fredag 26 september 2014

Dumburken

Konstaterar trött att man blivit urgammal (vilket somliga säkert tyckt länge) när man ser på TV-tablåerna. Nu ska det komma någon variant på "stjärnorna på slottet" med idel såpastjärnor samlade från Robinson, Bonde-söker-fru, Big-brother, Färjan och Svenska-hollywoodfruar.

Man slår sig för pannan, stönar och faller i gråt.

Jag kan säga att första Robinson har jag sett delar av. Resten av gänget kan jag ha sett en glimt av innan jag hunnit slå över eller av. Alltså jag orkar inte!

Men så när jag tänker efter så har jag aldrig orkat med den här typen av program. Jag var väl alldeles för antik (typ 40) redan när dom kom. Då hade man fortfarande hemmaboende barn som väl hade lagt beslag på TV:n, varför man fick genomlida något Robinsonavsnitt eller sätta sig i köket. Numera har vi varsin TV så Gubbe får titta på sin sport och sina typer av såpor ifred. Där är det fråga om bilar, bilar och åter bilar.

Men det var ju en smart jävel den som kom på det här. Det blir ju billigt att göra TV med okänt folk som vill bli kända genom att visa upp sig. Jag förstår sångare och skådespelare som inte vill kallas för kändis, för det kan man bli utan vidare bara man är modig nog. Och modiga människor finns det gott om. Om det nu kan kallas mod.

Vill man dessutom klä av sig naken så är man mer än välkommen i vissa dokusåpor. Förutsatt att du ser ut som en gudinna/adonis förstås. Dokusåpa är ju sprunget ur Reality-TV men hur mycket reality är det i dessa såpor? Det är väl så långt ifrån verkligheten som man kan komma. "Hur vet du det om du inte tittar" hör jag någon säga. Ja, vem kan undvika skiten som sprids som en löpeld via tidningar och internet.
Undantaget i sammanhanget är dom (få) såpor som handlar om verkligheten på olika arbetsplatser. Inte för att jag tittar på dom heller. Det handlar bara om lågbudget, fylla kanalerna dygnen igenom för att kunna sända ännu mer reklam och få in mer pengar.

När man sen läser att Sverige har flest dokusåpor i världen då vill man bara gå och kräkas. Kerstin Hallert skriver i Nöjesbladet: "Mängden dokusåpor speglar att svenska tv-landskapet är en förfrusen åker". Jag kan inte annat än hålla med. Men Kerstin är ju ännu "urgamlare" än vad jag är så hon har väl inget komma-här-och-komma-berättigande hon heller. Tänk alla dessa "riktigt" gamla gamligar som kanske bara har TV:n som sällskap - man får ju innerligt hoppas att dom gillar denna dynga.

Nu hör jag någon annan säga: "stäng av då om du inte vill titta". Ja, det är ju det jag gör. Men jag kanske vill se något annat på mina betalkanaler!

Och... alternativet är INTE tävlingar! Och när man nu ändå är inne på sånt som man inte gillar så har vi en kategori till: Sitcom med pålagda skratt! VARFÖR måste vi få veta när vi ska skratta? Jo, förmodligen för, att annars skulle vi upptäcka att det INTE är ROLIGT! Här finns det ju ett och annat undantag men dom är ytterst få.

Men... det finns ju - tackålov! - annat att göra än att hänga vid dumburken!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

torsdag 25 september 2014

Vänner på tur

Hur svårt kan det vara att skriva några ord? Jävligt svårt verkar det som. Fjorton dar eller mer sen sist. Är det klokt det? Så... vad har jag haft för mig då. Jo, vi har faktiskt varit iväg på en weekendresa till Köpenhamn med goda vänner.
Blandat skit- och finväder hade vi, men vädret spelar inte så stor roll ändå, när man har med sig glatt folk. Vi åt gott, vi drack gott, löste några världsproblem och travade runt i staden. Bland annat tog vi oss till Christiania. Det var ju ett annorlunda ställe. Där kunde man ha köpt på sig en bit haschkaka om man nu hade känsla för det. Det har man ju inte, men det låg helt öppet. Bara att ta för sig. Eller ja... man fick väl betala om man ville ha nåt, men det ville vi ju inte. Inte ens rökarna i sällskapet.
Apropå rökning så röktes det lite både här och där. Inomhus alltså. Och nu pratar vi vanlig tobaksrökning. Det är man ju verkligen inte van vid längre. Här ska ju folk helst röka väldigt långt bort helst någon annanstans. Själv störs jag inte, trots att jag varit rökare.
För att sponsra (!) Christiania så slog vi till på en lokal - naturligtvis ekologisk - öl av pilsnertyp. Längst ner på etiketten står det "obs! advarsel. Tilsat holdninger (E: ? )" Jag har funderat på vad det betyder men jag går bet.

