torsdag 18 mars 2021

Smälthjärna

Undrar om jag har vårdepression. Inte för att jag känner mig deprimerad, men jag känner mig nollställd. Mer än vanligt. Det kan vara blodtrycket också, men inte vill jag besvära vården med det i denna pandemi. Det får vara. Som modern alltid sa: "antingen går det över, eller så blir det värre". 

Det är något som går i släkten. Att inte gärna gå till läkare alltså. Några hypokondriker är vi verkligen inte. Och det spelar ingen roll vilken åkomma jag har haft - mina värden är alltid så fantastiska! Och då kan man inte vara sjuk. Fast nu var det ju typ eoner av tid sen jag kollade mig. Jag kanske har både covid och alzheimer. Mest troligt det senare.

Är ni inne på Pinterest nån gång. Jag är det ibland när jag behöver inspo. Som t.ex. när jag söker något symönster av enklare slag. Där finns minsann allt. Och innan man vet ordet av har det gått två timmar och man sitter och kollar på hur man bygger en lampa av kottar eller gör kalsonger av gem.

Det är nästan så jag skulle behöva syrgas när jag väl sliter mig därifrån. 
Eftersom jag sen fått så många intryck samtidigt, så minns jag naturligtvis inte något! Hjärnan är som en urvriden svamp. För jag kan liksom inte bara titta på saker och tänka: "den var fin, det var en bra idé..." utan jag börjar tänka på att GÖRA det jag ser, HUR jag ska göra det jag ser och VAD jag ska skaffa för att göra det jag ser. 

Kottar är i och för sig inte svårt att hitta. Men vill man ha en kottlampa?

Egennotering: Kolla inte på Pinterest eller annan göraframkallande sida. 
(Fast just det där med att återvinna och åtaranvända är ju så kul!)

Just nu är det blå himmel utanför och djur på parad. Först såg jag en ormvråk som slog sig ner i ett träd en bit bort. Konstigt nog satt den kvar när jag hämtat kameran. 

Genom fönstret en bit bort alltså. Den tittade åt mitt håll, vände upp rumpan och släppte en stor blötskit. Sen flög den. Efter detta kom en stor och fluffig räv (som jag inte hann fota) och ett rådjur. Livet på landet!

Läs även andra bloggares åsikter om ,

fredag 12 mars 2021

Fantomen och grammofonen

När jag var barn bodde vi på bondvischan. Vi hade mat- fisk- drickabil som kom emellanåt. Men vi hade också Bokbussen. Jag kan fortfarande känna den där känslan av att gå in där och känna doften av böcker och välja något för utlåning.

Vi var rätt svältfödda på böcker hemma. De böcker som fanns var ärvda eller billiga pocketar. Det var farsan som stod för böckerna för det mesta. Och det var riktigt bildande böcker som Ed McBain och Alistair MacLean m.fl. Sen fanns det några vilda västern-böcker också. Hårdkokta grabbar - det var farsans favoriter.

Den vandrande våldnaden
Han köpte även serietidningar (!) såsom Fantomen och Seriemagasinet. Han sa säkert i affären att det var till oss barn (som om någon där skulle ha vågat säga något till honom!?) men det var han som läste dom. Mest.
Tro för den delen inte att han var mindre vetande. Det han inte visste det fanns inte! Han rättade alla på TV som sa fel. Själv ärvde jag min mammas huvud. Vi kan/kunde lite av varje men ändå inte ett skvatt.

Mamma då? Jo, hon hade en diktbok. Och något gammalt bokband med bl.a. Sven Stolpe. Sen blev det väl någon veckotidning ibland när det fanns någon krona över. Jag läste det mesta jag hittade. Bara för att det inte fanns så mycket annat. Ett uppslagsverk från anno jössenamn fanns också. Ett sånt där där man kan se hur olika folkslag kan se ut bland annat.

Klart man läste. Det fanns ju inte mycket annat att göra. Det eller lyssna på radio eller grammofon. Grammofonen tror jag kom från min ena halvsyster. En präktig möbel med något så lyxigt som en matare. När en skiva var spelad så ramlade nästa ner. Repiga vinylskivor var mer regel än undantag. 

Radiogrammofon - lyx år 50-tal

Men vi lyssnade och njöt. Det kom med skivor som exempelvis Ella Fitzgerald och Martin Ljung! När jag vid 11 års ålder, vid jul, fick Sven Hedlund sings Elvis var lyckan total. Men det är en annan historia.

