Råstasjön och Lötsjön

I måndags fick jag äntligen träffa fåglarna vid Solnas fina sjöar; Råstasjön och Lötsjön. Man blir förvånad över en sån stor grön oas så nära storstaden.

Blandade varianter på fåglar samsades och det finns många fler arter än vad jag fick se. Här är det en sothöna, en vigg och en gräsand.

Långt bort på andra sidan satt en häger och spanade.

Jag fick äntligen träffa en svan på nära håll. Det var närkontakt av tredje graden. Jag hade kunnat klappa den om den bara hade tillåtit det. Vilket den inte gjorde.

En fågel som jag inte visste fanns, kom fram och lät sig väl smaka av brödsmulorna. Efter vad jag kunde googla fram, så är det tydligen en sumphöna.

Sen kom svanbarnen, som nu blivit ganska så rejäla, klivandes upp ur vattnet. Det märktes att alla var vana att bli matade.

Herr Knölvan hade inga direkta vänskapsband med telningarna, utan frästa och nafsade argt när dom ville komma och smaka. Dom kanske inte hade några blodsband, men man kan ju vara vänlig ändå.

Sen kom dessa två gäss och dom hade en hel del att säga. Tyvärr förstod jag inte språket.

Vid det här laget hade vi så mycket fåglar omkring oss som bara kom närmre och närmre så det blev lite väl läskigt för småfolket som var med, så vi fick gå vidare.

Då träffade vi en randig, rolig katt som visade sina konster; markera och klättra i träd. Det tyckte småttingarna var allra roligast!

En underbar oas. Och nog blir man förundrad över att man får åka in mot storstad för att hitta en sån blandning av fåglar, när man själv bor intill Mälaren. Men dom är väl som oss människor - lata! Dom håller sig där dom blir matade.

Slut från naturrutan!

Läs även andra bloggares åsikter om Råstasjön, Lötsjön, Solna, Vigg, Sothöna, Svan, Häger

Musikbåt

I lördags tog jag och väninna en tur till storstaden för en liten kryssning på musikbåten Blidösund. Är inte Stockholm vackert så säg! Och än en gång hade vi tur med vädret.

Himlen bjöd på ett vackert spektakel.

Viking Line hade lite mer brådis än oss och körde om.

Vi slussades genom Hammarbykanalen

Och flöt vidare genom Hammarby sjöstads fina kvarter.

Men så kom kvällens begivenhet: Sven Zetterberg med band. Och han levererade minsann! En helt fantastisk spelning med mycket gung.

Och månen följde oss på vår färd.

Två nöjda kärringar tackar för resan och spelningen och säger på återseende Blidösundsbolaget!

Läs även andra bloggares åsikter om Blidösundsbolaget, Bluesbåt, Musikbåt, Sven Zetterberg, Blues

Vart tog gråzonen vägen?

Jag sitter och läser om KZ kovändning som det kallas. Hon har bett om ursäkt. Det tog en stund men nu är den här. Texten är lite konstig. Som att hon inte skrivit den själv. Men vad vet jag. Men...

...sen läser jag kommentarerna under. Det är svart eller vitt. Hat eller kärlek. Ingen gråzon någonstans.

Och så är det lite överallt nu kan jag känna. Antingen så är det den vita sidan: "du är så jävla bra, älskar dig, bästa och finaste" osv. Sen har vi den svarta sidan: "du ditt jävla äckel. hatar dig, du borde inte få finnas" mm. Nästan alltid anonymt dessutom.

Det finns liksom inget lagom för dom som verkligen älskar varandra. (Vilket dom förmodligen sällan gör utan hoppas på att bli äskade tillbaka) Och det finns ingen förlåtelse någonstans för den som ligger risigt till.