Men det var ju en del andra som köpte och rökte på. Det var flera som var "inne i dimman" och till och med hundarna som sprang lösa såg lite dimmiga ut. Men nu var det ju faktiskt lördag och då kanske hundarna festar till det lite. Folk som bor där lär ju inte gå omkring i något ständigt haschrus. Det är en fristad för alternativ livsstil heter det. Forna hippies, konstnärer och folk som inte trivs i den "normala" sfären.
Nu ger jag mig in i nåt som jag inte vet så mycket om, men för min del får dom göra som dom vill. Vi valde alltså Christiania istället för dyrgatan och lika bra var ju det (sa hon som inte är någon shoppare). Men Nyhavn fick påhälsning förstås.

Nedan ser ni interiören på en liten pub vi hittade. Notera askfaten. Jag vet inte om det brukar gå vilt till här efter som tapeterna - eller vad man ska kalla dom - hängde och slängde på väggen. Vi rev i alla fall inte ner några även om vi drog igång en liten spontandans. Det kan lätt bli så när man är ute med goda vänner.

Annars är det väl... HÖST!

 Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

tisdag 9 september 2014

Världens bästa Frazze!

För att inte säga världens bästa katt, fyller 12 år idag! Vad ger man då till världens bästa katt när han fyller år? Jo, först åker matte och köper kattgodis i form av partymix vilket mumsades på med glädje. (Så mycket glädje nu en katt kan visa upp)  Sen blev det favoritsysselsättningen: promenad med matte, husse och värstingkatten Gösta.
Det här med skogen är något alldeles speciellt. Roligt, spännande och så får man motion. Ungefär som ett kinderägg.
Sen är det ju lite löjligt att den där värstingkatten alltid ska leka herre på täppan. Till och med på Frazzes födelsedag.
Men Frazze bryr sig inte så mycket. Han har fullt upp att pejla omgivningen. Man måste ha full koll åt både höger och vänster ifall det kommer någon farlig hund eller nåt.
Det fanns ju tid till det när matte och husse måste kolla in alla svampar. Här en fjällig taggsvamp som tillhör skogens vackra enligt mig. Dock inte ätlig.
Det här är troligen en honungsskivling. Vacker är den och ätlig. Men inte så god så att jag ids ta den.
Den här ser ju alldeles för vacker ut för att vara ätlig. Den får stå kvar. Kanske är det en stubbspindelskivling eller en fjällig honungsgiftling. Vem vet?
Det här är i alla fall en skålsvamp av varianten haröra. Ibland är namnen så exakta så det inte går att ta miste. Tyvärr så är den giftig.
Men sånt där bryr sig inte födelsedagsbarnet Frazze om. Han smyger sig vidare bland granarna.
Väl hemma igen sträcker man ut sig och slickar sig fin. Nöjd med födelsedagspromenaden.
Mot kvällningen ligger båda grabbarna i och vid hammocken och filosoferar. Inte någon särskilt vanlig bild då båda ser sig som förstekatt här. 
Grattis Frazze! Nu ska du få din välförtjänta tonfisk!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

måndag 8 september 2014

Jag - en HSP

Nu ska vi prata känslor. Eller känslighet. Jag har ofta i mitt liv letat efter den där knappen. Den som stänger av och gör att allt blir tyst och lugnt. Jag har aldrig hittat den. Inte förrän sent i livet inser man att man är en HSP.

