När envisheten tar överhand

Jag bakar. Som en tok. Det betyder alltså inte tokmycket utan mera på-tok.
Som för en vecka sen: jag började med att ta fram min surdeg ur kylen. Den hade en lite osäker lukt, men jag lät det bero. Surdeg kan lukta lite hur som haver. Matade den och la fyrkornskross i blöt över natten.
Nästa dag tog jag tag i bakandet; i med surdeg, rågkross, rågmjöl, kummin, och lite av ditten och datten. Sen hade jag ju tänkt ha i lite vanlig jäst också men se den var slut! Både den blöta och den torra. Nåja, jag lät inte detta hindra mig utan lät degen jäsa i fyra timmar (detta enligt receptet som jag som vanligt inte höll mig till utan bara ville ha lite grundstöd ifrån såsom jästid och ugnsvärme).
Efter fyra timmar stoppade jag ner näsan i assistenten och frågade "hur var det här då?" Inget svar så klart och jag tittade lite skeptiskt på degen, men den hade ändå jäst en del. Upp med degen och ner i två formar som sen skulle jäsa i sex (!) timmar i kylen. Nähä, tänkte jag, den får jäsa i rumstemperatur. Så efter sex timmar kollade jag och inte mycket hade hänt om ens något. Trots mina glada tillrop som "jäs för helvete" så var den helt oberörd och fick stå. Kollade efter ett par timmar till, men det var typ lika ojäst som innan så jag lämnade degen över natten.
Dagen efter hade det hänt något ytte-pytte på jässidan, men nu hade det ju bildats skorpa på degen så den orkade väl inte jäsa för det. Detta trots att jag hade en blöt handduk över. Den hade i och för sig torkat över natten, men ändå.

Hade jag varit något (hrm) yngre så hade jag vid det här laget skickat iväg deghelvetet åt samma håll dit min rulltårta hamnade i unga dar - i kaklet. Men numer tar envisheten över ilskan och jag svär några väl valda ramsor och fortsätter framåt i galenskapen.

Åkte och köpte jäst eftersom jag ändå skulle handla. I med sisådär 20 g och lite vatten samt degen-som-inte-ville-jäsa. Nytt jäsförsök i ett par timmar och  och nu blev det äntligen lite fart, så skjuts in med limporna i ugnen. Och se på fan - blev det inte två limpor till slut! Riktigt goda också. Och alldeles ypperliga att rosta. Men... inte tänker jag göra om den varianten. Det blev ju liksom ett tredagarsbröd. Men som sagt - envis som en röd gris.

Jag tycker fortfarande inte att surdegen beter sig/luktar som den ska, men det ska minsann inte få hindra mig.

Imorgon är det dags igen för nu har jag köpt en ny bakbok så då ska det bli hassel- och valnötsbröd. Håll tummarna för tusan!

Eftersom jag ändå var igång och bakade så blev det ett par kakor också. Inte heller där följde jag receptet och havrekakorna med nötter blev fulare än fulast. Men fulkakor har väl också ett existensberättigande - bara dom är goda. Och det blev dom.

Ute är det tillfälligt kallt, men plussidan vinner även i fortsättningen. När jag tog bort vissna blommor på kärleksörten, så verkade det som att den väntar en oerhört tidig vår.

Men först lite jul kanske. Glad första advent!

 Läs även andra bloggares åsikter om Bakning, Surdeg, Småkakor, Kärleksört, Envishet

Glömsk punkt nu

Någon som har något tips på hur man lär sig att minnas? Jag blir mer och mer glömsk. Eller mer och mer förvirrad. Nu har jag läst att om man sover uselt så löper man större risk för att bli dement. I studien som gjorts framgår att "sömn rensar hjärnan från skadliga ämnen". Då lär jag ha oerhört mycket skadliga ämnen där inne. Men det finns säkert gott om plats. Nu har ju iofs studien gjorts på 1500 män, för det är dom som oftast är drabbade, men ändå.

Men så... tillbaka till ruta ett. Hur gör man för att minnas. En sak som ingår i det hela är ju att koncentrationen är dålig. Kan man inte koncentrera sig så minns man inte. Eller rättare sagt: jag minns inte! Och min koncentration är inte på topp. Om den någonsin har varit det.

