tisdag 26 november 2019

En sån där vanlig novemberdag

Historien om en vanlig bonnförkylnings vandring:
Det började så smått med tungt huvud *check*
gick över till bihålorna *check*
vandrade över till höger öra *check* pendlade mellan dessa två ett tag.
Vandrade sen vidare in i höger halsmandel *check*
dök ner och gav hosta *check*
och har nu börjat passera ut åt vänster för att (förhoppningsvis) försvinna. Och då blir jag återigen Supermormor!

Förkylningen kan ha att göra med att jag träffade lillebror. När vi ses (sällan) så är alltid någon sjuk eller på väg att bli det. Men vi var ju tvungna att åka dit en sväng nu när
Lillen fyllt 60 år!
Man kan ju tänka sig att han kunde kallas ”yngre” istället för ”lille” för så liten är han ju inte. Men det hänger i sånt där. Likaväl som smeknamnet Putte, som fadern gav honom. Det har jag kämpat med de senaste tio åren för att sluta använda. Han har ju ett riktigt namn. Men för det mesta säger vi ”hörrö” till varann.

Nu när jag blivit frisk (peppar, peppar!!) så ska det fixas en del. Syrummet väntar. Golven som ingen brytt sig om på ett tag ska städas. Alltså den där katten! Jag funderar på att ha timer på kattluckan så han bara kan passera ett par gånger per dag. Små tassar har han men som han kan samla och sprida skit!

Vi har även lyckats få upp lite ljus i trädgården. Grannarna började för länge sen. Det här med jul och advent kommer tidigare och tidigare för varje år. Snart hör vi väl Jingle Bells så fort semestrarna är över. Jag lider med alla butiksanställda som ska få höra julmusik nu fram till nyår.
Men ljusen gillar jag. För jag avskyr mörkret!
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar