Jävlaranamma i köket och utflykt

I brist på blixtlås har jag inte sytt något. Istället har jag bakat. Eller rättare sagt; slagits med deg. Igår lyckades jag åstadkomma fem limpor med hjälp av surdeg, helvete, mjöl, fan, salt, jävlar och vatten. Det är ungefär så det går till. Lika delar av varje. Det är fullt slagsmål i köket och efteråt ser det ut som om något exploderat. Förmodligen är det jag.
Jag skulle nog behöva utföra yoga samtidigt som jag mäter upp ingredienserna: 275 g surdeg... "kobran"; 20 g jäst..."hunden" osv. Och efter utbakning så kör man "krigaren". Kan fungera! Sen kan man sitta i lotusställning och vänta framför ugnen.

Men det som får mig att gå i försvarsställning gentemot degen, är när den inte beter sig som jag tänkt mig. Idag var det frågan om för lös deg. Som jag var tvungen att lägga i formar för att den inte skulle flyta ut på golvet. Kunde du inte haft i mer mjöl, säger ni då förstås. Nä, för det stod att degen skulle vara lös! Men den var helt ohanterlig, kladdade fast, flöt iväg och jag är säker på att den försökte kväva mig! Men... jag vann! Men nu får det räcka med surdegsbakning för ett tag.

Surdegsbröd. Tv: Gregiskt lantbröd  Th: Plommonbröd

Det är ju ett aber det här att baka efter recept som bagerier ger ut. Dom är lite väl stora och det är inte alltid som recept bara går att dela sådär rakt av på hälften. Den till höger i bild fick knappt plats i assistenten. Så det var ju lagom kul att göra ren den med fastkletad deg ända upp på armen (på maskinen alltså! Inte på min arm) Surdeg som inte innehåller något fett blir som lim!
Sen kan ni ju tänka er när den lösa tingesten skulle ut på bakbordet! Där stod jag och försökte fösa ihop eländet med två armar och magen som hjälp, medan degen ivrigt försökte leta sig ner mot mina fötter. När jag väl fått i eländet i formarna (för något annat var ju inte att tänka på) så ropade jag till Gubbe: "jag behöver en större ugn". Till svar på detta fick jag ett urrrmff. Det betyder ungefär: "åh nej, ska jag behöva skaffa en ny ugn nu och bygga om köket också". Men så farligt var det inte. Dom fick plats.

Jag är inte riktigt hemma på det här med förvaringen av surdeg. Den ska ju stå i kylen. Men den får inte stå för länge för då blir den "sjuk". Man måste liksom hålla koll. Och jag kan ju inte ens komma ihåg att vattna mina blommor. Hur ska jag komma ihåg en surdeg längst in i kylen? Men oftast - när jag väl kommer på den - så får jag fart på den igen. Men man kanske inte vill ha surdeg i allt bröd heller.
Förresten... brödet blev gott. Ifall ni undrar.

I helgen var det paus från både bakning och sömnad. Då var jag på utflykt med mina döttrar och småfolket. Härligt soligt väder och glada barn (nästan hela tiden). Här står dom intill mitt barndomshem och tittar på lupiner minsann. Chokladbjörnen utbrast: "fina blommor! jag vill plocka dom" Kanske en blivande trädgårdsmästare.

Sen hade jag och Gräddkolan sån tur så vi fick se en huggorm. Ja, jag vet att många har ormskräck och jag är inte överförtjust i ormar heller. Men jag var så glad att få se en i verkligheten och eftersom den ringlade bort från oss så tassade vi efter och jag kunde fota. Gräddkolan fick jag hejda, för han hade nog tänkt sig att klappa den.

Det är sista dagen i juni. Vart tog den här månaden vägen?

Läs även andra bloggares åsikter om Bakning, Surdeg, Lunda, Huggorm, Utflykt

Murphys sällskap i syrum och kök

Idag bakar jag matbröd. Det går åt hel-vete. Tror jag. Jag har inte gräddat än. Men det är för mycket salt och för lite mjöl i degen. När jag för en gångs skull följde receptet till punkt och pricka! Varför gick jag inte på magkänslan som vanligt?

