fredag 15 maj 2020

Happy José på er allihop!

Nu över till något lite roligare. Detta handlar om ett blogginlägg jag gjorde 2008 om en liten trudelutt. Den genererade en del kommentarer, funderingar och frågor genom åren.

Den 20:e december 2008 skrev jag på denna blogg:

Jag vaknar ibland och har en melodi i huvudet. Var kommer de ifrån? Idag är det konstigare än vanligt. En underlig slagdänga från då jag var barn/ung. Jag har dessutom inte hört den på hundra år vilket gör det ändå konstigare. Låten har den mest bisarra refräng och den går så här: "Tjing, tjing, tjing obapalobaloba, tjing, tjing, tjing, obapalo. Tjing, tjing, tjing, obapalobaloba, tjing, tjing, tjing". Om tjing stavas så vet jag inte men det låter så. Övrig text har jag inte en susning om. Sökte förresten på tjing-låten. Gissa hur många träffar? Noll! Men den kanske heter något annat. Kanske "Sara-Kajsa dansar bugg".

Sen kom kommentarerna. Notera datumen.

08-12-20 Stella:
Damm taramm tararararar RAMM..kan ja  ;)

08-12-21 Anonym:
Tack så VÄLDIGT mycket! Nu kommer jag också att gå och gnola på denna vansinniga låt hela julhelgen!!! Grrr!
Kunde du inte valt en annan?
Kände igen den tack vare din fina sångröst! Eller ja, jag vet ju inte titeln förstås, men jag kan melodin så nu går jag här och hummar...: "Tjing, tjing, opabalo, Tjing, tjing, opabalo, Tjing, tjing, opabalo - opabalo, my darling.
Sen krockar en engelsk variant med en svensk. I den svenska är det nåt med "såg en elefant" och nåt med en tant och det utspelade sig i trägårn, och det är alldeles sant"..(rimmar på tant) "ja det är nästan sanning..."
Hette hon inte Victoria nånting, som sjöng? Ja det är jag ju inte säker på förstås.

12-10-21 Niclas:
Jag sjöng dessa rader för min dotter idag och skulle googla fram låten men det enda resultat som kom fram var dina skrivna rader. Vet att första textraden går så här: första gången som jag for till Spanien, träffa jag José. Vi brukade sjunga denna på musiklektionerna i högstadiet. Konstigt att man inte kan hitta nåt.
12-10-21 Jag svarar Niclas:
Jag vet inte om vi menar samma låt, men det kan väl knappast finnas fler av samma sort :) Den jag menar har jag aldrig hört med svensk text. Däremot kan jag numera berätta att låten heter Happy Jose (finns på tuben). Detta vet jag numera tack vare en Marie som skickade ett mail till mig. 
12-10-21 Anonym:
Jodå det är den melodin som vi sjöng med svensk text. Men det går icke att hitta något på google om en svensk version av låten. Däremot har jag läst på ett antal sidor att Flamingokvintetten har gjort en cover av låten. Men jag hittar inget på spotify t ex.    Sökandet fortsätter och mystiken tätnar ;)
12-10-21 Jag svarar Anonym:
Nu har du fått mig att leta som en jävla galning också ;)Någon hade ju skrivit om Flamingokvintetten men dom har ju tydligen även sjungit in en låt som heter chin chin som inte alls är samma låt. Besvärligt detta :)
13-02-18 Anonym:
Ja jädrar i havet. Finns det fler människor som letar efter denna låt. Finns ingenstans att finna den på nätet. MYSKO. Var väl populär på 60 eller 70 talet.....länge sedan sist den hördes.
Har för mig att den spelades ihop med den siste mohikanen o dom låtarna.H J Ä L P :-)

14-09-09 Matsjona:
Hasse Burman har skrivit svensk text, finns på tuben , sök på Hasse Burman Ching-Ching- heter i original Happy Jose´_ kul svensk text " När jag förra året var i Spanien, träffa jag Jose som sedan blev min bäste vän....tänkte sjunga den med mina PRO-vänner på tisdag

