin utskriven efter att ha mailat via "vårdkontakten" (se förra inlägget). Glad i hågen traskade jag iväg till apoteket...
Nej, det gjorde jag ju inte alls det. Jag gick dit med funderingar i huvudet såsom "finns det någon medicin alls... har jag fått rätt medicin... osv". Och jag behövde bara säga Imovane så gick det åt pipsvängen. "Nej, det finns inget sånt recept" meddelade den trevliga mannen på andra sidan skranket.
Jag suckade inte ens. Bara konstaterade att det var så det var. Men jag fick ju EN av medicinerna i alla fall. Kors i taket! Men underligt är det eftersom jag inte fick någon tid heller. Dom tycker förmodligen inte att jag ska sova.
Därför tänkte jag att det är lika bra att sluta med dom också då. Så natten till igår gick jag och la mig utan Imovane. Jag somnade. Jag vaknade. Katten sparkades och Gubbe snarkade. La mig i soffan. Somnade. Vaknade av värk i nacken. Somnade. Vaknade av katt. Somnade, vaknade, somnade... ja, så där höll det på.
Sen var hela följande dag förstörd. Det går inte an. Jag måste ju hålla mig pigg så jag kan serva Gubbe. Han har satt igång med renovering av toalett. Det är minsann ingen lek när det är OS på TV. Han kan ju missa något. Själv missar jag så gärna.
Kontentan av det hela: jag blir aldrig religiös! Jag kommer inte att skicka en blomma!

 Läs även andra bloggares åsikter om Medicin, Vård, Apotek, Imovane, Sömn

Nästan religiös

Ibland blir man nästan religiös. Jag fick svar redan igår från vårdkontakten! Där meddelades att jag hade medicin att hämta ut på apoteket. Alltså - inget läkarbesök! Undrar om dom läst min blogg?
Nu är jag ju som vanligt skeptiker ända ut i tåspetsarna, så jag ropar inte hej förrän jag sett att det verkligen finns där och framför allt att det är rätt sort och mängd. Men jag är mer än nöjd så här långt. Kan man skicka en blomma?

Idag har jag en godis på besök och hon sussar nu gott på övervåningen. Imorgon är spontant inplanerat lite mat för hälften av barn och barnbarnaskaran, så vi blir 13 personer till bordet. Resten får komma vid ett annat tillfälle.
Tretton är otur va? Antingen får vi bjuda in någon granne också, eller så får vi placera Frazze katt vid bordet. Men visst räknas väl katter in som familjemedlemmar? Då blir vi 15.

Ge mig en "klok gumma" och en trollramsa

Nu är det så jävligt att jag måste ta mig till läkare igen. Inte för att jag är sjuk, men pillren börjar ta slut. Listigt det där att inte ge så stora uttag så man måste tillbaka och betala pengar, sitta i ett väntrum, ta upp onödig dyrbar tid och sen bara få ett "nu finns din medicin på apoteket". Ingen som kollar något. Ingen som vill veta något. Inga prov tas.
Det finns ju aldrig några tider. Vad ska jag då dit att göra? Om dom nu mot förmodan vill veta något så går det bra att få veta det via telefon. Och då till och med via en sjuksköterska. Förresten, varför får sjuksköterskorna inte skriva ut medicin som man ändå ätit i månader? Nä, just det, dom har inte den utbildningen/ansvaret/lönen.
Jag har nu gjort ett litet test för första gången. Provat på att logga in mig i Landstingets "Mina vårdkontakter". Där kan man boka tid, så det har jag gjort nu. Det kan ta upp till fem dagar. Man kan ju undra varför det ska ta fem dagar att få svar via en internetsida när man kan få svar direkt i telefonen. Det måste ju bara bero på att det är ytterligare en sak som lagts på sjuksköterskorna som redan har jobb upp till öronen. Eller så går meddelandet till någon central som sen ska skicka runt detta innan det kommer fram dit det ska. Eller så vill ingen ha det och fortsätter att skicka det vidare.
Men det hjälper ju inte med direktmail heller. Det finns det på den vårdcentral jag var listad på sist. Där tog det också fem dagar eller så fick man inget svar alls. Jag tror att jag har minst två mail som ligger och skvalpar i deras inkorg någonstans som aldrig besvarats. På min fråga om varför jag inte fick något svar på mailen, fick jag lika många svar. Noll.
Jag försöker sluta med mina piller. Innan jag blir så gammal så jag inte äter annat än medicin. Jag har ju den här Cifrolen som är mot nattligt bensprattel. En halv tablett räcker, men det här med biverkningar alltså; om man nu får en tablett mot bensprattel så väntar man sig inte att en biverkning ska vara "onormala ofrivilliga rörelser"!! Sen finns risken att bli sömnig och även sömnlös. Jaha, så bra, då kan vi glömma att sluta med sömntabletterna. Dessutom finns risk för synförsämring (ang. föregående inlägg!). Sömntabletterna i sin tur kan ge mardrömmar, oro och yrsel. *suck!*

