Jag gillar inte lismande. Ni vet som när den där person1 som står intill dig och spyr galla över person2. När sedan person2 plötsligt dyker upp gör person1 en kovändning och smilar upp sig å det grövsta mot person2 och kör stora göra-sig-till-showen. WHY? Osäkerhet? Säkert. Avundsjuka? Absolut!
Sen har vi dom som bara pratar "gulligt" och säger "söta saker" och förefaller vara så rara, men... det är inte äkta. Det är bara prat för att folk ska tycka att just dom är så fantastiskt trevliga men det är inget som personen egentligen står för.
Märker inte folk när någon är tillgjord? Ser man inte under ytan? Eller är det bara jag som är ovanligt skeptisk? Jag har svårt för att lita på folk. Vilket även visat sig vara rätt mer än en gång. Men jag undrar varför folk är så lättlurade? Är det för att man är så otroligt sällskapssjuk så man inte bryr sig? Eller är det för att man VILL tro?
Jag har några gånger fått höra: "nu tittar du så där konstigt på mig igen". Troligen lyser min skepticism igenom även om jag inte känner mig skeptisk. Men jag försöker alltid vara vänlig och trevlig även om personerna runt omkring inte förtjänar detta.
Jag gillar okomplicerade människor som inte är förmer än andra. Om jag ska välja mellan en trevlig lodis och en högdragen direktör så är valet lätt. Och hur fan kom jag in på detta nu då? Ja, säg det. Det liksom bara dök upp i huvudet sådär som det gör ibland.
Dessutom har jag lärt mig att snällhet inte alltid lönar sig i längden. Stefan Einhorn är av en annan uppfattning och säger tvärtom, men jag har av erfarenhet lärt mig att så inte är fallet. Jag har alltid varit snäll och hjälpsam och tycker om att vara det. Men... det är inte något som alltid har uppskattats utan istället utnyttjats. Ni vet det där med fingret och handen. Däremot är det nog som jag läste i en bok: "du kan inte begära att du ska få uppskattning för det du gör om ingen har bett om det". Så man ska nog börja lisma på istället. Det spelar heller ingen roll hur snäll och vänlig du är, för vi uppfattar saker och ting olika och då finns det naturligtvis folk där ute som tycker att jag är en elak idiot.
Jag tror att många inte vill "skrapa under ytan" för då kommer det fram jobbiga saker, och dom vill de flesta undvika.
SvaraRaderaJag har alltid varit en väldigt uppriktig person, både om mig själv och om andra. Tyvärr anses sådana personer som obekväma... Numera har jag tonat ner min uppriktighet lite, jag säger inte precis allt jag tänker.
SvaraRaderaJag finner ofta mina vänner bland folk som är som jag. Skulle bli så ledsen om folk inte var likadana tillbaka. Nu har jag två-tre vänner som jag vet är genom-bra människor som vågar säga sin åsikt även om jag tycker en annan.
Nu babbalr jag visst, sorry...
Ha det bäst!
Fru Venus: Jobbigt kan det vara, ja. Bättre då att låtsas som ingenting och bara undvika flodhästen i mitten av rummet ;)
SvaraRaderaRenée: Det är rätt! Inte lägga någon möda på energitjuvar :)
SvaraRaderaHm, nu blev jag fundersam här, självklart måste folk märka när andra är tillgjorda, det lyser ju igenom, eller hur?
SvaraRaderaJag har alltid föredragit raka människor, sådana som går sina egna vägar och skiter i hur de uppfattas, sådana människor kan jag samla på, precis som man samlar blommor eller sådant. Själv brukar jag presentera mig som "En jobbig jävel." (märk väl, långt innan programmet på femman...)Och det stämmer bra på mig, jag är jobbig, men värd besväret.
Sedan tror jag att det är ofrånkomligt att folk stör sig på en om man har en stark personlighet (vilket jag fått för mig att du har)det är bara så det är, kanske avundsjuka för att de själva inte vågar stå för vem de är.
Men!
Jag tror alldeles bestämt på att man ska vara snäll. Inte snäll till dumhet, men aldrig välja "elak" före snällhet.
Men funkar inte snällheten och folk är otrevliga, så får man givetvis välja ett annat sätt att möta dem.
Hmm, blev visst lite pladdrigt här också, men det satte igång mycket tankar, det här inlägget du skrev.
Man kan aldrig vara älskad av alla men Baronessan -keep on doing your thing. Luv it:-)
SvaraRaderaMimmi
Hmm, det här är egentligen ett jättestort ämne. Kan diskuteras fram o tillbaka nästan hur länge som helst. Har hört massor av olika synpunkter i sammanhanget och känner igen mig i några av dina. har också hört en del beska sk "sanningar" när jag kommit med liknande synpunkter som du. T ex har jag fått höra att: "Ja men om du är snäll o hjälpsam bara för att du vill det och för att det är din natur" - då ska du väl inte vänta dig tacksamhet heller? För i såfall gör du ju det faktiskt bara för att få uppskattning! Hm, jag vet inte. Kan ju stämma, men jag vill ändå protestera på nåt sätt.
SvaraRaderaSedan skriver du: "Men jag försöker alltid vara vänlig och trevlig även om personerna runt omkring inte förtjänar detta." Jaha, men då förställer du ju dig också? Lite grann som kategori 2. :-)
Men det är inte lätt att alltid vara ärlig i sitt sätt. Man är ju inte mer än människa och vill man inte ta konflikter och irritera folk stup i ett, så väljer man nog ofta att smila med och vara trevlig. Eller om det går, försöka att dra sig undan när det hettar till.
Alldeles beroende på vad för sorts människa man är - stark, svag, blyg, dåligt/bra självförtroende - så är nog huvudsaken att man åtminstone står för vad man säger. Allt annat ska man låta bli att säga.
För att undvika att få stressmage och depression - vilket man lätt får om man sväljer sin ilska hela tiden - så bör man ju helst säga sin mening, men om man vet att det inte hjälper i sammanhanget, så får man helt enkelt fråga sig om det är mödan värt att grubbla på. om inte: Ruska av sig det.
Det är väl som det där buddistiska valspråket: "Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra;
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden."
Mycket kloka ord, men svårt att leva upp till. Men mödan värt!
Kram. :-)
Shirouz: Tack för ditt "pladder". Ja, det här kan man nog diskutera till fan avlöser en :)
SvaraRaderaMimmi: TACK! :)
SvaraRaderaLaila: Man förväntar sig väl inte tacksamhet men väl samma/liknande bemötande. Och... nej, jag förställer mig inte för jag är snäll (på gränsen till dum) även om jag aldrig gullidulldullar, men ibland kan jag fundera på om den jag är snäll emot förtjänar det. Ändå är jag snäll.
SvaraRaderaOch... man ska absolut alltid alltid vara ärlig eller annars tyst.
Sen är det ju så att man har alltid två val - att säga vad man tycker eller vara tyst.
Drabbas man av besvärligheter eller orättvisor, så får man väl försöka förändra det eller gilla läget. Visserligen har alla rätt att gnälla lite för det tillhör de mänskliga rättigheterna, bara det inte blir ett evigt ältande. Och det är väl lite som det buddistiska budskapet. Ja, ja... som sagt. Kan diskuteras i det oändliga men nu orkar jag inte mer... :)
Ojsan, det blev visst två kommentarer som blev ungefär likadana. Men... så var det ju ett rörigt ämne också :):)
SvaraRadera