Tresekundersregel och duschtankar

Ibland undrar jag varför jag skriver. Har ni hört talas om tresekundersregeln? Ja, fast nu är det ju redan för sent då. Alltså, man har bara tre sekunder på sig för att fånga läsarens intresse. Jag tror inte ens att det är tre sekunder som gäller längre.
Det är ju som en ständig flod som rinner ur datorer, plattor och mobiler. Hur ska vi kunna ta till oss all information och alla intryck? Man vet ju själv när man tittar på Instagram. Hur bra en bild än är, så ägnas bara en ytte-pytte kort tid till att titta, innan man skrollar över till nästa.

Och det är inte bara i sybersamanhang som det är överflöd. Igår var jag på en butik som säljer... ja, vad ska man säga, prylar kanske. Presenter, inredningsdetaljer och dittan och dattan. Allt du kan tänkas lägga pengar på utan att behöva. Hur som helst kom det in ett busslass med pensionärer genom dörrarna. En dam i samlingen utbrast: "nä, här kan jag inte handla! Det är alldeles för mycket saker!" Detta mantra upprepades om och om igen medan hon sakta tog sig fram i butiken. Och visst hade hon rätt. Det går inte att ta in allt. Man kan bli snurrig för mindre.

Det är då - när det blir för mycket av prylar, bilder och information - som man går ut och sätter sig i en skogsbacke full av vitsippor. OBS! UTAN MOBIL!!! Möjligen kan man ha den med sig undanstoppad i fickan, ifall man skulle ramla över en rot och bryta benet. (Vilket jag aldrig gör! Tar med mobilen alltså.)
Så vem ska orka läsa? Och än mindre kommentera. Jag är själv urusel på det. Men man får skriva för sitt eget höga nöjes skull och som ett kom-ihåg.

Idag i duschen kom jag på en uppfinning. Som inte har ett sus att göra med ovanstående. Varför inte göra en duschmaskin? Den skulle finnas med olika program ungefär som en disk- eller tvättmaskin för intensiv- eller normaltvätt, ekotvätt eller avspolning. Eventuellt kan man ha olika roterande borstar som i en biltvätt också.
Men det viktigaste av allt är torkning! Det är ju så träligt att torka sig. Det kunde ju vara kul att åka runt i torktumlaren, men jag kommer inte in. Nu säger ni säkert att det redan finns duschmaskiner. Och det gör det, men det är mer massagevarianter.

När jag nämner duschmaskinen för Gubbe säger han: "glöm inte avfettning".

Läs även andra bloggares åsikter om Tresekundersregeln, humor, information, duschmaskin, avfettning

Grunkor och Brunkans bak

Emellanåt hamnar man på en loppis. Emellanåt följer ett och annat med hem. Som nu senast; en gammal lampskärm. Någon energisk lampägare hade klätt skärmen för egen hand. Det var inte svårt att se! Om man nu ska sy med miljoner långa stygn så kan man väl ändå välja samma färg som skärmen!

Nå, så då skulle jag ju ta bort detta handarbeta men jävlar anamma vad det satt! Inte så konstigt eftersom man över alla dessa fula stygn även hade limmat!!!  Måste ha varit någon skapelse från de blindas syförening.

Att sprätta var inte att tänka på, så då var det bara att fram sina gamla beprövade saker: rakbladen. Innan någon smart typ kom på sprättaren så användes rakblad. Jag gör det inte gärna för jag ser framför mig mina uppskurna tumgrepp. Burrrrr! Men det gick bra. Inga hack i hand.

Apropå loppis så är det lite olika på vad jag och Gubbe kollar på. Han brukar ofta hitta något udda icke användbart som han ska släpa med hem. Så även denna gång. Eller vad säger ni om denna skapelse nedan?
"Var ska du ställa den där" säger jag som är praktisk och vill ha ordning och reda.
"Vet inte" säger han som inte bryr sig utan har lådor, skåp och garage fulla av diverse grunkor. (Jag rensar i smyg)
"Så du menar att du ska ta hem den och ha den i en låda?" frågar jag.
"Det är ju du och jag" säger han då. För att försöka avleda mig från själva frågan antagligen.
"Jaså" säger jag "ser jag ut så där? Var ska du ha den?"
"Jag kan ha den i garaget"
Än så länge står den på kakelugnen.