Först var det nog inte HSP som drog mina blickar till sig utan "starkskör" som journalisten Margareta Hägglund kallar det. Det där att man är som en virvelvind ena dagen och  som ett novemberregn den andra om ni förstår liknelsen. 

Högkänslighet alltså - "det anses vara ett medfött personlighetsdrag som gör att man tar in fler sinnesintryck från omgivningen än andra människor". Vi har svårt att filtrera intryck och tar åt oss mer än vi kanske borde.

Det tråkigaste med att vara en HSP är att personer utan detta personlighetsdrag har svårt att förstå hur vi känner. Och det värsta är att dom personer som ger en mest dåliga vibrationer, dom traskar på i sin värld och har inte ens ett uns  av inkännande. Dom kan helt enkelt inte pejla känslor och stämningar alls. Vilket vi högkänsliga gör i allt för stor utsträckning istället. Vi "känner på oss" alldeles för bra och många gånger har man önskat att de där pejlingsspröten kunde ramla av.

Men det här är ju inte bara av ondo. Vi ser ju även mycket mer av allt som är vackert och njutningsfullt och kan ta det till oss kanske mer än andra. Sen är det väl inte alltid dåligt, att kunna pejla in folks osagda tyckande så att man kan undvika dom som man inte orkar med. Om man har möjlighet alltså.

Jag har sedan långt tillbaka beskrivit mig själv så här: 
Jag är inte särskilt öppen av mig och man kan säga att jag är ganska osocial vissa perioder. Jag kan beskriva mig bäst som en skogsmård. Dom lever i skogen och är väldigt osociala, men nu och då får de för sig att åka till stan och festa loss. Så gör skogsmården.
Ja... i och för sig kanske inte skogsmården går på fest så mycket. Men det händer att dom visar sig även om dom i grund och botten är väldigt skygga. Sen är dom nattaktiva vilket stämmer bra in på mig. 
Nu finns det naturligtvis en hel drös med folk som skulle säga att "näää, det stämmer inte på dig", men det är inte upp till andra att avgöra. Jag har ju min ironi som jag använt mig flitigt av (tack för det arvet, farsan!) genom åren, vilket har varit till stor hjälp, men sen har högkänsliga även en medfödd talang för att dölja hur det verkligen står till. 
Många gånger i livet har jag känt mig som ett ufo, men insåg till slut att det finns fler ufon av samma sort där ute. 

Kanske du också är en HSP. Du kan göra ett test HÄR
Bild: Sydved
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

söndag 7 september 2014

Hämnden är ljuv

Är det inte så håret krullar sig på en när en orättvist behandlad person i en film får sin hämnd?!  Nu är ju jag i och för sig ett krullhuvud sedan barnsben, men ni vet vad jag menar.

Jag tittade på filmen "Taken" igår med Liam Neeson. Han är, i filmen, en CIA-agent av värsta kaliber vid namnet Mills. En f.d. i och för sig, men naturligtvis ändå den vassaste kniven i lådan. Hans dotter blir kidnappad av ett gäng som sysslar med människohandel och det är ju inte svårt att förstå redan från början hur detta ska sluta. Men det spelar ju ingen roll, för det är ju det det går ut på. Att se hur denna engagerade fader sätter efter sin dotter.

Naturligtvis slutar det lyckligt, för vem kan rå på en fullfjädrad CIA-agent? Det spelar ingen roll att det är fjorton automatgevärsbeklädda manspersoner som samtidigt skjuter på mr Mills från nära håll. Han duckar lite och tar sedan kål på rubbet och det enda som händer med honom själv är att skjortan eventuellt blir lite skrynklig. Motståndarna är dessutom så klent byggda att en del av dom är nära döden av ett enda slag på käften.

Att det slutar lyckligt är ju dessutom en definitionsfråga eftersom han på vägen har dödat fyrtiosexochenhalv pers. Låt vara av tvivelaktig karaktär, men ändå. Och om sanningen ska fram så fick Mills en liten skottskada i ena armen även om - som jag tror - varken skjortan eller jackan gick sönder.