Gammalt djungelordspråk: "Det finns nätter då Fantomen lämnar djungeln och går på stadens gator som en vanlig man". Ja! Det är ju fredag!

Det finns nätter då Fantomen lämnar djungeln och går på stadens gator som en vanlig man.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

tisdag 9 mars 2021

Jag - en klantverkare

 Igår lekte jag snickare. Eller rättare sagt: jag försökte såga, skruva och borra. För ett bra tag sen rev jag ner allt inne i hönshuset för jag tyckte att det skulle bli bättre att vända på pinnar och reden. Ja, jag möblerar inte bara om inne i huset! 

Så, då skulle det ju sättas upp igen då och jag tänkte att jag försöker själv. Jag kan tala om att för det första så var det inte ens lätt att ta bort det som skruvat var, eftersom Herr T är snickare. Så när jag då ska ta bort skruvarna så är det ju inte bara en sorts skruv. Nej då, det är typ 3-4 olika. Vilket kräver olika bitsar. Det här är verkligen inte mitt område även om jag fått lära mig ett och annat om skruv. (Vilket jag märkligt nog glömmer rätt fort eftersom jag föredrar spik. Vilket jag inte vet så mycket om heller). Så här kan skruvarna se ut t.ex. Dom heter olika också. Men jag kallar alla för skruv.

Herr T själv har ju fickorna fulla av bitsar och skruvar samt en del verktyg. Det är märkligt att byxorna hänger uppe! Själv måste jag ju leta mig fram. Springer fram och tillbaka mellan hönshus och garage som en galen råtta. Flåsande och muttrande.

Jag har även fått lära mig att inte skruva innan jag förborrat för att det inte ska spricka. Och då ska man ha rätt borrjävel också (suck och spring igen)

Eftersom jag inte orkar byta bits mot borr, borr mot bits varefter så har jag två maskiner. Såna finns det gott om. De är lika gamla och trötta som jag. Gammalt utrangerat skit skulle man kunna säga. Så... det tar inte lång stund innan batteriet lagt av på den ena borrmaskinen. 

Glad i hågen (hrmmmff) går man då in i garaget och tänker att på den hyllan där alla laddarna finns, där finns det säkert ett batteri. Det finns två. Men passar dom? Nej! 

Sen ska vi inte tala om det där med att såga. Jag brukar fråga Herr T hur han kan vara snickare som skär limpskivor så snett. Men plank och brädor - det kan han! Jag däremot ska vara glad om jag kommer igång att såga utan kapa fingrarna. Och det blir snett VARENDA GÅNG! Men skit samma. Det är ett hönshus. 
Om ni undrar varför jag inte överlåter sånt här till folk som kan så är det för att Herr T ju bygger på badrummet och jag vill inte störa. Han har så det räcker.

Hur det gick till vet jag knappt, men det blev klart i alla fall. Jag snickrade (skruvade) även ihop några nya stegar till fjäderfäna. Vad dom nu ska med det till. Dom flyger ju som kråkor och rymmer hela tiden.

Obs! det man ser rakt fram på väggen är inte en målning av Picasso. Det är hönsskit!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

söndag 7 mars 2021

Missbruk, keyboard och befruktningsorgan


Kred: Leslie Moak Murray
Hej, jag heter Berit och jag är en missbrukare. Av sömnad. Sådär. Nu har jag sagt det. Ni tror jag skojar? Nej, för när jag inte har fifflat runt lite i mitt syrum på ett tag, då får jag tydlig abstinens. Börjar trumma med fingrarna, skakar med benen och tröstäter. 

nu har jag kommit på varför jag går upp i vikt också. Då frågar man sig ( jag mig) varför jag inte bara syr hela tiden. Men det beror oftast på att jag inte kan bestämma mig för vad jag ska skapa. Eller att jag inte hittar mönster eller - ve och fasa - inte har något material! 

I mitt syrum är jag lycklig. I mitt syrum är jag också vansinnigt förbannad. När det inte blir som jag vill. Mitt blodtryck kan höjas med flera.... decibel. Eller vad det heter. Måste jag sen lämna rummet mitt i ett skapande för att Mister kommer hem och är hungrig, då når blodtrycket alla övre gränsvärden.
Men jag är en vänlig själ. Jag slår inte min man. Jag bara morrar lite i ena mungipan medan jag lagar ihop en Cour de filét Provencale. (Eller en burk fiskbullar).