Annars har helgen faktiskt bara gått åt till att ta rätt på den där surdegen.

Först blev det ett gäng av Pain Blanc (hette originalet alltså) Fast jag fick ju kasta en del mjöl och bytte då ut det mot annat. Vi kan kalla den Pain Beige. Bra blev det hur som helst.

Men eftersom det inte gick åt så mycket surdeg till ovanstående så gjorde jag några olivbröd också. Här tror jag att jag höll  mig till receptet. Nej, just det, det gjorde jag inte, för oliverna räckte inte. Jag skarvade med tapenade och soltorkade tomater. Och det blev så bra så.

Sen hade jag ju satt igång en rågsurdeg också, så då blev det ett par Skållade Havrebröd. Men jag gjorde halv sats, för de här bageribeksrivningarna har ju brödrecept till hela kompanier.

Men fan anamma vad bra det gick alltihop. Jag tror jag ska öppna bageri. Fast inte riktigt totalt bra ändå, för den där vågen - som jag var osams med - den förvandlades plötsligt till ett flipperspel. Så nu måste jag köpa en ny. Alla recepten jag bakade kommer från bakboken Brunkebergs bageri. Den är så strålande bra!
Frysen är full av bröd. Imorgon ska jag sy.

Läs även andra bloggares åsikter om Loppis, Sömnad, Bakning, Brunkebergs bageri, Surdeg

Krångel och oväntat besök

Nej, men om man skulle ta och ge fan i att göra något över huvud taget!

Dagen började med att jag skulle dra igång en deg av surdegen (som jag fick liv i efter att den stått och surat länge i kylen). Först blev jag och vågen osams. (Ja, det här är ett sånt där märkvärdigt recept där allt ska vägas!) Vågen trilskades och sen blandade mitt huvud ihop ingredienserna så jag tog fel mängd. Här infaller önsketanken att alla ingredienser skulle stå färdigt uppyttsade i skålar precis som det är på TV!

Parantes: Ungefär som när Jamie Oliver står där och lagar mat på 30 minuter. Det tog säkert 45 minuter att pyttsa upp alla ingredienser i alla dessa skålar som finns uppradade. Där är det minsann ingen som flänger runt som en skållad råtta för att leta upp handmalen spiskummin inte! Slut parantes.

Efter det - när jag skulle väga upp resterande mängd mjöl (en sort som sällan används) så kom det med ett helt korn. Trodde jag. Tills jag såg att kornet hade vingar! Trots detta oväntade besök bjöd jag inte på kaffe! I soporna med alltihop.

Jag minns här med en rysning när jag fick såna där bevingade ovänner i hela skafferiet. Å fy fan vad det kryllade överallt. Den här var dock en solitär och har tydligen inte haft någon att para sig med. Om dom nu gör sånt. Kanske dom bara förökar sig av ren viljekraft. Därför måste jag nu gå igenom ALLA mina mjölpåsar! (Gråter lite bara av tanken) Måste nog ut och köpa glasburkar.

Nu får jag vänta i fem timmar på att fortsätta med den här sura degen. Jag hoppas att det hinner ordna upp sig till dess. Men som sagt; varför göra något alls?! Katten Frazze ligger i soffan dag ut och dag in och det går ingen nöd på honom. Till råga på allt har jag fått ont i nacken igen. Jag gör som degen: surar!

Läs även andra bloggares åsikter om Bakning, Surdeg, Mjölmott

Kuddar, återanvänt och Pinterest

Jag säger bara en sak: Pinterest! Herregud så mycket uppslag man får därifrån. Tyvärr blir det så mycket så skallen går i spinn. Jag har redan sparat på mig 32 "projekt att testa". Man hinner liksom inte tänka en tanke klar på hur man ska göra om en gammal tröja eller en burk, förrän tankarna flyttats över till något helt annat. Jag blir rent av stressad eftersom jag inte kan bestämma mig för en sak, utan vill göra trehundratrettiotvå samtidigt! Jag är ju inte ute efter att kopiera utan jag vill få uppslag och det får man. Fler än man behöver.