Men idag är det en sån där dag när allt går ett steg fram och två tillbaka. Jag håller på och slåss med OneDrive som inte gör som jag vill. Eller så är det jag som inte gör som den vill. Osams är vi hur som helst. Jag vet inte varför, för det har fungerat klockrent förut. Sen helt plötsligt så är det inte nånting som funkar och man vet inte varför. Sånt kan göra en (mig) galen. Alltså... Murphy är på besök.

Men jag fortsätter i syrummet. Natten till igår låg jag och planerade för klänningen jag skulle sy. Sen gick jag upp på morgonen och sydde en barnhatt!

Ja, det blir så där ibland. Och sen... sydde jag en barnklänning och ett par barnshorts. Det är kanske mättat nu, men jag kan ju inte bara gå ifrån ett sånt här tyg för 20 kr. Mumin i mitt hjärta!

Sen började jag - igen - att fundera på den där klänningen. Den ska sys i det här diskreta tyget:

...tillsammans med ett svart tyg. Det här är tänkt ska bli överdelen. Jag kommer kanske inte att se klok ut, men vad gör väl det? Men det måste till ett blixtlås, så jag kan inte göra så mycket mer just nu. Men jag skulle kunna klippa till det svarta tyget till kjolen, men jag vågar inte denna skitdag.
Nu måste jag kolla till mina brön...

Läs även andra bloggares åsikter om Sömnad, Återbruk, Loppistyg, Handarbete

Pysslat, promenerat och tappat

Jag hade köpt mig en top. En med båtringning. Den var inte så bra i passformen eftersom halsen gick för högt upp. Jag tycker inte om när något sitter åt runt strupen på mig. Jag blev nog strypt i ett tidigare liv. Så här såg den ut.

Den hade jag på mig på Mors dag när någon kommenterade något om Påsk. Och att det var samma tyg som i gardinerna! (Jodå, sånt folk har man omkring sig!) Gardinerna var ett par tunna varianter som följt med i någon auktionslåda. Dom var inte ens snygga som gardiner, men man måste ju prova.

Så... då tänkte jag att jag gör väl om halsen och syr ihop tröja och gardintyg till en klänning. Så då gjorde jag det. Kjolen fick bli i tre lager för att inte bli genomskinlig. Så den här ska jag ha till Påsk och kanske även vid andra tillfällen. För jag gillar gult OCH prickigt!

Jaha då, symaskinen fortsätter att vara på den snälla sidan. Jag tackar för det. Jag lyckades dessutom hitta sju stycken gula knappar i min samling. Jag har ju tusentals knappar, men det är sällan som något passar i färg eller antal. Och tänk så glad man är varje gång man lyckats få till knapphålen!!

Sen skulle jag gå och fika, men först skulle jag bara.... och så blev det ett par knäbyxor i barnstorlek också av ett kuddvar. Inte kunde jag gå förbi Gustaf!

Men... vad ska jag göra nu då? Eller rättare sagt; vad ska jag välja att sy?

Frazze och jag tog en skogspromenad idag. Innan ser han ut så här:

Och efter så här:

Det är mycket gnäll också. Han låter som en het marskatt så fort man går åt fel håll eller för fort. Vi har många och långa diskussioner i skogen nu för tiden. Men ändå - till skogen SKA han gå!
På väg hem över ängen stannade jag för att plocka blommor. Myggorna skulle envist in och äta ur mina ögon, så jag var tvungen att ta av mig glasögonen och stoppa dom i fickan. Men nu... nu är dom borta! Jag har letat, både på ängen och hemma, men ingen lycka. Jag får skicka ut Gubbe när han kommer hem. Han brukar vara bra på sakletning.

På återseende!

Uppdatering: Gubbe gick ut och letade och ta mig tusan om han inte hittade ögonen!! Som sagt; bra på sakletning! 

Läs även andra bloggares åsikter om Sömnad, Återbrukat, Klänning, Knappar, Handarbete

Skaparanda i fullt flås

Loppis - bara ordet får mig att gå i spinn! Jag har fyndat och sytt en del sen sist. Här är två klänningar som är gjorda av loppisfyndade (oanvända) kuddvar. Så fina tyger kan jag inte gå förbi.