Nu har jag fått en annan idé i huvudet. Jag vill lära mig spela piano (keyboard). Det har jag velat i många år men eftersom jag hela halva mitt liv tänkt att jag inte kan, så har det inte blivit något av. 
Jag i ett nötskal: ”jag vill och har alltid velat”. Velar gör jag tio av mina vakna timmar. Bestäm dig människa! Snart är du död. Då får du bara spela harpa. Men om man hamnar en trappa ner så vet jag inte om det finns några instrument. Förmodligen är det Trio med Bumba som spelar ”man ska leva (!) för varandra” på repeat 24/7. Kan också vara... (Oh min skapare, låt det inte vara sant!) Carola som sjunger Eeeeevigheeeet.

Just det! Nu kom jag på att jag skulle dryfta det här med ståuppare. Tittade igår på några på Netflix? Jag gillar standup. Och jag är absolut inte moralisk av mig. Jag kan själv vräka ur mig både det ena och det andra, men..... måste man prata om sitt könsorgan/sexliv HELA TIDEN? Om det vore roligt så: ja. Men det blir bara tröttsamt. Är det meningen att det ska chocka? Eller har man missupfattat det hela med ”stå upp” och tror att det har med befruktningsorganet att göra? Det viftas lite väl mycket med den ”enögda bacillspridaren”. Jag gillar dom som kan få till roliga sexskämt utan att ge en luktförnimmelse av gubbgren.

Här kommer en av mina favoriter som sällan/aldrig talar om sitt kalsonginnehåll. Älskade Ankan!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

torsdag 25 februari 2021

Hjärncellen och fotostädning

 Igår hade tog jag fram min ena hjärncell som innehåller 0,25% teknik. Dottern hade en backupdisk som varken hon eller jag hade lyckats få fram något ur. Nu hade den dessutom börjat osa bränt. Jag har tidigare för över information från hårddiskar med hjälp av en adapter, men det är bara det att det går så långt om länge mellan gångerna så jag glömmer. Inte så konstigt med tanke på att jag glömmer det som hände för två timmar sen. 

Det mest spännande med det hela var att hårddisken - som för övrigt på diskussionsforum beskrevs som "en jävla pissehårddisk" - inte satt ihop med några skruvar. Den var liksom en låda som jag på vinst och förlust fick bryta upp med en kniv. Jag var ju osäker på om jag skulle skada några vitala delar av hårddisken men jag lyckades utan missöden. 

Såna här äventyr när minnet sviktar ger mig hjärtklappning vilket inte är så bra eftersom jag misstänker att blodtrycket är för högt). Jag blir stressad (= normalt tillstånd hos mig). Men jag googlade lite på youtube. Utan någon direkt lycka naturligtvis. Men hur jag satt där och kollade och pillade på kopplingarna så fick jag plötsligt ihop delarna och igång hårddisken. Bara sådär! Jag råkade väl väcka något i de där 0,25%. Med anledning av detta lyckliga slut så firade jag grundligt med en kopp kaffe.

Idag har jag gått igenom en massa foton från förr. Sparade bilder med människor som jag inte har en aning om vilka de är/var. Sorgligt att behöva slänga, men vad ska man ha dem till?

Detta foto sparades då det (inom ringen) visar min faster och min farmor. Farmor hette Elsa och var den enda av mina far/morföräldrar som jag hann träffa. Jag var 10 år då hon dog. Jag minns dock att jag tyckte om henne. Min mamma däremot sa: "Hon ser ut som en get. Hon var som en get." Det var i och för sig inte denna bild hon syftade på och jag har ju ingen aning om hur hon kom överens med sin svärmor. Dock undrar jag: hur är en get? 
Fastern hette Iris och var enligt min far "ett hår av hin". De var osams i typ 30 år och sen dog dom. Klart han visste hur hon var. Han var ju precis likadan, rolig men sarkastisk så det sved i örsnibbarna.

Stockholm Kornhamnstorg 1952

Sen ett foto med dåtidens kläder!? Hon är troligen hemsydd, den lilla flickan. Kan vara blind också. (Apropå sarkasmen som ligger i släkten)

Nu har jag inte tid med er längre. Over and out.

onsdag 17 februari 2021

"Det går åt helvete i alla fall..."

The Far Side, Gary Larson
Munskydd, handskar och isolering håller i sig. Fan vet hur det ska sluta. Det kanske är dags för robotarna att ta över nu så vi får hålla oss inne för alltid. Lika bra det. Snart trycker nån på den röda knappen eller så ger Moder Jord upp. 