Men just den här ljuslyktan kan man säga är en direkt kopiering. Fast jag inte använt samma hopsättning. Spets runt en honungsburk. Ursprunget hade lindat snöre upptill, men eftersom jag hade slut på snören, så använde jag en glittrig tejp istället och avslutade högst upp med en spetskant.

Igår kväll var jag inne på Pinterest (igen) och kollade på sömnad. Jösses så mycket bra tips det fanns där. Det gav mig ny inspiration att ta mig in i syrummet igen. Jag har haft en hel del liggande som skulle åtgärdas och nu har jag fixat till en del.
Bland annat den här virkade skapelsen. Den bara blev till när jag inte hade något för mig och den har legat jättelänge och väntat på nytt liv.

Nu fick jag äntligen tummen ur - inspirerad av alla sytips - och gjorde en kudde av den med hjälp av ett par gamla jeans.

Återigen fick jag användning av en slips. Här en stickad skapelse - även den från auktionslådan - fick agera dekoration till ett kuddvar. Tyget är stuvbitar sen jag klädde om en fåtölj.

Sen fick jag för mig att göra en stolsdyna. Den ska ligga på en stol som ska agera fotpall. Jag har ledsnat på Gubbes stora blan på vardagsrumsbordet. (När dom inte ligger i mitt knä, alltså!)
Dynan har jag gjort av kasserade panelgardiner och fyllningen kommer från en trasig kudde. Stolen (som är en gammal historia med avsågad rygg !) har jag lagt på Gubbes bord för den ska göras trären. Sånt får han göra, för det är han bäst på! Jag är inte så jätteförtjust i trärena möbler men den färgen som sitter på nu är mer än egendomlig. Och måla om en så gammal stol får jag inte för Gubbe! Så okej då - han får väl bestämma det då. Det är ju han som ska ha fötterna på den.

Just nu håller jag på med en liten väska av en kasserad rullgardin och sen tänkte jag ge mig på en barnjacka. Kanske - om inte Pinterest kommer med några andra uppslag.

Läs även andra bloggares åsikter om Sömnad, Återvinning, Återbruk, Pinterest, Kuddvar,

Loppis, ihopsytt och slipsåtervinning

Det blev en liten loppisrunda i helgen. Som ni ser förväntar jag mig att bli upplyst. Bordslampan som är gjord av en glaskaraff fångade mitt intresse. Men jag har ingen aning vad för skärm jag ska kunna använda, men det löser sig sa han som sket i vasken.
De små dricksglasen i duralex fick också hänga med hem. Jag hoppas bara att ingen får för sig att slå sönder dom. Det blir ju glassplitter till max! Det händer ju att dessa glas exploderar av sig självt. Får nog låta bli att ta fram dom när småttingar är närvarande.

De båda taklamporna har skalats av och ska nu kläs på något sätt. Vet inte än om det ska bli täckande tyg, spets eller kanske pärlor. Den som lever får se.

Jag har äntligen lyckats tråckla ihop restgarnströjan till barnbarnet, som blev klar för länge, länge sen. Bra när man stickar olika saker i olika färger men i samma garn. Då räcker restgarnerna till en tröja. Men så klart är jag inte nöjd. Det blev inte riktigt bra i halsen.

Sen har jag i ett anfall av återbruk gjort ett par necessärer. Det är stuvbitar och återvunna blixtlås som använts. Sen får vi se om jag kommer att använda dom. Det är inte säkert, men det kan hända. I alla fall den med katterna på.

Senaste projektet är slipsväskan som blev klar idag. Slipsarna kommer från en 20-kronors kartong med blandat innehåll från någon auktion. Jag får tacka den forna ägaren för hans färgstämmighet. Slipsarna passade fantastiskt bra tillsammans med varandra.