När jag inte kan somna räknar jag inte får. Jag brukar istället gå igenom sångtexter i bokstavsordning. Men så när jag ligger där och tänker igenom texten till Beatles "A day in the life" så kommer jag på mig med att lik förbannat - vid sidan om liksom - tänka på något onödigt som hände 1987. Eller på vad jag ska ha till middag imorgon.

Jag kanske har en dold talang tänker jag då. Men icke! Jag googlade förstås och hittade "very important brains" där det framgår hjärnan inte kan köra någon multitasking, utan den kastar sig slugt mellan "A day in the life" och morgondagens middag så att jag tror att jag tänker på två saker samtidigt. Vilket jag i och för sig gör, fast ändå inte.

På sidan står det också:

"Forskning visar dessutom att de som ständigt skiftar fokus är mindre uppmärksamma, har sämre minne och inte kommer in mentalt i en ny uppgift lika effektivt - som den som gör färdigt en sak i taget".

Enkelspårig är grejen alltså. Inte vimsa hit och dit som jag gör. Man ska vara som en katt. Min man är som en katt. Tittar han på TV, så tittar han på TV. Jag måste kolla på datorn samtidigt och ha minst en stickning framför mig. Dessutom springer jag fram och tillbaka och nöter upp parketten.

Det kanske är dags att verkligen använda sin blogg som dagbok. Skriva upp hela tiden vad man gör så man kan gå tillbaka och kolla vad det var man höll på med. Men då är man ju heller inte koncentrerad på det man håller på med, så det skiter sig i vilket fall. Gud vad trött jag blir. Det är väl den där sorteringen av information som inte fungerar.

Men sen kan man ju tycka att det är lite orättvist att man inte minns vad det var man skulle göra för två sekunder sen, för att man råkat vrida ett kvarts varv på huvudet, men däremot minns man en otrevlig händelse från anno dazumal. Vad är meningen med det? Just där skulle jag vilja ha en diskrensning faktiskt.

Läs även andra bloggares åsikter om Minne, glömska, demens, tänka, multitasking, enkelspårig

På galej

Jag har varit på Flashdance. Så bra! Man blir lycklig i varenda kroppsdel och till och med nästan tårögd. Sen kanske jag är ovanligt lättroad för det är ju allt för sällan som jag går på sådana tillställningar.
Men alltså Rennie Mirro och Carl Dyall är ju ett radarpar utan like. Såg dom på TV för någon vecka sedan i föreställningen om Sammy Davis Jr:s liv. Så jäkla bra!
Nu hade dom ju dessutom sällskap av en hoper skönsjungande och bensprattlande dansare. Och den där Linus Wahlgren - han är en riktig favorit i allt jag sett med honom. Hanna Lindblad som hade huvudrollen gjorde mycket bra ifrån sig även om rollkaraktären gjorts lite väl kaxig och gapig.

Innan detta ståhej var vi - jag och mina två döttrar - på restaurang. En fisk- och skaldjursrestaurang dessutom, där man kunde peka ut sin egen stackars hummer i ett akvarium om man nu hade hjärta till det. Det hade vi inte! Två av oss åt musslor och dessa skalförsedda läckerbitar serverades tillsammans med pommes frites och en skål majonnäs! En mycket märklig kombination måste jag säga. Kanske för att man ska bli ordentligt mätt!? Det kallas då för Moules Frites. Väldigt tjusigt. Här googlade jag lite och fick se att detta är en nordfransk och belgisk variant på fish & ships. En av oss tog "krispig fisk" vilket också visade sig vara just fish & ships.
Servitör/iserna var ju inte så där alldeles serviceminded. Dom var ju trevliga för all del, men dom nästan kastade fram maten på bordet och jag hade inte blivit förvånad om dom hade sagt: "här har ni". Men för all del, man kunde ju känna sig som hemma. Det var inte ens någon som kom och frågade om det smakade bra. Frågade bara vid avdukningen om vi var nöjda och det var vi ju.
Anledningen till detta frosseri var att yngsta dottern har fyllt 30 och vi brukar göra en sån här gemensam "utflykt" när något speciellt ska firas. Man är ju tacksam för att man får vara med.

Jag utgår nu ifrån att alla barn i detta land firat sina fäder idag med diverse fula slipsar. Det måste ju vara vanligt med tanke på hur många fula slipsar det finns på loppisar.

Läs även andra bloggares åsikter om Flashdance, Rennie Mirro, Karl Dyall, Linus Wahlgren