Kom nu inte och säg att jag ska vara optimistisk. Vi gör inte sånt i pessimistföreningen. Optimism är det som gör att man blir besviken och grämer sig. I mitt liv kan inget bli riktigt så jävligt som jag tänkt. Mitt glas är alltid halvtomt. Jag är nöjd så. 

Men jag är ändå en positiv människa. Hur nu det går ihop. Jag njuter av små saker och blir glad av lite. TV är dock något som jag inte njuter av. Vore roligt om någon kunde göra statistik på hur många repriser som går varje dag. Har alla covid på TV? Det verkar som att någon tryckt på random och sen gått hem.

Men för dom som gillar Wahlgren och deras fantastiska familj så kommer ju nu Benjamin med ett eget (nytt!!) program. Med gäster. Själv är jag av den uppfattningen att alla i familjen W borde få en egen betalkanal som inte ingår i något annat paket. För då köper inte jag det!

Typisk gengasbil
Och nu över till el. Vi ska köra fossilfritt! Yes! Men elen räcker inte till. Hur tänkte vi nu då? Själv väntar jag på att något snille ska uppfinna matavfallsbilen. Typ som den gamla gengasbilen. En behållare som bränner sopor och omvandlar till energi.
Vi kanske inte kan blåsa på i 120 men det är bara bra. Kanske får man bygga om parkeringsplatserna så behållaren får plats, men det är smällar man får ta.
Och sopor finns ju överallt. Skulle bränslet ta slut kan man sätta i sig en klase bananer och köra vidare på skalen. Vilken dröm!


Som
avslutning på detta oerhört peppande inlägg vill jag ge er några textrader från Euskefeurat med Ronny Eriksson i spetsen.

Nu står man mitt mellan vaggan och graven.
Medelålders och med övervikt.
Visst har man väl planera’
att börja motionera
fast givetvis på lite längre sikt.
Och man drömmer om en ny och fin Mercedes
och om ett sommarhus i Portugal,
men man får en gammal Skoda
med en trasig växellåda
och en friggebod, i bästa fall.

Det är lika bra att sluta drömma.
Det går åt helvete i alla fall.
För om man drömmer om Paris
hamnar man på något vis
lik förbannat i Hudiksvall.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

måndag 4 januari 2021

På andra sidan nyåret

Domedag, Apocalyps, Ragnarök osv.... Var är männen med skylten "jordens undergång är nära"?  Det är dags nu. För att vaccinera sig. Det är lika bra att hänga med. Bort med skiten nu! Innan det kommer nåt nytt.

Idag har jag avslutat julen med att plocka undan pynt. Den blev varken långvarig eller intensiv denna gång. Men väldigt mysig då vi hade brasa utomhus. Det får bli en tradition. 

Och nyåret blev lugnt med endast två vänner. Vi drack champagne och eldade tomtebloss vid 12-slaget. Maten var supergod även om kockarna var besvikna när pommes duchessen blev pommes adésif. Vi hade till och med Coronasäker dumstrut. 

Jag gav ett nyårslöfte; att jag ska äta bättre, röra mig mer och bry mig om mig själv lite bättre! Alltså att göra sånt som JAG vill. 

De två första är lätta att åstadkomma med tanke på alla skinksmörgåstuggande soffstunder. (Iaf i starten) Det sista kan bli svårare. Jag är inte en sån som ser om mig själv. Jag är oftast nöjd som det är och låter andra bestämma det mesta. Men jag bor ju med en annan velpotta som har svårare än mig att bestämma, så då blir jag tvungen. Med detta vill jag säga att nu du gubbe, ska vi gå på symässor och fotoutställningar. Ha, ha... jag får antagligen gå själv. 

Apropå röra sig så tog jag en skogspromenad idag. Mest för att mata räven. Ja, så snäll är jag även om den tar mina hönor. Vi har räv uppe i ett stort stenröse i skogen och där la jag ut skinksvål, fett och gammal risgrynsgröt. Och lite fruktkaka till dessert också. Trerätters kan man säga. Om inte räven äter så finns det fler djur i skogen. Bättre än att slänga i soporna.

Jag har tittat på "Så mycket bättre" i efterskott. Alltså den där Benjamin och hans kärleksbekymmer!? Det är ju synd om gossen. Att behöva berätta och sjunga för hela världen om och om igen om den förlorade kärleken. Herregud, han är ju bara typ tolvochetthalvt! Men sjunga/spela kan han! Även om jag inte alltid gillar hans musikval. 