På den högra detaljbilden nedan ser man insidan på väskan där det sitter två fickor. Det är också slipsar, men dessa två hade farsan i sin ägo. Varför jag nu i allsin dar har sparat dom! Men kanske mitt undermedvetna visste om dom framtida väskfickorna, för som slipsar stod dom inte högt i kurs.

När jag gjorde fodret så klantade jag till det och vände ena sidan åt fel håll. Därför är ena sidan en avigsida, men där fick till och med min petighet backa. Jag insåg att sitta och sprätta upp en jäkla massa små eländiga stygn när det ändå är insidan på en väska, det är att gå lite för långt. Alltså det märks inte så mycket för tyget ser likadant ut fast lite ljusare. Men ändå!Fast jag kommer säkert att gräma mig varje gång jag ska ner i väskan. Men för övrigt är jag nöjd. Ganska.

Så... vad ska jag göra nu då?

 Läs även andra bloggares åsikter om Handarbete, Återbruk, Återanvändning, Loppis, Retro, Kuriosa

Naturtitt

Jag tog en sväng till Fysingen häromdagen, när jag ändå var ute en sväng. Dom har ett fågeltorn där, men det var ganska trångt med fågelentusiaster, så jag gick åt andra hållet. På den platsen, där jag förra året såg massor av fåglar, fanns nu bara en enda kanadagås. Den såg oerhört ensam ut. Inte ens en liten and i sikte.

Sen blev jag fundersam på hur dom hade huggit ner träd i strandkanten. En sån där första tankevurpa, för vem skulle stå och hugga med yxa?

Särskilt inte när det var flera trän som låg ner lite huller om buller. När jag kom hem var jag tvungen att googla och mycket riktigt, det finns bäver i Fysingen. Nu funderar jag på om fåglarna blivit skrämda av bävrarna. Men å andra sidan såg jag inte till någon bäver heller. Kanske det var för många fågelskådare i farten.

Läs även andra bloggares åsikter om Fysingen, Fågelskådning, Fågeltorn, Bäver

Mer sprit till folket och klädnypor till alla

Läste på Metro om hur man får bort vinfläckar. Du ska se till att ha sprit hemma om du ska ha vinfest. Ifall du spiller ut rödvin på fina designmattan för tretusenspänn. Man häller alltså ut sprit över vinet för att lösa upp färgämnena.
Nu dricker ju jag inte rödvin. Och det är enbart för att jag alltid skvätter omkring mig med vinglasen och jag vill ju inte ha fläckar på möbler och mattor. Nä, skämt åsido. Jag  bara tänker på att när man spiller ut ett glas - det må vara mjölk, vatten eller vad som helst - så blir en deciliter en stor sjö! Om man då spiller rödvin på mattan så kan du ju ge dig på att det sprider sig. Hur mycket sprit behövs det då för att lösa upp vinet och få mattan ren?
Jag undrar jag om inte en kemtvätt blir billigare än spriten. Vad jag vet så är sprit inte billigt och det lär ju minst gå åt en flaska. Sen känns det ju lite sådär att köpa hem starksprit ifall att man spiller rödvin. Men det kanske funkar med bensin. Och funkar det inte så är mattan lätt att elda upp!

Själv köper jag aldrig dyra mattor. Det förekommer katter som rullar och klöser och barnbarn som spiller och dreglar i det här huset. Det bästa hade varit ett avspolningsbart golv med avlopp. Ungefär som i ett badrum. Bara att hissa upp möblerna och spola av.

Nästa inslag på Metro var angående snus. Det är en Sören, landstingsråd, som i Uppsala vill förbjuda snuslukt. Observera snusLUKT! Inte snus. Man får förmoda att det är många som måste hålla käften i Uppsala framgent. Snusare får börja med teckenspråk.

Nästa förbud blir nog mot parfym. Ska du parfymera dig så får du stanna hemma.