15-02-14 Anonym:
ÄNTLIGEN.....som jag har letat...Trodde det stavades tjing tjing tjing obapadobadoba tjing tjing tjing obapado.
Var så liten när jag hörde den så får väl skylla på det. :-)
Men som sagt....letat som bara den och ingen, INGEN har hört talats om den.
Började faktiskt gå mig på nerverna och psyket :-) av att inte hitta den :-)

15-09-17 Anonym:
Hejsan!
Jag tror att det var några som för väääldigt längesedan åkte runt på dagis och spelade och sjung "tjing, tjing, våran spårvagn den ska åka........man kommer till Kina, Amerika och Sovjet och dansar. Tror de hette Flyg med oss i kaross???    Letar själv som en galning. Måste ha denna låt!!

15-11-05 Thomas:
Du kan höra låten på Curt Hagers som spelar den

20-03-17 Anonym:
https://www.youtube.com/watch?v=4OQGDd9M2h4
Och där kom den! Fast på svenska då. Med Hasse Burman. Men när man väl får veta rätta raderna och rätta namnet så blir det ju genast lättare. Men det tog 11,5 år innan vi kom dit!

Men den jag menade var ju den här:
Det kan ju möjligen vara så att dessa trudelutter inte fanns på youtube då, när vi letade.

Och lite på kul då så har ni även Chin Chin med Flamingokvintetten, men som alltså är en HELT annan låt!


Ja så där kul kan man ha om man gräver fram en gammal låt som trasslat in sig i hjärnbarken.
Ching ching på er och trevlig helg!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

torsdag 14 maj 2020

Covid, Ronja och Troll

Hörni.... vad segt det är. Jag försöker att inte tänka för mycket på hur vi har det nu, för då blir jag rädd. Ibland när jag vaknar på morgonen är min första tanke att det är en dröm. En mardröm. Och det är det ju, men en verklig sådan.
Det som skrämmer mig mest är ifall det kommer tillbaka. Kanske i ännu starkare form. Eller att vaccinet - när det nu kommer - kanske gör folk sjuka. Och det var som om jag kände att något var på gång. Jag tänkte - innan Covid 19 - att vi har det alldeles för bra. Något kommer att hända. Nu är ju inte jag varken orakel eller sanndrömmare men jag är en orolig jävel!

Och man saknar sina nära. Jag längtar efter KRAMAR! Tur att jag har en gubbe att krama i alla fall. Det brukar jag trösta mig med. Tänka på att det finns många som sitter helt ensamma. Och som inte ens gillar ensamhet. Vilket mörker! Själv anser jag ensamhet är underskattat.
Och så har jag ju värstingkatten! Vi får inte glömma Gösta. Min söta lurvtuss. Min motsträviga gosboll. Min mattiggare.

Vi har även en ny kompis här. Räven; som jag döpt till Ronja. Hon är otroligt orädd. Man kan stå vid staketet och prata med henne. Inte så att hon svarar, men hon tittar på en. Hon vill förmodligen att jag ska ge henne något att äta, men det vore inte så smart med tanke på att vi ska ha hönsen här igen.
Hon ser till att mata sina små (som jag antar att hon har) för det fångas vattensork dagarna i enda. Det går alldeles utmärkt! För annars tar Gösta dem och släpar in. Och han äter dem ju inte ens. De är inte gulliga när de hasar sig flåsande framåt på köksgolvet, stinkandes av gyttja. *burr* Bättre då att räven får mat.
Vi bor ju i skogen och då måste ju människor och djur samsas. Fast jag är lite grann ovillig att samsas med fästingarna. Och MYGGEN! På det viset får man gilla den låga temperaturen som råder.

Men jag vill ju ha värme nu. Hela glasverandan är full med plantor som skriker att de vill ut i glashus och växthus. Nästa år ska jag inte sätta mina frön så tidigt. Fast det har jag nog glömt då.
Och eftersom jag hört att när värmen väl kommer så kommer den att bränna upp oss i år! Därför har jag redan nu köpt solskydd att hänga upp. Lite motsägelsefullt kan man tycka. Vänta på solen och sen sätta upp solskydd. Men solar - se, det gör jag inte!