Renoveringen fortgår men det är ingen lek med alla dessa avloppsrör, elkablar och annat. Men herr T jobbar vidare, viss om att det en dag kommer att ligga ett sjölejon och frusta i badkaret. 

Ta hand om er!


söndag 20 december 2020

Fettbildning - den enda bildning som jag har

 Jag har utvecklat en ny hobby nu under pandemin. Eller... nygammal kan man säga. Jag äter! 

Vid ungefär var fjärde tugga funderar jag på hur jag ska gå ner i vikt. Äta rätt, äta på rätt tid, äta mindre, röra sig mer osv. Jag blir hungrig bara jag tänker på det.

Varför bryr jag mig ens? Jo, för att jag inte gillar när magen är i vägen. Kalla det bilringar eller volanger - spelar ingen roll. Det är lika obekvämt! För det är ju inte vidare fördelning på fettdepåerna. Dom liksom klumpar ihop sig på ett eller ett par ställen. Tack och lov för mjukiskläder! 

Julen är här sjung hopp faralla. Nu ska vi sitta i karantän och kolla på.... REPRISER! Fast det heter ju inte det. Det heter antingen nypremiär eller så heter det tradition. 

Jag undrar lite om alla inblandade i TV-sändningarna har corona. För det måste ju finnas en uppsjö av filmer och serier som aldrig spelas. Men det har väl något med rättigheter och pengar att göra antar jag.

Vi får gå tillbaka i tiden. Spela fia med knuff, svälta räv eller något annat roligt. Umgås helt enkelt. Fast inte fler än 8! Eller är det 5 nu? Snart får man inte vara med någon annan än sig själv. Blir jobbigt. Jag och herr T får turas om att vistas i huset. Eller använda varsin våning. Tjing för nedre i så fall för där finns toalett. Men det blir verkligen tråkigt om man ska spela fia med knuff med sig själv.

Men det finns faktiskt ganska många människor som ensamma för jämnan. Och som inte vill vara det. Dom är det synd om. Särskilt nu i juletid. Sitter ensamma i en lägenhet och har inget annat än TV:n. 

Jag och gubbe har ju ändå varandra. Vi får stå ut med oss. Och det gör vi!


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

torsdag 10 december 2020

Julbyk och julbak

Jul! Hoppfarallanla.

Lutfisk och gröt, skinka så söt. Glögg så stark och gran med bark.

När jag var barn. Det var inte nyss. Så bodde jag i ett skolhus. Stortvagning såsom badkarsbad tog man nere i källaren. Man gick ut, tog några steg och så ner i en stenkällare. Badrum var inte uppfunnet i det huset på den tiden. Betongväggar och glödlampa i taket var grejen. 

Typisk pannmur


I denna källare fanns även en pannmur. Dåtidens tvättmaskin. Eller.. maskin fick man vara själv, pannmuren eldade upp vattnet. Om man råkade hamna i badkaret samtidigt som mamma kokade tvätt i pannmuren så kunde det bli dimma. Då satt man i karet som om det vore en båt på oceanen. Endast mistluren saknades. Om man nu inte blev rädd och skrek på mamma. Vilket inte hjälpte ett dugg eftersom det inte hördes upp från avgrunden. Man kunde ha drunknat osedd.

I skolhuset bodde en till familj. Kvinnan/mamman vid namn Gun var skolkökslärarinna. Till julen - för det var ju det jag var inne på nu - så brukade hon lägga lutfisk i blöt. I källaren. Där vi badade! Där låg den och stank i 6 veckor. Jag minns inte hur mamma gjorde med tvätten under denna tid, men vi gick väl omkring och luktade lutfisk allihop.

Det var inte bättre förr!

Apropå bad så renoveras det badrum här hemma. Jag gör ju inte så särskilt mycket mer än hejar på. Herr T däremot sliter och river. 

Det ska bli lite större och nytt efter 30 år! Men till hjälp har han i alla fall katten Gösta. Han är aldrig långt borta när något ska göras. Fast han har hållit sig undan när "pappa" har slitit loss golvskivorna. Han förbannade sin noggrannhet för det var ett helvete att få loss tydligen. 

Och nu ska det bestämmas toa, badkar, blandare och - värst av allt - kakel! Varför finns det så mycket att välja på? Och varför är det så mycket grått? Jag vill ha brunt. 