Och sen har vi då den mänskliga tarmfunktionen som släpper ut gas. Hur ska vi göra med den? Har man tänkt sig bönor till middag en dag då får man ta ledigt från jobbet dagen efter. Eller sätta en fispropp i aktern. Kanske bönor blir förbjudna!!!

Är det inte bättre att vi delar ut klädnypor till alla istället, att sätta i näsan. Eller uppfinna något chict näsfilter. Kan eventuellt tillverkas i säsongens modefärger.

Jag blir trött.


Läs även andra bloggares åsikter om Metro, Vinfläckar, Starksprit, Kemtvätt, Snuslukt, Parfym, Fisar

Dyskalkyli light

Har ni bra minne för årtal? Jag är helt värdelös på det. Redan i skolan var det total ångest så fort det skulle kommas ihåg någon gammal kungs dödsdag. Och tänka sig. Jag har inte haft någon användning av det alls!

Siffror över lag är inte min melodi. Jag är en bildmänniska. Ibland har jag tänkt att jag ska få till det där med tal och bild för att minnas, men det går inte. Jag kan läsa ett fyrsiffrigt tal, rabbla det för mig själv, gå tre steg och sen glömma bort det! Det krävs en viss talang för sånt. Inbillar jag mig. 

Men det är ganska bra också. Ibland glömmer jag bort när jag själv är född. Det är ju inte så konstigt i och för sig, så länge sen som det hände. Eller kallas det för förträngning? 

Men jag kan fortfarande minnas telefonnumret som vi hade i vårt barndomshem. Det är ju lite konstigt, för det var ju inte så ofta som jag ringde hem. Men det kan ha varit för att farsan alltid svarade med telefonnumret. Idag är det ingen som svarar med telefonnummer när det är mobiler som gäller. Det skulle ju låta rätt konstigt om någon svarade: 0784392583. Det är ju inte ens säkert att någon svarar med sitt namn heller, utan i luren hörs: "hej", "ja" eller "hallå".

Gubbe är tvärt emot. Han kan telefonnummer från anno dazumal. Och vilken nytta har han av det? Men han använder sig av siffror för sitt minne har jag märkt. Han står i hallen och klappar sig på fickorna och säger: "1, 2, 3, 4". Det betyder plånbok, nycklar, mobil och snus.

Själv får jag mer använda mig av Samuel L. Jacksons figur Mitch i filmen "Long kiss goodnight". Han sjunger: "da, da, da, da, da, putting the keys in my left pocket, da, da, da, da, da. Gun in the right-hand side" för att komma ihåg.

Kanske - om jag hade haft en lärare som denna - så kanske, kanske jag skulle ha ansträngt mig mer. Om han å sin sida hade ansträngt sig för att få mig att förstå.

Läs även andra bloggares åsikter om Sifferminne, Fibonacci

Skönhet i betraktarens öga

Har ni läst om 15-åriga tjejen som opererat om sig för att se ut som en docka. Allt för att få tillbaka sin ex-pojkvän! Alltså hon är 15 år och har redan gjort 43 skönhetsoperationer! Hur kan det ens vara tillåtet?

Mina två hjärnceller frågar sig:

1. Varför? Om man nu inte ser ut som Quasimodo eller råkat ut får en svår olycka - varför
    vill man ändå sätta kniven i sig? 43 gånger????
2. För en kille!? Ville han att hon skulle göra om sig så där?
4. I så fall. Varför ville hon ha honom?

Jag blir mörkrädd när jag ser hur utseendefixerat allt är. När unga flickor som egentligen bara är barn ska göra om sig för att duga. För att få uppmärksamhet. För att bli snyggare. För att få en speciell kille! Herregud vad vi kvinnor gör för dessa människotyper som kallas karlar. Jag tänker ofta på den lilla flickan som sammanfattade kärlek så här: "tjejer gillar killar, killar gillar bilar".

Men just den här killen kanske inte tyckte att hon är så "lik en docka" innerst inne. Det kan ju kanske, alltså KANSKE, vara så att hon hade andra egenskaper som inte föll i god jord. Och insidan är det inte många som försöker ändra på. För något fel på insidan måste det väl ändå vara, när man tror att man måste göra om sig så till den milda grad. Sen undrar jag: har hon inga föräldrar? Och hur fan har hon råd?