Jag vill ju helst att det ska vara lagom. LAGOM! Vem fan har hittat på det ordet? Det finns väl ingenting som är lagom!? Särskilt är det inte lagom med nättroll som florerar nu. Det märks att folk har svårt att få utlopp för sin instängdhet. Och det vore ytterst bra om alla dessa tyckare (som för det mesta är otrevliga besserschmitz (jo, det heter så)) kunde HÅLLA SKRIFT! (Det är alltså motsvarigheten till att hålla käft fast i skrivform)
Det kan vara ett oskyldigt inlägg om en strumpa, som sen kan eskalera i en ordväxling som aldrig tar slut bara för att ingen kan ge sig. Så det gäller att välja sina ord, annars kan man ha dem efter sig. Man känner ofta igen dom på att de är usla på att stava!
Nu - dags för kaffe!
HÅLL AVSTÅND! 

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

söndag 19 april 2020

Släpfötter, förpackning och sånt

Hej å hå! Nästan en månad senare... och pandemin fortsätter.

Isolering i sig är inget jag har svårt för. Jag är inte bara med i pessimistföreningen. Jag är även med i introvertklubben. Vi som endast behöver en katt för att överleva. Typ. (Även om jag saknar några för mig närstående figurer typ barn, vänner å så där).
Men man måste ju nu och då handla sig lite mat. Om inte annat så till katten! Nu har ju herr T skött handlingen på sista tiden då jag nyst och snorat. Kan ju vara allergi. Kan vara covid-19. Vem vet?

Idag trotsade vi allt och gav oss ut till ett företag med sladdar, brädor, växter och allt möjligt. Där var vi inte ensamma. Folk går omkring som om inget hänt. Mycket märkligt.
Sen åkte vi - hör och häpna - till Ikea! Dit jag knappt tar mig i pandemifria fall. Men nu var vi ändå ute och for och jag skulle inhandla ett par pallar jag sett. Där var det inte heller folktomt. Nej, det var släpfötter-fyra-i-bredd som vanligt. Vi rusade igenom - så gott det gick - slet åt oss pallarna och drog därifrån.


Funderar på att skaffa en mask. Som den här till höger. Om inte annat så lär folk flytta på sig. Den är i papper så den är inte så effektiv för övrigt.

Inte ens i skogen får man vara ifred förresten. För nu har vår lokala orienteringsklubb gjort en karta över (bl.a.) "vår" skog, där gemene man kan springa runt och jaga bokstäver (tror jag det var). Så klart det. Nu när jag varit ute och gjort banor åt mig själv! Hoppas de blir förvirrade av alla mina färgglada snören. Ha, ha!

Och nu... över till något helt annat. Varför görs förpackningar och kartonger så mycket större än det behövs? Ibland när jag hämtat paket på posten (läs affären där ingen har tid!) så kliar jag mig i huvudet och funderar på om jag köpt en simbassäng eller liknande. På grund av storleken på kartongen alltså. När man kommer hem gräver man ut en liten sak man har köpt bland 87 st stora ihopskrynklade pappersark. Suck!


Likadant här: Köpte bakpulver. Burken var fylld till hälften!! Ja, nu var den ju ekologisk, så de kanske tänker att ingen kommer att köpa till det dyra priset om burken är för liten.
Löjligt var ordet! Nu hade den förmodligen inte inköpts i vanliga fall men just vid den här tiden var det länsat på både bakpulver och jäst.
Mjöl skulle jag köpa häromdagen. Jo hejsan vad slut det var! Vad är det som händer? Håller folk på och blir bagare allihop eller går jästen åt till annat? I så fall kan jag berätta att ni behöver inte hålla på med hemkört, för det har systemet. Hemkörning alltså!