Lite åt det här hållet. Fast inte bara. Det ska vara beige också. Och så blir det ju vitt porslin förstås. Där ska jag sedan ligga i badet med tända ljus, ett glas vin och en god bok! Fast inte hela tiden.


Idag har jag bakat pepparkakor med hemgjord deg. Jag är själv förvånad. Dom blev möra och bra. Sen fick jag ett ryck och började göra kristyr. Alltså... varför gör jag sånt? Jag tycker ju aldrig att det blir bra/snyggt. Men barnen kanske gillar det i alla fall. Särskilt när jag skrivit orden "får" och "ko" på grisarna. Fula men roliga är mitt måtto. Jag kommer aldrig att vara med i "hela sverige bakar". 

torsdag 1 oktober 2020

Svamphelg och look-a-like

Oktober...

I helgen som var åkte vi på den årliga svampsammankomsten. Goda vänner, god mat och dryck och svampplockling. Men svamparna lyste tyvärr med sin frånvaro och spöregnet var som en evighetsdusch. Två av tre är ändå inte illa. 

Förutom vi åtta glada (jodå), pigga (nja...) människor i våra bästa år (hm...) så var det med två hundar. Dessa två var oerhört pigga! Det var ett himla torkande av dessa lurvtussar efter de korta kiss- och bajspromenaderna. Men värst var när husse/matte skulle bestämma vem som skulle göra avföringsrundan. Varje gång sände jag en tanke till min katt.

BAMSE - minst utanpå, störst inuti!
LILY - Mattes/Husses beeeebis!

Nu har jag pysslat med att lägga in look-a-like på denna sida. Det hade jag tidigare på min blogg som nu är död och begraven. Men jag tycker att det är kul det där med likheter, så jag försöker få till det här. 
Vill ni gå till den sidan så trycker ni HÄR eller så går ni bara högst upp, och klickar på texten LOOK-A-LIKE på den gröna linjen.
Om ni vill se vad jag tycker alltså. Tittar ni inte så lägger jag upp ändå. Ni kanske hellre tar en mintkaka eller rensar ett avlopp. Vad vet jag?

återseende!

Läs även andra bloggares åsikter om ,

måndag 7 september 2020

Å så går livet vidare...

Vad hände med sommaren? Den var för het, den var för kall och så för het igen. Aldrig är det lagom. Men just idag var det lagom! Lite kylig men solig höst. Så perfekt som det kan bli. Det finns dock en nackdel med hösten. Den följs av svensk vinter. 

Tänk om coronahelvetet håller i sig mycket längre. Vad gör vi då hela vintern? Ingen bio, ingen restaurang, inget hotell, inga möten. Ha, ha... som om jag varit på bio på senare år. Nej, man får väl dra på någon gasmask och silikonhandskar och ge sig ut i folkvimlet. Ingen risk för vare sig igenkänning eller hångel. Oerhört svårt att ta en öl också!

, man får ta sig i kragen och sätta fart på symaskinerna. Dom (och jag) har vilat tillräckligt nu. Men det är då fan vad det ska ta emot innan jag kommer igång. Men när jag väl gör det, så syr jag typ dygnet runt.  Herr T får väl hålla sig i garaget med bil och mopeder.

Hönsflocken har utökats med en hittehöna. En liten stackare sprang på vägen och lämnades in hos dotter. Det var en väldigt ung höna (tupp) vid upphittandet. Så den har fortfarande fullt sjå att hitta sin plats i hierarkin. Alla vill ju vara högsta hönset. Det ordnar nog till sig, men snälla är dom inte! Man skulle kunna säga att snäll är ett ord en höna inte begriper.

I trädgården har hösten verkligen hälsat på. Inte mycket som blommar. Gurkorna är slut och de sista tomaterna kämpar med att bli klara. Jag tycker att det är lite tråkigt att man håller på och sliter med dessa plantor för att slutligen få ett gäng tomater som man inte hinner äta upp. Dessutom så jäkla sent på året så jag hinner ledsna. Eller en massa gröna som man måste hitta på att göra något med för att inte kasta. Smakade grön ketchup hos svärdotter i helgen. Så därför gjorde jag sån idag. Den blev BÄRFISGRÖN!

Smakade så där. Men den går säkert att hälla på någon korv eller ner i någon gryta. Välkomna på middag! Ha, ha. Sen tog jag rätt på de få äpplen vi fick i år. De flesta fick för sig att dimpa ner innan de var klara. Jäkla ofog! Men några har jag nu gjort äppelkompott på till vinterns kakor eller annat.

