Kärleksörtens död

Alltså, hur gick det här till? Vart tog oktober vägen? Och hujedamig vad det är nära till jul!

Idag har jag tagit en oerhört försiktig promenad. Utan käpp. Med katt. Likt en hukande sengångare på stesolid smög jag mig fram. Jag funderade ett tag på hur fan jag skulle komma upp om jag skulle råka sätta foten i något sorkhål. Käppen stod ju hemma. Men det klarade sig.

Vi gick till grannarna och hälsade på. De fyrbenta. Frazze höll sig så klart på behörigt avstånd. Han är inte social med hästar. Förmodligen för att dom inte kan klia honom under hakan. Hästarna var först inte så språksamma utan höll sig i bortre änden av hagen.

Men så kom det fram en tjusig en som ville snacka lite. Just den där nyansen skulle jag vilja ha i håret, men inte brydde sig hästen om det. Det var ungefär som med Frazze, den bara frågade efter käk. Men jag har läst att det ska inte matas ens med gräs om man inte känner till hästen. Så då gör inte jag det.

Jag gick ganska snart därifrån också eftersom det smällde oroväckande i elstängslet och jag ville ju inte att snyggingen skulle få en tjottablängare på mulen.

På ängen utanför huset har vi nu sex stycken vackra rådjur går. Dom tillbringar hela dagarna här. Inte särskilt skygga, men dom flyttade på sig efter ett tag när jag kom smygandes. Fast inte särskilt långt bort.

Och därför ser min kärleksört ut så här:

Fast rådjur gillar inte kärleksört! Ha, ha skrattade greven och snöt sig i pannkakan! Eller så har jag en särskilt god sort. Men det gör inget nu tycker jag. Det mesta i trädgården ser ut som skit.

Benvärmarna är nu klara och på plats.

Jag får bara en sån otrolig lust att köra igång en Flashdance. Men man passar sig! Jag smyger vidare. På återseende.

Läs även andra bloggares åsikter om Hästar, Rådjur, Benvärmare, Ryggskott