Och så en liten sak till:
De som skriver i tidningar - behöver de varken lära sig stava eller använda ord som finns? Läste häromdagen att en man dödats på grund av knivskärning. Du-min-skapare!!! Men det blir kanske ett ord snart eftersom det används både av Aftonbladet, Expressen och Svt.
Eller har jag missat något? I så fall säger jag upp mig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

onsdag 25 mars 2020

Blasfemi, Covid och Microplast

Vaknar en morgon och får ett ord i huvudet: Blasfemi.
Minns inte vad jag drömt. Bara detta ord. Vad är det för något? Jag känner igen det men från vad? Googlar till morgonkaffet och läser:  
blasfemi, innebär att en person genom ord eller handlingar kränker något som anses heligtI första hand brukar det handla om att uttrycka sig nedvärderande om någon religions Gud
Ja, just det ja. Så var det. Ja, det är nog jag. Säger "herre gud" och "jisses" när jag inte svär rakt ut. Jag är med andra ord en helt förtappad människa. Men å andra sidan så vet jag att det finns människor som talar väl, aldrig svär, säger sig vara religiösa men ändå beter sig som svin.

Nåja, nu ska vi prata om Covid-19. Har ni hört talas om det? Satt igår och lyssnade på den stackars mannen Anders Tegnell. Statsepidemiolog är han. Idag undrar jag om han inte ångrar sitt val av yrke.
Jag undrar också hur dessa reportrar på TV är funtade som ställer samma frågor om och om igen. Och får samma svar. Men det är klart - nu har det ju frågats i timmatal varje dag vilket gör att frågorna tar slut. Då tar man om. Men det är ju så TV är i helhet - repris på repris.

Själv blir jag sjuk av att lyssna. Det är som när någon kräks. Man blir genast magsjuk. Så jag håller mig inne i mitt syrum. Klappar katten. Dricker kaffe.
Same, same fast man har på något underligt vis plötsligt en längtan att gå ut. Bara för att man ska undvika det. Märkligt. Men i skogen kan jag gå utan vidare.
Det som bekymrar mig är att jag inte kan träffa mina små odjur - barnbarnen. Det SKA man ju undvika. Visst, man kan ses ute på håll, men jag vill ju KRAMA!


Och nu över till något helt annat:
Fick häromdagen upp något på nätet som sa att man ska skaffa en specialtvättpåse för att tvätta sina kläder innehållande microplaster. T.ex många träningskläder och polyesterfleece som tydligen är det värsta. Detta för att dessa skadliga ämnen inte ska komma ut i vattnet och skada liv som finns där. Då har man en påse som ska samla upp detta. Jag undrar nu: om vatten och tvättmedel kommer in i den påsen - varför skulle då inte microplasterna komma ut? Man hör ju på namnet: micro.

Men det jag undrar ännu mer är: varför ska vi som konsumenter hela tiden luska reda på sånt? Varför ska vi hantera sånt? Kan man inte bara en gång för alla FÖRBJUDA SKITEN! Hur många ställen har man inte gått förbi i affärer där det sålts fleecefiltar för under hundralappen? Gosiga, mjuka, förgörande filtar.
Sen läser jag på en annan sida att dessa plaster inte faller ut förrän vi börjar tvätta dom! Så det borde stå en varningsmärkning i kläder av fleece, polyester och akryl; tvätta helst inte!

Alltså på riktigt. Gå till din garderob. Kolla hur många plagg du har som INTE innehåller dessa tre material. I min garderob kan jag lova att det inte är många. Även om jag absolut undviker fleece numera. Sen har vi alla skönhetsprodukter som innehåller microplaster också. Men det är en annan historia. Nästan värre.

Och nu vill jag bara säga; all kärlek till all personal som jobbar och sliter med denna pandemi.
Var rädda om er. Vi ses kanske till hösten.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

torsdag 27 februari 2020

Flygresa och nykomling

Det var då fan så onödigt med snö! Men väntat. Fast jag hade ju mer tänkt att det skulle komma i mitten av mars. Som snöstorm. Men vi är inte där än.
Vi i pessimistklubben väntar oss alltid det värsta. Det kan oftast inte bli mycket värre än vad vi tänker. Som när vi är uppe i ett flygplan t.ex. Då sitter det oftast någon intill som är skiträdd för varje liten luftgrop. Inte jag. Jag tänker att det värsta som kan hända är att vi dör. Och det ska vi ju göra förr eller senare ändå. Att krascha ihjäl sig med ett flygplan kan absolut inte vara sämre än att ligga på ett vårdhem i flera år. 