Så det så!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

tisdag 18 augusti 2020

Munskyddsmaffian och andra höns

 Jag vet inte om jag törs säga det, men jag börjar bli lite irriterad på munskyddsmaffian! Dessa består av vissa kvinnor (naturligtvis iförda munskydd) som högt och tydligt talar om för folk om man kommer för nära. För... inte kan man tänka sig att M-maffian skulle kunna tänka sig att akta på sig själva. Nej, de lutar sig gärna lite närmare, för att påpeka att man är för nära.
Jag håller absolut avstånd! Väntar snällt och tar en annan väg. Men dessa maffiosor verkar vara ute för att få någon att gnälla på. Det är väl lika bra att man börjar handla via nätet kanske. Men jag undrar varför inte dessa personer gör just det.

Vi har fått ägg! Flera stycken. Äntligen! Sen räven var här och slukade två hönor, så har de tre kvarvarande värpvägrat. Psykisk äggstanning antagligen. Så nu har vi skaffat tre nya fräscha hönor.

Dom var unga när dom kom, så dom har inte börjat värpa förrän nu. Modiga Mona, Fröken Fjäder och Halta Hulda (som var halt när hon kom) Halta Hulda var den första som började lägga ägg.

Och så tror dom att jag är deras mamma. Nog för att man varit hönsmamma förr, men dessa tre går efter mig hela tiden, om jag inte stänger in dom. Följer gärna med in till och med. Vilket jag inte tycker är en bra idé. 

Gammelhönan Venus vill inte gärna vara med. Hon ligger och ruvar mest hela tiden. Utan ägg! Man får bära ut henne. Nu är hon så stor och tjock också, så om man gjorde hönsragu på henne så skulle det räcka till tjugo pers. Men vem vill äta en seg värphöna? 

Värstingkatten är sur. Han ruvar också. På hämnd. Han blev pickad på nosen av Halta Hulda när han kom för nära. Höjden av förolämpning för husets försvarare nr 1.

I helgen äter vi kräftor!

Läs även andra bloggares åsikter om ,

torsdag 30 juli 2020

Ilska och ångest i valnöten

Jag tror jag har hamnat i någon sorts ångestsvacka. Just nu är det nog semesterångest. Sen infinner sig mörkerångest och därefter vinterångest. Så där håller det på lite året runt, förutom en och annan ljusglimt då och då när dimman lättar. Det var väl en riktig tjoflöjtinledning på ett inlägg va? Man ser framför sig hur ni lägger upp fötterna, tar en fika och läser vidare.

Har märkt att ju äldre jag blir, ju argare blir jag. Och mer irriterad. Det känns som att allt jag gör stöter på patrull hela tiden. Motigt var ordet. Om jag bara inte hade så förbannat bråttom hela tiden. Det känns som att jag vill bli färdig och aldrig blir det. Och om jag nu skulle bli det. Vad tänkte jag göra då? Pilla mig i naveln. Stirra ut mot vidderna? Börja knyppla? 

Jag blir mest irriterad på mig själv. Att jag inte bara kan vara. Fånga dagen bla, bla, bla. Det är väl mina två hjärnceller som drar åt olika håll kan jag tro. Gör jag en sak så tänker jag på något annat. Jag kallar det huvudstress. Men det där med att bli argare är ändå bra. Förr grät jag. Kände mig ofta överkörd.Har vänt mig ut och in för att anpassa mig för andra. Duktig flicka!  För rädd för att säga ifrån. Illamående när jag väl gjort det. Det sliter ju bara på en själv och ingen tackar en för det. För det mesta är det väl ingen som märker hur man anstränger sig, utan de kanske tror att jag har världens mest pillade navel.

Det finns inte mycket jag ångrar i mitt liv. Jag är en eftertänksam person och kastar mig inte hals över huvud in i saker. Spontanitet är ett ord jag aldrig använder. Men något jag kan ångra är att jag inte bad fler dra åt Häcklefjäll!

Detta uttryck - Häcklefjäll - kommer sig tydligen av vulkanen Hekla på Island. Inte direkt snällt att önska sina antagonister dit. Vad har Islänningarna gjort för ont? Nej, bättre då att önska folk åt ett betydligt varmare ställe väldigt långt... ner.

Apropå hjärnceller....


Ni ser de där pusselbitarna som är ute och flyger. Dom hittar liksom inte in och tillbaka. Undra på det. Jag är ganska dålig på pussel.