Hon lär ju inte sluta heller eftersom hon har massor av följare. På sin sida har hon lyckats få till 400.000 likes. Såna som möjligen skulle vilja göra samma sak som hon. Hemska tanke! Men får man inte sin drömprins, så kan man ju kanske glädjas av att andra ser och berömmer ens s.k. skönhet. Och vem vet, det kanske inte ens finns någon kille. Och hon kanske inte är 15 år. Hon kanske inte ens finns på riktigt!

Jag lägger inga aspekter på skönhetsoperationer i vanliga fall. Om folk mår dåligt över sitt utseende på grund av för små tuttar eller sneda tänder så må det väl vara hänt. Men det går för långt! Varför måste alla vara så jävla snygga???

Och sen när man blivit snyggast i världen. Vad händer sen? Blir man lycklig som en gnu? Kommer inga celluliter någonsin att fästa sig på ens lår? Kommer man inte ens att bli pensionär??? Ja, frågorna hopar sig. Här en bild på vinnarna av en skönhetstävling 1922.

Läs även andra bloggares åsikter om Plastikoperation, Metro, Skönhetsideal

Svartmögel och Chevelle

Renovering av vardagsrummet är på tapeten! Här har inte tapetserats om sedan vi flyttade in för 25 år sedan! Märkligt ändå att tapeterna sitter kvar så bra som dom gör. Men nog behövs det alltid. Jag har ju perforerat väggarna eftersom jag gillar att möblera om, även när det gäller tavlor. Det kanske är därför vi har så mycket tavlor. För att dölja hålen! Gubbe sa vid ett tillfälle att det ser ut som om vi har termiter. Sen har ju katterna hjälpt till lite på en hörna också. Perfekt klösbräda tydligen.

Så, vi satte igång och kollade på tapeter tills vi blev helt snurriga. Och vi tror att vi har bestämt oss. Sen började jag flytta saker från vardagsrummet och fixade till på övervåningen/glasverandan. Någonstans måste man ju kunna sitta och glo. Jag brydde mig inte om de skitiga fönstren, eftersom det är planerat renovering av dessa under sommaren. Men när jag fixat färdigt på verandan så kollade jag närmare på fönstren och upptäckte svartmögel!!! Kunde jag inte ha upptäckt det innan?!

Undra på att man går omkring och känner sig täppt för jämnan! Så... det var bara att vräka undan möblerna igen och börja sanera fönster istället. Så, nu får vardagsrummet vänta. Igen. Istället har det tvättats/skrapats fönster. Och det är sååååååå roligt. Inte!
Gubbe suckar. Han blir trött bara jag kommer till v i renovering. Då brukar jag föreslå att vi ska flytta till en liten lägenhet och då går det bättre.

Vi har varit ute på jungfrutur i nygamla bilen också. Nu är den besiktigad och redo för utflykter.

Den mullrar på utav helsike som sådana bilar ska och nu minns man hur det var förr. Inte för att jag någonsin haft en sådan bil att åka i, men just gamla bilar över lag. Det bullrar och skramlar och dom ljuden kommer inte från motorn. Ska man åka någon längre sträcka i den här så vill det till att radion fungerar. Vilket den inte gör just nu.
Borde man inte ha en sån där gammaldags skivspelare också? Det hände ju att man fick åka med i någon raggarskranglig PV i sin ungdom som hade liknande finesser. Skivorna låg huller om buller och skavde på varandra, så det var mer rasp än musik emellanåt. För att inte tala om ifall man åkte på en inte så helt plan väg.

Men det där med skramlet ska fixas till säger Gubbe. Så gott det nu går.
En annan liten detalj som jag gillar är den lilla trekantiga ventilationsrutan. Det var den som fanns i bilar förr, innan det blev AC i var och varannan bil. Den togs väl bort på grund av att det var så lätt att bryta sig in i bilarna den vägen. Den ger så där lagom luft utan att blåsa huvudet av en. Nu sitter det i och för sig en AC i bilen, men den hör inte dit, så den kommer nog att tas bort.