Och har ni känt det här någon gång: Man sitter och försöker samtala med en person som pratar väldigt mycket. Och länge. När du så får en syl i vädret, så kan man riktigt se att personen mitt emot inte lyssnar, utan bara sitter och väntar på att få fortsätta med sitt. Ingen kommentar om det du just sagt.
Alltså det här med att LYSSNA på andra och ta det till sig. TÄNKA TILL. Finns det? Just när jag läser kommentarer med svart/vita inställningar så får jag den där känslan att "det är ingen idé". Folk har sin inställning PUNKT! Och nu menar jag inte att man ska ändra sig efter andra, utan bara vara lite mer öppensinnad.

Ge mig gråzon och mellanmjölk!
Men vad vet jag. Långt inne på döhalvan har man inte mycket till berättigande.

Ett utdrag från Kristin Lundell  på Svenska Dagbladet:

"Ju mer vi ägnar oss åt att formulera oss själva – utifrån oss själva – desto mer verkar vi glömma att ord faktiskt fortfarande känns. Kanske är det också därför man som människa uppkopplad mot internet aldrig slutar att förvånas. Över att vi blivit så vana vid en envägskommunikation att vissa glömt att det fortfarande finns en mottagare i slutet."

Läs även andra bloggares åsikter om Gråzon, Medmänsklighet, Älska, Hata, Mellanmjölk, Lyssna

Hej då väggen!

Likt Evelyn i "Stekta gröna tomater" går jag lös på väggarna med slägga och skriker TOWANDA!

Renoveringen har börjat! Och aldrig har vi varit så inte-riktigt-säkra på vad vi gör. Vi kommer hela tiden på nya idéer, men nu är det igång så det är bara att hänga med.

Fast... det är ju inte jag som går lös på inredningen. Mina kunskaper är hårt begränsade i denna sfär. Men nu ska det öppnas upp och skapas mer utrymme i vardagsrummet är det tänkt. Jag tror att det blir bra. Bara vi är sams och bestämmer oss. Men vi brukar vara rörande eniga i våra projekt. Jag har ju en Gubbe som ägnar sig åt hårdvaran och jag åt mjukvaran så att säga, så konflikter uppstår sällan. Men trots detta rådfrågar vi varandra hela tiden.

Från det ena till det andra. Sökte på något på nätet (vad det nu var) och råkade komma till denna bild:

Alltså... Oskar Bergman i mitt hjärta! Och björkar dessutom. Jag blir helt salig. Om man hostar upp 44 tusingar så kan man hänga den på väggen!

Läs även andra bloggares åsikter om Renovering, Oskar Bergman

Tjock, rund, fet, mullig och gullig

Tittade på efter 10 med Malou igår bara för att gästerna var Natashja @ladydahmers och Anna @apansattigranen. (Se programmet HÄR) Det diskuteras kroppar. Dagen innan har den hemska Katrin Z varit gäst och spytt galla över tjocka människor. Jag tittade i efterskott på nätet på KZ och något så otrevligt har jag sällan skådat. Hennes inställning är under all kritik. Man FÅR nämligen inte vara tjock enligt henne. Hon anser att alla som har hull på kroppen TRYCKER i sig onyttigheter. Hela tiden! I hennes värld finns det inget som säger att man kan vara olika byggd, ha olika ämnesomsättning eller olika gener. De tjocka har sig själva att skylla och dom är dessutom olyckliga allihop! Oavsett vad dom säger. Maja Engström som var med som motpol i programmet sågs på av KZ som något katten släpat in. Hon fick aldrig prata till punkt heller.

Är det den här typen av människor vi vill ha omkring oss? Det tråkiga är att TV  älskar den här sortens folk. Såna som vi gemensamt kan tycka illa om. Vad ska man då göra? Sluta bry sig? Stänga av TV:n? Nej, man tittar istället på såna som Ladydahmer, Apansattigranen eller StinaWollter. Alla tre inblandade i just dessa sändningar. (Undrar om det inte var KZ som gav mig migränen jag just återuppstått ifrån!)

