En Norgetur del 2

Ja, vi fortsätter väl då...
Andra dagen var det blåsigt så vi vågade (!) oss inte ut på vattnet. Det blev en skogspromenad istället. Det gick ju sådär för mig som har ont i mitt ena knä. Det är dessutom en ganska oländig skog med sten och rötter som lurar en att trampa snett hela tiden. Ni ser ju själva. Hur kan träden bara växa så här?

Vi kunde ju inte bara sitta och glo heller så jag började putsa fönstren på verandan. Men då jag har för korta armar blev även Gubbe engagerad och fick ta utsidan. Det var knappt han nådde heller.

Nästa dag var det lite lugnare så vi tog en tur med båten. Här ser ni stugan och fiskebodarna igen från vattnet. Bergskammen ser ut som en val. Där bortom nosen ligger Rødven.

Och se nu gick det bättre. Vi fick ett 50-tal makrillar och en Långa.

När vi kom tillbaka och rensat fisken så bjöd jag fåglarna på renset. (Vilket man inte ska göra, men jag kunde inte låta bli!) Jag älskar ju fåglar!

Som tack för maten satte dom sig sen på bryggan och sket!

På eftermiddagen tog vi en extra tur. Men då fick vi bara en liten sej och ett par små makrillar. Sen sa jag, att vi måste väl få en knurr innan vi åker hem och mycket riktigt. Jag fick en liten en. Inget fiske utan knurr! Den heter knot på svenska, men knurr låter gulligare. Den fick bada igen.

Vi hade sällskap hela tiden av fjäderfän. Den här måsungen följde oss nära hela tiden vi var ute. Väntade på mat så klart.

Dagen efter var det dags för hemfärd och naturligtvis var det kav lugnt på vattnet. Molnen hängde tunga och lovade regn.

Massor med småfisk vid bryggan. Och sjöborrar.

Vi begav oss hemåt. Här ser ni Åndalsnes sett från Isfjorden. Notera snöklädda berg.

På hemvägen stannade vi till vid Slettafossen. Där var det alldeles onödigt högt! Jag kunde knappt gå nära räcket.

En bit därifrån blev det stopp igen för att jag ville fota denna vackra bro. Så många vackra platser.

Vi tog vägen över Dovrefjäll. Där var det färggrant så det förslog. Och bara åtta grader varmt. En skillnad på 12 grader mot Barovika.

Resten av resan var låååååång och tråkig. Vilket den alltid blir när man kör i mörker. Och så är man orolig över att det ska komma djur upp på vägen. Men vi kom hem välbehållna.

Läs även andra bloggares åsikter om Norge, Åndalsnes, Eidsbygda, Makrill, Slettafossen, Dovrefjäll