Gubben är mer än nöjd så husfriden står i blom. Nu ska jag bara damma av den gamla picknickväskan så ska det åkas på utflykt vad det lider.

Läs även andra bloggares åsikter om Renovering, Svartmögel, Chevelle, Chevrolet, Ventilationsruta, Skivspelare

Räviga röda räv, tallyhoo

Frazze och jag tog en vårpromenad till Frazzes favoritställe. Det gamla ödetorpet "Paris". Jag undrar om inte Frazze har bott här i ett tidigare liv.

Nu hade en del av taket på en av ladorna gett upp helt. Frazze var inte sen att inspektera. Jag sa åt honom att vara försiktig men, likt ett trotsigt barn, så lyssnade han inte.

Så plötsligt låg det en räv där. Frazze blev lika förvånad som jag.

Hur kan en sån fin och fluffig räv bara gå och dö så där? Jag såg inga skador och ingen skabb. Jag var oerhört frestad att ta med mig den fluffiga svansen hem.

När vi skulle gå hem var det som vanligt. Frazze fanns ingenstans. I vanliga fall så upphäver han ett avgrundsmjaurrr så fort jag kommer en bit ifrån honom. Eller om jag går åt fel håll! Men när jag ropar - då svarar han inte! Så jag ropade och ropade och sa: "jag vet att du hör mig. Nu går jag hem" Och då plötsligt satt han där och blängde på mig ungefär som "vad gapar du om?" Han tycker det är jobbigt att gå för långt, men han vill heller inte gå hem.

Men hem måste man till slut. Till matskålen och kaffepannan!

Läs även andra bloggares åsikter om Räv, Rödräv, Promenad, Katter

Jag - en fotpall!

Vad har ni för er på helgdagskvällarna? Vi bygger tågbana. Det är till barnbarnen alltså. Heter det. Men jag tror att Gubbe tycker att det är roligare än barnbarnen. Den här limmas alltså fast till en permanent bana. Men knappt hade vi lyckats få till det och limmat fast det, förrän Gubbe ville bygga på mer.

Så därför köpte vi till en sats till. Men då fick vi inte ihop det riktigt. Man ska ju kunna köra åt alla håll och inte bara runt, runt utan att komma in på någon annan bana. Och det gick ju inte att göra om den befintliga banan heller, för den var ju fastlimmad! Så nu måste vi köpa ytterligare tågbana. Vi får ju innerligt hoppas på att någon av barnbarnen tycker att det här är roligt lite längre än fem minuter, när det väl är klart. Men det finns ju en fördel med att det är en träbana. Den går att elda med!

Annars är det mest soffläge på helgkvällarna. Men det är vi väl inte ensamma om. Men jag undrar om det är fler som har det som jag. Här bor man i ett väldigt stort hus, men jag ska säga att jag känner mig inklämd emellanåt. Ni kan ju se på bilden varför! Och det här är inte en engångsföreteelse utan så här ser det ut varje gång det ska soffas!
Och det är inte bara parkering här, utan det ska klias också. På både Gubbe och katt!

Fast Frazze vill ju helst ligga PÅ mig. Ibland tror jag att han ser oss som siamesiska tvillingar. Dit jag går, dit går Franz!
Man får passa sig när man ska åka iväg så man inte klämmer fast honom i bildörren. När jag väl stängt dörren, sitter han utanför och tittar anklagande på mig. Inte för att han vill åka med. Nej, fy tusan! Men han vill att jag stannar hemma. När jag kommer hem, sitter han där och väntar, eller kommer springande. Men man ska vara glad att man är uppskattad och omtyckt. Jag är glad!