Jag pratade med en läkare en gång som tyckte att jag verkade vara emot tabletter/medicin. Ja, det är klart att jag är! Varför ska man vilja äta kemikalier om man absolut inte måste. Men läkarna prackar gärna på en massor av tabletter och sällan (läs aldrig) får man veta om tabletterna trivs ihop med varandra. Det får man kolla själv. Jag ger mig fan på att dom har aktier i läkemedelsföretagen.
Nåväl, nu håller jag först och främst på att trappa ner kärringmedicinen (östrogen). Den ger garanterat cancer om man får tro vetenskapen. Frågan är inte OM man får cancer, utan mer NÄR. Att det ska vara så jävla krångligt med övergångsålder. Kanske är inte övergångsåldern - då vi töms på hormoner - värre än tonåren, då hormontillförseln stod som spön i backen. Den tiden var otroligt jobbig, men inte fan var det tal om medicinering då!

Läs även andra bloggares åsikter om Medicin, Piller, Östrogen, Cifrol, Imovane, Biverkningar

Stava bort gamnacke

Idag har jag stavat mig fram. Stavarna kände först inte igen mig och trodde det var fråga om stöld. Men så fort vi kom igång så var dom med på noterna. Alltså jag är så jävla bra på stavgång! Jag kan liksom inte ens komma i otakt även om jag skulle vilja. Jag borde nog ha blivit militär. Inte för att dom går med stavar precis (tror jag) men i takt förhoppningsvis. Jag går i takt! Och det går med en sån jävla fart så ibland hinner jag knappt med.
Vadan detta nu då, tänker ni väl, för ni är ju så otroligt intresserade av mina förehavanden. Har hon glömt bort det där med "en kvart om dagen" eller gick hon bara i en kvart? Nej, det blev nog längre än så, men jag har fått en tjillevipp i ryggen, strax under högra skuldran som suttit i i en vecka och så tänkte jag stava bort det. Än har jag inte märkt någon skillnad, men det har inte blivit sämre.
Det är väl inte det mest ultimata att sitta vid datorn och vid symaskinen heller. För ryggen, menar jag. Gamnacken infinner sig ideligen. Jag får nog fästa en strypsnara runt halsen och ner mot ryggstödet så jag håller mig rak. Men då kanske jag åker på att köpa nya brillor förstås, för då kommer jag ju längre ifrån skärmen igen. Hur man än vänder sig så har man röven bak.

För någon vecka sedan var jag på bio med Gubbe. Vi såg "hundraåringen". Detta för att Gubbe fått presentkort på biobiljetter. Vi funderade då på när vi var sist på bio. Den sista film som jag kom på att vi sett på bio var "Broarna i Madison County". Så då var jag ju tvungen att googla på när den filmen gick. Det var 1995!!! Men hallå! Har jag inte varit på bio sen dess? Om jag har det så var det tydligen ingen film att minnas. Men det går nog bra för biosalongerna utan min hjälp tror jag. Jag är inte riktigt skapt för bio. Jag har så svårt för att sitta still och bara titta. Kan man ta med sig en stickning? Förresten... filmen var riktigt bra. Och lättsam tolkning av boken som hade lite väl mycket tuggmotstånd emellanåt.

 Läs även andra bloggares åsikter om Humor, Stavgång, Militär, Takt, Gamnacke, Bio