Men så blev den minsta klänningen för liten, så då sydde jag en ny. Eftersom det fanns ett kuddvar till. Här lyxade jag till det med nyinköpt kantband. Blixtlåsen är återbruk. Och så blev det en keps av resterande tyg. Klänningen blev använd, men kepsen ogillades.

Här är något jag inte sytt. Utan det är en gammal garnvinda som emellanåt har agerat blompiedestal. Jag hittade ett krukfat i mina gömmor som passade precis och så blev det ett minibord till glasverandan.

Nästa osydda tingest. Jag har letat efter muggar med sugrör men tydligen varit på fel ställe. De jag sett har varit alldeles för stora. Därför funderade jag på hur jag skulle kunna göra egna. Hittade så dessa muffinsformar i gummi på Ica. Klippte hål i mitten och trädde dem över våra små barnglas och det passade perfekt! Inte återbrukat detta, men jag kunde använda muggar som jag redan hade.

Så tillbaka till syrummet. Jag hittade en tuff herrskjorta på loppis och sydde ett par barnbyxor à la hiphop-stil. Skönt tyg till sommaren.

Eftersom det fanns en skjortficka så fick den hänga med som byxficka.

Ännu ett loppisfyndat plagg. En kjol med fjädrar (!) på blev ytterligare ett par barnbyxor. Underligt mönster till en kjol, men passande till barnbyxor och dessutom supermjuka.

Så... nu ska jag kasta mig över nästa projekt som ligger och väntar halvfärdigt.

Läs även andra bloggares åsikter om Loppis, Återbrukat, Sömnad, Pyssel

Objuden gäst!

Vi har haft besök. Av objudna gäster. Vid ett par tillfällen. Besökarna är av släktet insekt. Dom har setts i både död och levande (innan dom blev dödade) form i och vid vår bil. Jag - och även mina döttrar - har vid dessa tillfällen äcklats och utbrustit i ylande läten, då vi förstått att det varit en KACKERLACKA!

Idag hände det igen. Den kom flygande i luften mot vår bil. Landade på marken där den blev mosad av Gubbes 44:or. Jag fotade och här är den. Över- och undersida. Mosad och förpassad till dödens rike.

Men sen tänkte jag att nä, nu jäklar måste jag kolla om det verkligen är kackerlackor vi har. (Jag såg framför mig Anticimex komma farande i hermetiskt förslutna sparkdräkter och med giftsprutor i händerna). Så, jag sökte och jag kollade. Och... kackerlackor flyger inte! Dom springer. Jävligt fort! Och - visar sig inte på dagtid!

Så... google, google, google... och där var den. Det är INTE en kackerlacka. Det är en GULBRÄMAD DYKARE! Kommer förmodligen från vårt skitdike. Klart man kan ha lite svårt med flygstyrningen om man lever i en sån miljö. Men alltså... jag och han med 44:orna ber tusen gånger om ursäkt till alla Gulbrämade dykare att era släktingar blivit mosade och även kallade för kackerlackor! Det kommer inte att upprepas, nu när vi vet vilka ni är. Vill ni se hur den ser ut så kan ni klicka HÄR.

Och nu vet jag också att det är en hona. Eftersom den är randig. Är den slät så är det en hane. Ifall ni träffar på någon menar jag. Så ni titulerar insekten rätt.

Så där ja. Då var det mysteriet löst och jag är glad att jag inte behöver sanera mitt hem. Slut från naturrutan!

Läs även andra bloggares åsikter om Kackerlacka, Gulbrämad dykare, Insekter, Ohyra,

Midsommartankar och minimänniskor

Sommar, sommar, sommarregn och kallt. Nu är det midsommar minsann! Så... man kanske ska göra en VARM matjessillgratäng. Nubben får man värma. Likt glögg. Förresten blir det ingen nubbe alls! I Norge, Danmar och Finland har man visst som tradition att tända brasor. Det låter som en lysande idé!