Från det ena till det andra. Jag läste någonstans i förbifarten om någon som åt massor av bananer. Hon var vegan och bananer var det bästa man kunde äta. Dom är smockfulla med nyttigheter och dessutom tryptofanfyllda som bästa antidepressivmedlet. Så... denna dam/kvinna/tjej klämde i sig 10 bananer och drog iväg på en springrunda och har aldrig mått bättre. Så kan det säker vara. Kanske.
Men... jag undrar ändå hur hon är skapt, för när jag äter bananer så är det risk för tvärstopp i aktersalongen. Med tio bananer i följd lär jag få göra ett akutsnitt, för det lär inte blir någon naturlig "förlossning". Men är man en springare så kanske det löser sig.
Nå, nu är det slut på skitsnacket. Jag intar nu soffläge!

Läs även andra bloggares åsikter om Tågbana, Katter, Fötter, Tryptofan, Banan

Frisk Påsk!

Jag har en vän. Eller jag har faktiskt flera vänner. Goda sådana. Jag är lyckligt lottad på det viset. Även om vännerna kanske inte alltid tycker att jag är så kul som är så osocial långa stunder. Men sån är jag. Som en skogsmård.
Men den här "osynliga vännen" han finns på film. Han heter House. Honom har jag tittat på under mina rygg- och huvudvärkstimmar. För så mycket eländiga och svåra åkommor som han tampas med har varit långt ifrån mina krämpor. Det känns bra på något vis. Det kunde vara värre.

Nu tänker jag trotsa allt vad gäller "peppar, peppar" och säga att NU ÄR JAG FRISK! Ingen axelvärk, ingen ryggvärk, ingen huvudvärk, ingen jävla värk alls! Jag gick faktiskt till läkaren till slut. Men då hade ju redan all värk gått över. Naturligtvis! Men så är det ju när man får vänta på läkarbesök i 1,5 vecka. Men jag har så ofta värk i axeln/huvudet så nu gick jag ändå.

Läkaren var en satt man i fyrtioårsåldern från okänt land. Mycket trevlig och - så långt jag kunde förstå - kunnig. Men han sa till mig flera gånger: "berätta". Och så gjorde jag det och då avbröt han mig. Om och om igen. Så här ungefär:

Han: Berätta - vad hände?
Jag: Jag åkte till akuten. Jag fick Ketogan och Naproxen.
Han: VA? Ketogan?
Jag: Ja, men det var knappt att det hjälpte änd...
Han: Men det är ju morfin!
Jag: Ja, men det var...
Han: Men det ska man inte ge!
Jag: Och nästa dag då det satte igång så tog jag 750 mg Naproxen....
Han: VA? (Här kunde man ju nästan börja inbilla sig att han hörde dåligt, men så var nog inte fallet!)
Jag: Ja...
Han: På en gång?
Jag: Ja, men det hjälpte inte all...
Han: Men man ska ta en åt gången.
Jag: Nä, jag skulle ta 3 x 250 mg. Men det hjälp...
Han: Nej, det kan man inte.
Osv. osv. 

Hur som helst fick jag utskrivet Paraflex som muskelsavslappnande och Starka Panodil. Men har det ju släppt så nu tar jag ingenting. Men nu har jag tabletter till nästa gång. Ja, vad ska man säga. Det är olika på vad man skriver ut åt sina patienter. Men en sak är säker. Även om man inte vill äta medicin i vanliga fall, så tar man gladeligen emot vad fan som helst när huvudet håller på att spricka. Även morfin!

Eftersom jag lyckades kravla mig ur sjuksängen så har jag även hunnit med att fira en svägerska på hennes 50-årsdag. Hipp hurra för henne dubbelt upp då, hon även övergivit det oäkta ståndet och sagt ja till min yngre broder. Tänk så dom kan få för sig på äldre dar!

Jag har även firat lite för-Påsk på långfredagen med mina smågodisar hemma hos ena dottern. Mat, efterrätt, kakor och godis upp över öronen. Man tror inte att man någonsin ska bli hungrig igen. Men det blir man. Tyvärr! Men nu fortsätter Påsken. I lugn och ro. Glad Påsk till er alla!

Läs även andra bloggares åsikter om Naproxene, Paraflex, Ketogan, Panodil, Påsk