Vi har faktiskt nyss varit ute och flugit. Och jag skäms inte ett dugg! Eftersom jag flyger så oerhört sällan. Vi var till Teneriffa för att där fira svärfarsan - den gamla hedersknyffeln - som fyllde 85 år. 
Det var hans önskan att få åka utomlands på sin födelsedag. Hans yngste som - som för övrigt borde få medalj för sitt engagemang - såg till att gubbe och gumma kom iväg till värme och bad. 
Alla barn kom för att fira. Och så en och annan respektive. Jag tror minsann han blev glad!

Det här var vårt hotell. Jag kände mig som Wilma Flintstone. Fantastiskt ställe! Jag brukar aldrig vilja åka tillbaka till samma ställe, men jag skulle kunna tänka mig detta. Om det inte vore så låååångt. För, för mig är 6 timmar med flyg långt. Fantastisk frukost inklusive cava varje morgon. 





Vackert väder 23-24 + alla dagar (4 dygn) med fantastisk solnedgång. Och jag - som aldrig badar utomhus - badade 3 gånger i poolen!!!



Och naturligtvis hittade jag en solkatt. Som till och med ville gosa!
Hon blev matad av en dam varje dag fick jag veta, när jag ropat till mig serveringspersonal och krävt mat till katten.




Hoppades på att få se en kanariefågel men där gick jag bet. Denna för mig okända sjöng i alla fall vackert för oss.




vår balkong matade jag en Turkduva med nötter. Den hade hittat en nötpåse som jag lämnat på bordet men inte lyckats få i sig. Så... jag tuggade dom i småbitar. Sån är jag.



Den här ville inte gosa. Tackålov!



Nu när vi kommit hem väntar vi bara på att Coronaviruset ska slå till. Inkubationstiden är mellan 1 och 14 dagar. Vi har en vecka på oss att leva på hoppet. En kilometer från oss låg hotellet där folk blev isolerade. Resorna kommer nog att bli billiga framöver om viruset håller i sig.

Jag räknar ju kallt med att jag ska få det. Men eftersom jag är en positiv pessimist så tänker jag att antingen dör jag snabbt eller så kommer jag att bli oerhört ompysslad.
Allt kommer att gå åt helvete, men låt det gå med musik!

Under tiden vi var ute och reste så föddes makens 10:e barnbarn. Yngsta bonussonen fick sitt 3:e barn. En liten flicka, som blir nummer 19 i hela stora stjärnfamiljen! Välkommen Leela!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

fredag 7 februari 2020

Irritationsmoment

Förpackningar.
Undrar om det finns något som gör mig så frustrerad dagligen som just förpackningar. Vilket snille, t.ex. var det som kom på den här plastmojen? (Plast - igen) Jag vet inte om jag är ovanligt klen, men inte fan blev det lättare att öppna. Tvärtom! Att öppna flikarna - som förut - har aldrig varit ett problem.
För att inte tala om denna förpackning:
Snygg sak va? Okej, den är lättare att öppna, men sen ska man slänga förpackningen. Om man då är som jag, att man vill separera papp från plast, då finns det där lilla tumgreppet:
Ja, jag säger det igen. Jag kanske är ovanligt klen, men inte duger min tumme i alla fall! Det ska till knivar och saxar för att få isär. Däremot är det ett givet sätt att bryta av sig tumnageln, om man nu skulle vara sugen på det.
Visst - det är bra att förpackningen är stadig så inte innehållet rinner ut, men låt bli att blanda plast och papp! Tack!!
Nästa förpackning ska Herr T få testa att ta isär. Han har en tumme som är bred som en barnhandflata. Han kan inte ha hamrat ut tummarna (om ni nu trodde det. Snickare som han är) för han är högerhänt och högertummen är lika bred. Återkommer med rapport.
Jag har länge tänkt på att ha ett sånt där snickarbälte fullt med verktyg. För är det inte en kniv man behöver så är det en sax. Får nog bli nåt sorts verktygsförkläde nästa vända i syrummet.

