onsdag 28 januari 2015

Tvåändsflerfärgskrokmaskstickning pågår

Inte blev det någon tvåändsstickning inte. Då skulle varje vante ta fem år att göra. Men det blir ju lite åt det hållet ändå, eftersom jag stickat med två olika nyanser och håller garnet i både höger och vänster hand. Mönstret ändrade jag på så klart för jag ville ha en katt. Så jag letade reda på ett broderimönster som jag ritade om för att få det som jag ville. Sen var det bara att sticka på. Eller vänta nu...

var det inte riktigt. Det blev fel och det repades upp och så upprepades det. Om och om igen. Jag kan säga att det tar lika lång tid att repa upp som att sticka när man ska hålla reda på trådar och mönster. Ja, för mig alltså.

Men... envist trasslade jag vidare. Gubbe frågade med all rätt varför jag köper mönster när jag ändå inte följer dom. På det hade jag inget svar. Fast jo, jag sa att jag måste ha någon grundbeskrivning att gå efter. Annars kanske det skulle bli en väst istället.

Och nu.... har jag repat upp alltihop! Jo, för jag blev inte nöjd. Men nu vet jag lite mer hur jag ska göra och ändra lite på mönstret, minska på antalet maskor osv. Samt att jag nu kollat upp lite mer hur jag ska "väva in" garnet på baksidan så det inte blir långa trådar på baksidan för fingrarna att fastna i.

Sen är det ju det där med mönstret. Jag vill ju ha en katt och på de vantar jag har kollat på så ligger mönstret åt det här hållet. Och sitter jag ner med händerna i knät så blir det ju rätt, men om jag går omkring med vantarna så är ju katten uppochner!!! Och det är väl mest det man gör när man har dom på sig, eller?

Jodå, jag vet hur jag ska göra. Typ. Ungefär. Nu får vi se om det blir något av det. Sen var det något annat jag skulle skriva, men det har jag glömt.Så är det jämt. När jag väl kommer på något så sitter jag inte vid någon dator och när jag sitter vid datorn är det borta. Å så går livet vidare...

 Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

söndag 18 januari 2015

Garntrassel och Jona

Nu är jag inne på att sticka igen. Eftersom det blivit en massa restgarner så håller jag på med en barntröja. Vilken jag i och för sig fått komplettera med ett par nystan. Så är det alltid, man kompletterar och så blir det lite över igen som kompletteras osv.
Men medan jag stickar på den så har jag fått för mig att jag ska göra vantar med mönster i flera färger. Som vanligt - gör en sak och tänker på en annan!

En gång i mitt liv stickade jag trefärgade vantar och mössa som jag sen tappade bort!!!! Förmodligen var de så otroligt tjusiga så någon snodde dem, men vad vet jag. Hursomhelst så tycker jag att det är krångligt med flera färger och garnnystan som ska hållas reda på, så det har inte blivit något mer av den varan. Och då menar jag flerfärgad mönsterstickning. Inte bara vanlig randning. Jag vill sticka men är samtidigt bekväm - otroligt dumt!

Men nu fick jag för mig att jag ville lära mig tvåändssstickning så jag gjorde en liten test och det var ju inte allt för komplicerat. Det enda är att man inte kan sticka så fort (sa hon som har bråttom jämt att bli klar!) och att man måste koncentrera sig på det man gör. Det är liksom ingen stickning framför en film på TV. Men perfekt för att samtidigt lyssna på musik, en bok eller kanske en pod.

Så... igår, när vi var iväg en sväng med bilen, köpte jag garn och mönster för att göra mina första tvåändsstickade vantar. När jag kom hem hade jag inget garn med mig!!! Någonstans på vägen har jag lagt ifrån mig påsen och sen inte tänkt på det förrän jag kom hem. Mycket märkligt. Här köper man garn och sen märker man inte ens att man inte har garnet med sig. Den här hjärnmassan i övre delen av min kropp har allt märkligare saker för sig. Ska det vara så svårt att hålla reda på händerna så dom inte ens kan hålla i en påse!.