Men det här är ju sån där actionfilm (eller som min salig moder sa: aksjon) där det ska hända så mycket som det bara går på så kort tid som möjligt. Det ska dessutom smällas hundratrettiotvå bilar för att det ska bli som bäst. I varje riktig actionfilm finns det minst en stapel med bensintunnor som någon nödvändigtvis ska köra in i. Eld och explosioner, det är grejer det!

, tacka vet jag deckare som löser brott utan vapen. Iskallt går dom in i lejonens kula utan vare sig kniv eller pistol och säger åt skurkarna att: "nu är du fast". Det är ordning det!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

fredag 5 september 2014

Ditt och mitt val

Ju närmare valet vi kommer, ju mer nervös blir jag. Varför då? undrar vän av ordning. Jo, det finns ju ett parti som man helst skulle vilja glömma att det finns. Dom heter SD och även om själva partimedlemmarna ger mig kalla kårar så är det ännu mer det faktum att en hel del kommer att rösta på dom som gör mig nervös.

Eftersom det gjorts mycket narr av SD så är det inte troligt att så många öppet kommer att berätta att dom röstat på partiet i fråga, men jag vet ändå några personer (som - som tur är - inte finns i min omedelbara närhet) som kommer att göra det. Och det handlar ju inte om något annat än hat mot invandring. Jag har lite svårt för folk som hatar så mycket och så många.

Nu är jag inte en person som brukar uttala mig i politiska frågor över huvud taget, så jag lämnar över ordet till dom som kan: EXPO och Magnus Betnér. Tack och lov för att dom finns!

Tyvärr är det ju så att dom som tänker rösta på detta parti inte kommer att ändra sig. Det är svårt att få folk som hatar att sluta hata.

De vackraste ord jag vet är medmänsklighet och empati.
Glöm inte att rösta!!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

onsdag 3 september 2014

Utrensade utlagda inlägg

Nu hade man tänkt sig att försöka minska midjemåttet igen (ha, ha, midja - vad är det?)  men det sket sig direkt! Detta pga förkylning. Det är omöjligt för mig att dra ner på ätandet när jag är förkyld. Jag blir hungrig som en varg när jag är förkyld. Nu har dessutom min gode Gubbe varit och köpt choklad så nu känner jag mig som en övergången gravid sugga.
Sommarmånaden juli med god mat och dryck har ökat på omfånget. Inte orkade jag röra på mig i värmen som var heller. På sin höjd orkade jag andas. Och som grädde på moset kom sedan augusti med sex födelsedagar. Tårtor, bullar, godis och fika i en aldrig sinande ström och man stoppar i sig bara för att det finns.
Nu väntar jag bara på att förkylningen ska klinga av, så ska det bli knäckebröd och linssoppa för hela slanten. Fast... jag och Gubbe ska ju iväg på en weekendtripp med glada kumpaner till Köpenhamn, så då lär det inte bli linssoppa! Men det är på fredag åttedar det. Åttedar - är det inte ett underbart yttryck!? Det har jag lärt mig av min småländska svägerska. Då slipper man säga: "inte nu på fredag, utan nästa fredag". Man sparar liksom in lite bokstäver där och kan göra något annat under tiden.

När jag sitter här i soffhörnet och snörvlar så har jag roat mig med att rensa upp i bloggen. Tagit bort gamla inlägg (och fy tusan så mycket skit man har skrivit!) och dessutom tagit bort mängder av bilder.
Anledningen till att jag började med detta var att alla bilder som man lägger upp på bloggen (gäller iaf på Blogger) så läggs en bildkopia upp på Picasa (google+) Läs om det HÄR. Där ligger bilderna och tar upp plats för övriga bilder som du eventuellt lägger upp på Picasa.
Det lustiga - för att inte säga olustiga - är att om du tar bort inlägg på din blogg så ligger bilderna lika fullt kvar på Picasa!!! Där får man sen gå in och plocka bort dom en och en!
Men så här är det ju överallt. Gratis utrymme är gratis till en viss gräns. Sen kostar det pengar. Om man nu har mycket bilder vill säga. Och om man nu inte rensar bort gammalt skräp som ingen ändå läser.
Men rensa bör man. Tänk så mycket bilder det ligger och skvalpar där ute i cyberrymden. Inte konstigt att vi har så oroligt väder.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,