Men det är klart. Har man som KZ en man som kallat en för tjock, fet och ful så kanske man blir så där kantig och otrevlig. Min Gubbe kallar mig för vacker även dagar då jag känner mig som en korsning mellan Shrek och Barbapapa. Iofs ser han lite risigt, men han kanske, kanske ser till mina inre egenskaper också!

Och jag säger hellre tjock än tjockskallig!

Men vi lever i ett samhälle där man inte får vara tjock, fet eller överviktig. Du får inte heller vara ful, ointelligent eller annorlunda. Och - gud förbjude - absolut inte GAMMAL! Allt är ju relativt här i livet och för en sån som KZ kan jag tänka mig att man är tjock redan vid storlek 38. Och gammal kan man vara redan vid 20 om betraktaren är ett barn.

Så man får väl leva sitt liv som man kan och försöka sålla intrycken omkring sig. Se till att ha härliga människor omkring sig och njuta av livet.

Läs även andra bloggares åsikter om ladydahmer, apansattigranen, stinawollter, älska din kropp

Å så går livet vidare...

Man passerar onekligen olika stadier i sitt liv. Och då tänker jag inte bara på åldern. Eller rättare sagt, jag tänker inte på ålder alls. Utan jag tänker på...

När man var barn och det värsta som kunde hända var att ens föräldrar skulle dö och man skulle bli ensam kvar. Att man hade syskon hade ingen som helst betydelse. Dom var mest pest. Utom ibland. Skolan var fruktansvärd och somrarna oändliga.

När man var i tonåren och musiken var det viktigaste och ens enda föreställning om livet var att hitta killen med stort K att bli ihop med. Prinsen på den vita springaren. Senare i livet insåg man att dom är lika sällsynta som snögubbar på sommaren. 

Och jag tänker på hur jävla intensivt livet var i 30-årsåldern när man flängde som en uppskruvad bäver mellan heltidsjobb, en skock ungar och eventuell överlevnad. Tystnad och total ensamhet tillsammans med en fläck på väggen var en guldkant. Sex? Orka! 

Sen flyttade ungarna hemifrån och ett vakuum uppstod. En kvart. Tills dom ynglade av sig allihop i snabb takt. Mormor, Morfar, Farfar. Trettio personer på middag.

Det är bara det att man är ju inte bara det där sista. Mors och fars mor och far. Man är ju allt det andra också. Tonårsmusiken sitter kvar i medvetandet som på repeat men prinsen är borta och man blev gift med narren. Barnen - nu vuxna men ändå för alltid mina barn. Och jag ÄLSKAR verkligen mina barnbarn! Som choklad vid pms. Som kaffe vid koffeinbrist. Som vatten vid en ökenvandring. Ja, ni hajjar! 

Men... igår hade jag en dejt med mina döttrar. Utan barn! Och vi kunde prata till punkt. Skämta med varandra som bara vi kan. Skratta tillsammans utan avbrott. Prata om sånt som bara vi vet. Som tre musketörer. Eller tre knas. Jag längtar redan till nästa gång. 

Läs även andra bloggares åsikter om Familjärt, Barn, Stadier, Livet

En Norgetur del 2

Ja, vi fortsätter väl då...
Andra dagen var det blåsigt så vi vågade (!) oss inte ut på vattnet. Det blev en skogspromenad istället. Det gick ju sådär för mig som har ont i mitt ena knä. Det är dessutom en ganska oländig skog med sten och rötter som lurar en att trampa snett hela tiden. Ni ser ju själva. Hur kan träden bara växa så här?

Vi kunde ju inte bara sitta och glo heller så jag började putsa fönstren på verandan. Men då jag har för korta armar blev även Gubbe engagerad och fick ta utsidan. Det var knappt han nådde heller.

Nästa dag var det lite lugnare så vi tog en tur med båten. Här ser ni stugan och fiskebodarna igen från vattnet. Bergskammen ser ut som en val. Där bortom nosen ligger Rødven.