Varje år innan midsommar poppar det upp en sån där bild i huvudet; där sommaren är som allra bäst. Då man plockar blommor, sitter i solen och kan ha på sig sin finaste klänning. Men den bilden suddas snabbt ut.
Förra året höll vi oss hemma och mest inomhus. Vi gjorde inte ens någon midsommarstång utan jag hängde upp band i körsbärsträdet och så dansade vi fort som tusan innan vi gick in igen. Dans krävs för att man inte ska få frostskador.

I veckan hade jag smågodisar på besök med övernattning. Nu vet jag med säkerhet att jag är mormor för det uttalades/ropades säkert en miljon gånger. Alltså även om jag stod tätt intill! När jag svarat ja tre gånger i olika tonfall hade minimänniskan oftast glömt bort vad som skulle sägas.
Här är vi nere vid badstranden. Det är en promenad på kanske 500 meter. Det var jääääättelångt. Det var knappt att dom orkade sega sig hem. För att sedan studsa som guttaperkabollar i studsmattan!

Som vanligt sänder jag en tanke till all förskolepersonal. Dom har väl i snitt sisådär sju stycken var av den här sorten att hålla reda på. Visserligen pockas det kanske mer på uppmärksamhet från en mormor. Men ändå... dessa barngrupper och alla dagar i veckan!
Sen är det ju det där med natten... Då man inte vill/kan sova!!! Först låg Sockertoppen och stirrade i taket i trekvart. Fast vi la oss sent. Jag trodde ett tag att hon somnat med öppna ögon. Men icke. Senare, när även jag äntligen somnat, då vaknade Chokladbjörnen och "kunde inte sova" så då låg vi och höll handen. När han somnat låg jag och stirrade i taket!

Frazze håller sig undan när småfolk är på besök. Nu fick han ju hålla sig undan ganska länge, så sen blev det toksova i soffan! När han sen vaknar vill han ha full uppmärksamhet av mig. Även han ropar miljoner gånger på mig, fast med ett annat, mer krävande tonfall. Han beklagar sig ljudligt över att jag försummat honom och släppt in jobbiga minimänniskor i hans hem.

Nu önskar jag er alla en trevlig Midsommar trots åska och drivis. Ha det så bra som ni kan!

 Läs även andra bloggares åsikter om Midsommar, Småttingar, Katter

Jag kan inte!

Lilla Anton, tvåochetthalvt, lyckas efter sjuttioelfte gången blåsa en såpbubbla. Han tittar upp på mig med den lyckligaste min man kan tänka sig och utbrister: "jag kan!" Han fortsätter ivrigt att blåsa och när han inte lyckas säger han inget, men när han lyckas... DÅ!
Storebror som är hela treochtrekvart, lyckas blåsa sjuttielva bubblor och säger ingenting. När han misslyckas med den sjuttiotolfte utbrister han: "jag kan inte!"

Alltså - är det inbyggt? Eller är det något vi lär oss redan efter tvåochetthalvt? Att man bara måste kunna allt direkt och precis nu! Är det för att man redan då insett att man SKA kunna och så blir det jobbigt när det inte funkar?

Och varför jämför man sig alltid med andra? Det är som om hela livet blir en kamp. Eller är det bara jag som tänker så? Man ska vara bäst i allt och ännu viktigare: snyggast! Är det det som livet går ut på? Ibland kan jag faktiskt tycka det, med allt som det ska tävlas i och all denna skönhetshysteri.

Men om man aldrig blir snyggast då? Jag har för mig att komikern Anders Jansson sa: "gå fort och se glad ut så syns det inte att man är ful". (Om jag förvrängt det hela ber jag herr Anders tusen gånger om ursäkt). Sen tror jag att samma man även gett tipset att stå bredvid fula människor.
Och om man aldrig blir bäst. Om man för evigt är den som blir vald sist, kommer sist, kan minst. Räknas man inte då? Tyvärr finns det nog en och annan individ som känner så och därför inte ens orkar leva.