Nu börjar makens semester dra sig mot sina sista dagar. Så nu blir det nog bättre väder. Men jag tycker det har varit bra. Ömsom sol, ömsom regn. Och inte ett enda bär eller en enda svamp har jag plockat. Känns bra att jag inte tvingat mig själv till det i alla fall.

Solsken till er alla! Hoppas ni njuter i regnet.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

måndag 6 juli 2020

Räv och segel

Nu är det sorg i hönshuset. Räven passade på igår i regnet att sno två hönor. Gammelhönan klarade sig för tredje gången. Men när jag hittade henne satt hon som paralyserad på en pinne. En flaxade ut på ängen och klarade sig, och en - som är en surhöna - klarade sig, eftersom hon inte går ur sitt rede.

I fredags var vi ute - flera grannar - och försökte skrämma räven. Ungarna börjar bli stora och kliver orädda in på tomter och verandor. En var på väg in hos en granne. Hennes kommentar var: ”snart ligger dom i soffan och äter chips.” Men något verkar vara fel på mammaräven. Hon står ovanför våra hus på kvällarna och skriker som ett ilsket barn.

Jag vill ju inte döda rävar men just denna har skadat två katter. Dock inte Gösta. Än! (sa pessimisten) Vi får hoppas att dom (kommunen) kan flytta räven istället, men det är väl för mycket att hoppas på.


Valrossen svettas inte längre. Sommarhettan försvann och blev utbytt mot något blåsigt, grått och regnigt. Två av tre är okej, men inte blåsten. Nu vet jag varför jag aldrig gillade att segla. Segelbåtar funkar sällan bra utan vind. 

Det var i mitt förra liv. Dåvarande maken var en van seglare som tog med detta skogstroll ut på ett 20 m långt och smalt vidunder. Man sitter sällan rakt i en segelbåt och när det lutade som mest rann vattnet in i ruffen. När det blåste hårt var det hemskt! 
Men den hade det vackra namnet ”Nattfnys”. Det var det enda jag gillade med den båten. Få var de gånger man kunde glida fram i lagom vind. Fast att sova i båt kan jag fortfarande sakna. Klucketikluck. Sen blev det en motorbåt, men det är en annan historia.

Håll avstånd!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

fredag 3 juli 2020

Fånga dagen och kanske en räv

Nu är det slut på friden. Herr T går på semester! Nu ska han gå omkring här och sucka när jag kör dammsugaren, tjata om öl och kräva både lunch och middag.
Nääää, skoja bara! Vi ska köra dammsugaren tillsammans hand i hand. När vi ledsnat på det, ska vi ta en öl på trappen med katten. Sen beställer vi pizza. Japp! Så får det bli. Hemester! Sen blinkar man tre gånger så är det senhöst. Vill man fånga dagen får man vara fan så snabb.

Fröknarna Fluff vankar runt och fångar både dag och smådjur. Alla fyra. Den femte surar i redet och nu har jag gett upp på att bära ut henne. Hon blir så illa behandlad av dom andra, så det är lika bra att hon får ligga kvar. När solen ligger på vill dom gärna ligga och gona sig mot glashuset.
Sen har vi "Gnisslorna" (tre undulater) som underhåller på glasverandan. Också dessa är sommargäster. 
När vädret tillåter får Gnisslorna vara ute på grönbete. Fåglarna tillhör 2 barnbarn och dom heter Gill, Meg och Melon (uttalas Mellon) Vilken som är vilken har jag ingen aning om. Jag kallar dom gemensamt för Tjitteri Tjatt. 
Gösta är mycket fundersam på varför maten är instängd! Snålvattnet rinner i mungiporna. 

Igår kväll hade vi en räv smygandes runt huset. Jag rusade mot fönstret och bankade och den försvann upp i skogen. Då var ju hönsen redan instängda men man vet ju aldrig. Det är inte "vår" räv Ronja, utan en smalare - och kanske hungrigare - variant. Den har enligt grannarna även gett sig på två katter. 
Gösta däremot är hel ännu. Grannen såg honom jaga en räv tidigare. För Gösta är bara en katt utanpå. Inuti är han en tiger. 
TYPISK TIGER

Men även tigrar kan ju möta sin överman. En hungrig räv är en farlig räv. Men hur farlig den än är så vill jag ju inte att den ska avlivas. För i vår herres hage ska ju alla sorts kreatur få plats.

Glad fredag!
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,