Jag hade varit en sväng på Bodyshop. Faktiskt det enda stället jag var inne på förutom garnaffären. Antagligen la jag ifrån mig påsen där för att skruva av något lock. Vad vet jag. Hjärnmassan är inte villig att frammana något minne. Jag hörde mig för med butiken och mycket riktigt, där fanns påsen.

idag har vi varit en sväng - igen (!) och hämtat garnet. Vi passade på att ta en promenad i Uppsala också och stannade till vid en staty/bänk vid Fyrisån. Det är en het kille som ligger där. Det är bara att sätta sig och suga i sig värmen från hans kropp. Det är Jona och valfisken i kombination enligt konstnären som heter Kajsa Mattas och skulpturen heter "I dina händer - Jona".. Nåja, så mycket val kunde jag inte märka av, men det fanns vissa delar där jag inte skulle känna mig bekväm med att sitta. Karln är ju naken!
I tio år har denna uppvärmda bänk stått här utan min vetskap. Tänk vad man har missat. Det får nog bli en fototur bland statyerna i Uppsala när våren slår till.

Och nu... tillbaka till stickningen. Vi får väl se om lusten att tvåändssticka håller i sig eller om jag fått för mig att börja med oljemålning. Man vet aldrig.

 Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

onsdag 7 januari 2015

Nu är det ljus igen

Hej! Det är jag igen - stearinisten! Det gick ju inte så där kanonbra sist. För vet ni vad som hände? Jo, ljuset som såg så fint ut. Som här till höger, ändrade plötsligt utseende och föll ihop i mitten. Det blev liksom ett hål runt veken.
Jag försökte elda ljuset ändå, men då smälte ju stearinet och dränkte veken. Så klart! Så då googlade jag på det igen då. Och naturligtvis stod det en bit ner på sidan: "Om du fyller hela burken på en gång kommer ljusmassan att sjunka ihop och det bildas ett hål i mitten av ljuset. Låt ljuset stå tills det svalnat helt, sen kan du fylla i hålet med mer ljusmassa". (Det är förresten Frida-Sofia som lagt ut detta. En van stearinist.)

Ja, det är ju som vanligt när jag ska göra något. Gör först - läs sen! Det är likadant med matlagning och bakning. OCH stickning OCH sömnad. När jag tänker på det är jag förvånad att jag över huvud taget får något i mig och på mig.

Nåväl, hålet i ljuset. Jag hade ju slut på den färgen så hur göra. Jag tänkte att jag smälter ner ljuset igen. Och den här gången använde jag mig av ugnen. Jag tänkte det må bära eller brista. 100 grader och det smälte så fint så. Nu tog jag två mindre glasbyttor och monterade vekar i och så hällde jag i ljusmassan. Och när det hade kallnat så dök ju de där groparna upp igen!
tog jag båda ljusbehållarna och ställde in dom i ugnen igen tills bara ytan smält ner och blivit slät. Sen tog jag ut dom och se nu blidde det bra!
Uppiggad av detta tog jag itu med mitt vita stearin. Det är lika bra att köra på när man är igång för rätt som det är får hjärnan för sig att göra något annat och då står man där med en massa krossat stearin, tänkte jag.
Fram med smältbyttor och in i ugnen. Men eftersom jag inte hade så många bra bägare att hälla massan i så fick jag en idé att använda mig av en petflaska. Jag skar av botten och pillade ganska länge för att få till ett hål i botten för att få ut veken. Sen hällde jag stearin i denna.
Nu låter det som att allt gick så där smidigt va? Nä, nä, glöm det! Först var hålet för stort så stearinet rann ut. Det var minsann inte för stort när jag skulle ha igenom veken!! Så jag fick ta lite stearin i taget så det kunde stelna emellan. Sen åkte veken ner på sidan för den hade jag i hastigheten inte satt fast. Den var inte lätt att få tag i och ändå svårare var det att få fast tråden runt. Under denna tid mumlade jag min gamla ramsa: "varför håller jag på med sånt här?"
Jag blir förundrar över människor som tillbringar all sin tid med att göra liknande ting. Runt omkring mig ser det ut som om en hord elefanter dansat tecno. Som jag sagt förut - jag skulle aldrig i livet kunna pyssla eller baka i TV. Det ser aldrig ut som på TV hos mig. Möjligen skulle jag kunna bli en ny Kurt Olsson.