Och självklart jämför även jag mig med andra i det jag gör. Ta bara att fotografera. Det finns ju så otroligt duktiga fotografer som tar bilder som får mig att baxna. Då och då tänker jag att; nä, nu skiter jag i att ta några mer bilder. Slår mig för pannan och skriker likt Storebror - "jag kan inte!". Bara för att det aldrig kommer att bli lika bra. Men sen en annan dag så tänker jag att det skiter jag i, för det är så himla roligt.
Likadant när jag bakar, syr eller egentligen allt jag gör. Någon annan kan så mycket bättre. Men å andra sidan..... jag kan kanske lika mycket som en del andra! För det finns ju folk som inte kan sy alls och en och annan som bara får till suddiga bilder på sin kamera. Och dom är säkert duktiga på något helt annat. För vem bestämmer vad man ska kunna? Man kan ju vara bäst i att springa tiotusen meter eller bäst på att sota en skorsten i motvind. För mig kvittar det.

Vi är ju ändå alla lika värda. Oavsett vad vi åstadkommer eller hur vi ser ut! En människa är en människa. Gjord av kött och blod. Och en och annan benpipa.

Och lyckan sitter inte i utseende eller kunskap. Lyckan sitter i huvudet. Det kan vara en snabbt förbisnurrande känsla en dag när solen visar sig från molnfri himmel. Eller en dag när man plötsligt bara känner hur bra man har det. Eller kanske när man är tvåochetthalvt och äntligen lyckas blåsa den där såpbubblan.

Mer filosofiskt än så här blir det nog aldrig här. (Fast man vet aldrig) Kanske kom jag att tänka på livet som sådant efter det hemska som hänt i helgen. Att en familj ska bli drabbad av det absolut värsta som man kan tänka sig. Det är så obeskrivligt sorgligt så man tappar andan, för den familjen blir aldrig densamma igen. Och man undrar i sitt sinne - varför? Och först tänker jag; måtte det aldrig hända igen. Och sen tänker jag; vem blir det nästa gång?
Ondska - den borde utrotas. Och må en misslyckad såpbubbla bli det sämsta i vårt liv.

Läs även andra bloggares åsikter om Filosofi, Vara bäst, Snyggast, Bäst, Tävling, Lika värde, Onska, Sorg

Trevliga Krakow

Här kommer lite bilder från Krakow-resan. 
När vi anlände Krakow flygplats tog vi den allmänna bussen över skumpiga vägar in till Krakow järnvägsstation. Där klev vi in i det största köpcentra jag sett. Nu brukar jag ju iofs undvika dylika platser, så jag vet ju inte så noga hur stora de kan vara, men den här hade iaf 170 butiker/matställen att välja på. Vi gick snabbt igenom och ut!

Vi bodde i kanten av gamla stan. Alldeles utanför hotellet fanns en park och den parken omgärdar hela gamla stan.

Barbican - var förr ingången till staden när den var omgärdad av murar istället för en park.

Dessa skyltar innanför Barbican var nästan de enda som hade en översatt text. Ingenstans vid sevärdheter, kyrkor eller statyer fanns någon förklaring på något annat språk än polska.

Men vad gjorde det. Vi hittade ändå. Här står jag som en riktig turist på stora torget; Rynek Glòwny. Jag insåg andra dagen att jag var den enda som hade keps! Solen sken från klarblå himmel och det var 28 grader varmt men ingen hade något på huvudet! En av dagarna såg jag två äldre damer (något äldre än mig alltså...) med hatt, men det var också allt. Konstigt ändå för det kryllade ju av turister.

Parken var det ja. Vackert och otroligt städat och fint. 

Till och med papperskorgarna var dekorativa. De satt dessutom med kanske 20 meters mellanrum! Den stackare som fick tömma dom såg jag aldrig. Men det gick omkring några Super-Mario-look-a-like lite här och där och sopade upp skräp. Kanske var även papperskorgstömning deras uppgift.

Här på stora torget, vid saluhallen "Tyghallen", flankerad av S:t Marys kyrka, tillbringade vi en hel del tid. Här var det mängder av uteserveringar och folk och rörelse sent in på kvällarna.

Till exempel street-dansare. (Obs han har hjälm!) Och spelemän lite här och där.

Mysiga ställen att sitta på fanns överallt

Och gott om hästskjutsar för turisterna från tidig morgon till sen kväll.