Och se nu gick det bättre. Vi fick ett 50-tal makrillar och en Långa.

När vi kom tillbaka och rensat fisken så bjöd jag fåglarna på renset. (Vilket man inte ska göra, men jag kunde inte låta bli!) Jag älskar ju fåglar!

Som tack för maten satte dom sig sen på bryggan och sket!

På eftermiddagen tog vi en extra tur. Men då fick vi bara en liten sej och ett par små makrillar. Sen sa jag, att vi måste väl få en knurr innan vi åker hem och mycket riktigt. Jag fick en liten en. Inget fiske utan knurr! Den heter knot på svenska, men knurr låter gulligare. Den fick bada igen.

Vi hade sällskap hela tiden av fjäderfän. Den här måsungen följde oss nära hela tiden vi var ute. Väntade på mat så klart.

Dagen efter var det dags för hemfärd och naturligtvis var det kav lugnt på vattnet. Molnen hängde tunga och lovade regn.

Massor med småfisk vid bryggan. Och sjöborrar.

Vi begav oss hemåt. Här ser ni Åndalsnes sett från Isfjorden. Notera snöklädda berg.

På hemvägen stannade vi till vid Slettafossen. Där var det alldeles onödigt högt! Jag kunde knappt gå nära räcket.

En bit därifrån blev det stopp igen för att jag ville fota denna vackra bro. Så många vackra platser.

Vi tog vägen över Dovrefjäll. Där var det färggrant så det förslog. Och bara åtta grader varmt. En skillnad på 12 grader mot Barovika.

Resten av resan var låååååång och tråkig. Vilket den alltid blir när man kör i mörker. Och så är man orolig över att det ska komma djur upp på vägen. Men vi kom hem välbehållna.

Läs även andra bloggares åsikter om Norge, Åndalsnes, Eidsbygda, Makrill, Slettafossen, Dovrefjäll

En Norgetur

Nu har vi varit på tur. Till Eidsbygda i Norge där svärpäronen har stuga. På väg dit stannade vi till i Kongsvinger/Brandval för att heja på bloggväninnan Synnöve och hennes make. Jag bara måste ju se Nuguren i livs levande livet som hon skrivit om och lagt ut bilder på så ofta. En fantastiskt vacker plats även om vädret bjöd på det grå spektrat. Trevligt hade vi och bjöds på nybakade godsaker och plötsligt hade vi pratat bort ett par timmar.

Vi kom fram sent på den grå lördagen men dagen efter sken solen.

Det passade bra eftersom vi skulle hit ut. Åtta broar på åtta kilometer ut mot havsbandet.

Först blev det färja över från Åfarnes till Sølsnes.

Därefter över Bolsøybrua

För att sedan ta sig genom Tussentunneln som är nästan 3 km under vatten! (gulp!)

Sen är man framme vid Molde. Vi åkte vidare mot Vevang och tog oss ut på broarna.

En otroligt vacker vägsträcka. Särskilt en klar dag som denna.

Vi stannade till vid Straumsholmen där en gångväg finns runt den lilla ön.

Vattnet var glasklart.

Vackra vyer överallt och havet mötte himlen.

Det här är Gubbes skugga som visar hur glad man blir av såna här vackra platser.

Den största av de åtta broarna.

Vackert så det förslår.

Men ändå... de bilder man ser på nätet är ju ofta fotade från luften. Så ser man det inte när man åker över broarna. Men som sagt; vackert! Och väl värt en tur.  Här en bild på färjorna vid Sølsnes.

Väl tillbaka tog vi en fisketur som inte gav någonting mer än en bild mot stugan och fiskebodarna.

Och solen den sken mellan molnen.

Imorgon... eller någon annan dag tar jag resten.

Läs även andra bloggares åsikter om Norge, Åndalsnes, Atlanthavsvägen, Molde