Men när jag till slut kladdat färdigt så blev resultatet ändå bra. Jag blev till och med nöjd och det är inte ofta det händer.
Den lilla rultiga ljusklumpen från petflaskan blev ju mer kul än fin, och det var ett litet helvete att få ut den ur plasten. Till detta använde jag en supervass hobbykniv och jag tänkte medan jag skar att snart kanske jag måste hämta Gubbe från sängen, för här kommer nog blod att flyta. Jag får ju för mig att göra såna här saker vid 1-tiden på natten. Först säger jag till mig själv: "det gör jag imorgon" men plötsligt står jag där med kniven i handen och det är liksom bara att hänga med. Men allt gick bra och Gubbe fick sova vidare.
Här nedan står den tillsammans med några kompisar och lyser upp min tillvaro. Notera den rosa duken. Julen är bortstädad! Dock tillåts röda juläpplen året om.
Imorgon ska jag inte göra ljus! Imorgon ska jag stryka.... kanske. Om inte min hjärna får för sig något helt annat. Det är som sagt bara att hänga med.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

söndag 4 januari 2015

Jag - en stearinist

Nu kan jag härmed titulera mig ljusstöpare också. Eller kanske rättare sagt ljusmassaupphällare. Eller varför inte stearinist. Fast det låter ju lite som något beroende. Men man kan ju bli beroende av sämre saker än att smälta stearin.

Hur som så hade jag ett par sämre begagnade ljus. Den ena var mjuk som choklad och fanns i en glasbytta. Den andra var av en fast variant där veken brunnit slut, men de tjocka kanterna var kvar.

... hacka sönder och peta ur var det som gällde.
Detta fick sedan smälta sig i ett vattenbad. Jag hade ju först tänkt mig i ugn, men jag hittade inget om det på nätet så jag struntade i det. Men nog har jag sett det någonstans. 
När allt var smält, hällde jag ner det hela i den glasbytta där mjukljuset tidigare varit. Kniven ligger där ovanpå för att hålla kvar veken, så den inte ska ramla i sidled. Jag köpte vekar med metallplatta i botten som inte var så mjuka.
Och så här blev det. Som chokladpudding (och nu blev jag sugen på det också!) 
Återstår bara att se om den brinner nu. Men det ska den väl göra.

Efter det här väntar en stor burk med vit stearin/parrafin. Aldrig mer ska jag slänga dessa rester! Nu måste jag bara leta reda på bra, hållbara glas att hälla den vita massan i. Undrar vad jag ska bli imorgon?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

lördag 3 januari 2015

Likt en ko

Fånga dagen. Det där krävande uttrycket ni vet. Se till att det blir något vettigt av vanliga vardagar är inte lätt. Särskilt inte såna gråa, släpande vardagar utan andra händelser än att katten släpar in en sork. Hur ska man ta tillvara en sån? Det är ju ändå så att det man minns när man tittar tillbaka är att sommaren var alldeles för varm och vintern var alldeles för lång.

Nej, riktigt så illa är det väl inte, men att kunna göra något vettigt och roligt av dagarna är väl ganska humörstyrt. Efter ett festligt nyår med härliga vänner på en finlandsbåt så sitter man här i soffan och känner hur skinnet är utspänt efter alla helger.

Man inser nu att man måste se till att röra på sig. Ungefär som skidåkarna som flänger omkring i spåret på tv. Det ser ju ganska så lätt ut. Så här på håll.
Men själv är man mer lik amaryllisen som hänger som en gammal urtvättad strumpa.

, här vill det till att skaffa sig benhårda rutiner och glömma att det finns fett och socker. Man önskar sig en diet som en ko. Men vänta nu... Kor äter gräs. Kor producerar grädde! Hur fan går det ihop? Det kanske är fett i gräs?

Eller ta en björn. Käkar bär, örter och myror och lufsar ständigt omkring i skogen. Rör på sig, äter nyttigt och är jättestor! Fast man kanske inte ska jämföra sig med kor och björnar. Vi är väl mer lika grisar. På många sätt. En del är än mer lika svin.

Det blir nog bra med det där. Jag har i alla fall rört på mig mellan ätandet. Åtminstone på nyår för då skavde jag dansgolv så jag fortfarande har känningar i höftlederna. Det gäller att passa på när tillfälle ges.

Träningen idag består av att plocka undan julpyntet. Granen som jag inte trodde skulle överleva fram till julafton, står så grön och grann i stugan! Den ville bara ha vatten och den dricker och dricker. Men nu ska den ändå ut. Nu stundar nya tider och glada julen den är slut!

Nyårslöfte? Inte ett enda! Varför ska man lova något just på nyår?  I champagnerus är det nog lätt att lova saker men dömt att misslyckas. Apropå bubbel, så här såg vårt bord ut när vi skulle äta. Vi undrade lite var vi skulle ställa tallrikarna.
Nytt år, nytt blad, men det travar nog på i samma lunk som vanligt. Och det kanske man ska hoppas att det gör, för jag har inte något att klaga på annat än några kilon för mycket. Det finns så oerhört mycket annat att bekymra sig över i det kalla klimat som råder. God fortsättning på er alla medmänniskor!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,