Förutom hästskjutsar så fanns det gott om levande statyer. Jag fattar inte hur de orkade i värmen. Jag orkade knappt sitta ens. I skuggan!

Men blir man varm och trött så är det bara att lägga sig och vila. Vill man inte ligga mitt inne på torget så fanns det ju gott om bänkar i parken. Ungefär var tionde meter.

Wawel hill med slottet och domkyrkan låg på en höjd. 

Och gott om övriga kyrkor var det, tillsammans med muséer och andra stora stenbyggnader.

Nåt annat det var gott om var duvor. Dessa matades gärna och ofta.

Även svalor fanns det gott om. Ett härligt svirr hördes hela dagarna.

Och apropå gott om, så var det det om torg också. Även om inte alla var så välfyllda.

Här var det något på gång som vi inte hade en aning om. Vi fick för oss att det var någon borgmästare eller liknande som befann sig på scenen. Sen var det barn/ungdomar som spelade och sjöng. Här fanns heller ingen information att hämta. Kanske firade dom svenska nationaldagen. Vad vet jag? 

Vi drog oss ner till vattnet när det var som varmast. I nedre änden av gamla stan var det inte långt till floden Wisla. Här kunde vi svalka oss lite på en stillaliggande barpråm och se småbåtar åka förbi.

Trevliga människor över lag. Ingen som var påstridig om någonting förutom dom som försökte få turister att åka med i dessa små sightseeingbussar. Eller, dom var egentligen inte påstridiga, men dom var så många, så man blev lite less på att tacka nej.

Häst och vagn var det ju också gott om som sagt. Men ingen som tjatade där, utan dom satt snällt i en rad och frågade bara om någon kom förbi. Vi tog faktiskt en kort tur. Men jag kunde inte låta bli att tycka synd om hästarna som dagarna i ända fick gå runt på dessa stenbelagda ytor. Jag undrade i mitt sinne om dom någonsin får gå och beta på en grön äng.

Maten då - hur var den? Inget att hoppa upp och skrika av glädje över direkt. Men det var okej. Nu gick ju inte vi på något fancy ställe, utan slog oss ner där det såg trevligt ut. Billigt är det dock att både äta och dricka. Den här bilden tog jag med bara för att visa den fina (!!) duken. Påminner inte kanterna om såna där hallonremmar? Det var ungefär samma yta också. Men det här var bara ett litet fik. 

En vanligt förekommande maträtt är pierogi. Det provade vi. Herrn tog köttfyllda (så klart!) och jag tog med ost. Jämförs med kroppkakor, men jag tycker nog att det är mer som stora pastaknyten. Mätt blev man!

Ville man ha något snabbt att äta så fanns det brödförsäljare i varenda gathörn. Brödet heter obwarzanki och ska vara en typ av bagel. Det är stumt, lite sött och lite salt med frön på. Verkar inte finnas i butikerna, utan säljs bara så här i vagnar. 

Sista dagen på promenaden såg jag det här gatunamnet. Jag tror inte att jag kommer att lära mig polska i första taget.

Städat och fint som sagt. Måndag morgon går en man runt  i parken och spolar bort fågelbajs och löv. Skräp tror jag inte att han hittade.

En annan sak som slog mig var att alla var så vänliga i trafiken. Trots långsamgående turistbussar och hästskjutsar så var det ingen som var irriterad, utan alla väntade snällt. Inte en enda gång hörde jag något signalhorn. Vid biltomma gator stod folk och väntade på grön gubbe. Ingen gick mot rött.

Man kan ju besöka Auswitz när man är här, men jag klarar inte av sådant. Jag är alldeles för känslig för det och har allt för god fantasi. Vi funderade ett tag på saltgruvorna, som ska vara fantastiska. Men jag backade på ordet gruva. Jag känner mig instängd bara jag går ner i en källare. Men kanske nästa gång...
Det blev lite långt inlägg det här, men som ni nog förstår - ni som orkat ända ner hit - så är jag såld. Väldigt trevlig resmål. Res dit!

Läs även andra bloggares åsikter om Rynek Główny, Barbican, Cloth Hall, Polen, Krakow, Resa