Spänt väntar jag på de nya soptunnorna som ska komma. Med fyra fack. Jag hoppas verkligen att kärlet för plast är halva tunnan!

Jag önskar er alla en underbar fredagkväll utan besvärliga förpackningar.

Läs även andra bloggares åsikter om

lördag 25 januari 2020

Molybden och justering

Gurkor. Brukar ni fundera över gurkor?  96% vatten och inte så mycket mer. Älskas av barn.
Men nu till dagens fråga: varför är gurkor inplastade med krympplast?
Enligt någon googlesida så är det så att: "plasten är här en miljö- och klimatvinst, eftersom den förlänger hållbarheten avsevärt och minskar matsvinnet."
Men hallå! Skulle vi inte minska på plasten? Och i alla fall i mitt kylskåp så ruttnar gurkan om jag inte kommer ihåg att släppa ut den ur denna kroppsstrumpa.
Den påstås också vara nyttig. Återigen en googlesida, visar att skalen innehåller viktiga mineraler som molybden, kalium, koppar och magnesium. Dessutom innehåller gurkan kisel. Det är ju ändå ganska bra presterat av de återstående 4 procenten.


Nu kan ju jag inte bara lämna detta, utan måste naturligtvis kolla vad fan molybden är. Och det står bl.a. så här: "Molybden används även i legeringar, speciellt för att höja styrkan och värmetåligheten i olika stålsorter." Mums!

När jag inte funderar på gurkor, så går jag på kalas. Vi har idag firat detta vackra barn som inte ärvt ett endaste av mina egenskaper eftersom hon är min bonusdotters äldsta bonusdotter. 18 år idag.

Nu ska det väl ut och sviras ikväll. Ljuva ungdomstid.
Fast jag saknar den inte. Jag trivs bättre i min äldre skrynkligare kostym.

Apropå skrynklig. Jag tittade på ett program på kanal 11. Det var något med renovering av hus. Men så kom reklamen. Om några killar som också gillar att "renovera" fast då sina utseenden. Åh, gud min skapare! Var är världen på väg? Det kallas för justering, men det verkar mer frustrering.

Det är bara så tragiskt när unga människor "bygger ut" eller "minskar ner" på sitt utseende. Särskilt som kirurgen i fråga inte ser ut att ha använt sig av sina egna metoder utan mer som om han varit med i boxningsmatcher i yngre dagar.

Jag kan bli arg på mig själv för att jag var så elak mot mig när jag var ung. Jag minns att jag retade mig på att jag hade några slags "bullar" på var sida nedanför mungiporna. Det var innan jag fick kalkonhaka och gäddhäng. Ja, jag är fortfarande irriterad på en hel del, men på det stora hela så fungerar jag. Jag kan äta, dricka, kramas och dansa (!) och numera räcker det för mig.

Nu är det snart mat!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

måndag 13 januari 2020

Summering så långt

Julen är över, hoppfarallanlaaaa! Så även nyår, trettondag och tjugondedagknut. Nu börjar oxveckor för dom som ha en oxe.
Men det kommer en viktig dag i februari. Alla hjärtans dag! Ha, ha, ha... Det är såna dagar som förstör förhållanden. Kan vi inte bara ta bort dom?

Julkänslan infann sig aldrig i år. Det var bara som något slags grått tröskverk som passerade. Nyår var ändå glad och trivsam i vanlig ordning. Båtresa med goda vänner piggar upp. Även om Silja line dragit ner på artister och annat. Men inte på priset!

trettondagsafton hade vi julgransplundring med barn och barnbarn. Vi var "bara" 23 stycken då några inte kunde vara med. Vi dansade ut julen, men inte granen. Den stod kvar några dagar till då Gösta katt tyckte att den var trevlig att ligga under. Nu ligger den dock på gräsmattan.

I helgen var det full fart igen. På fredagen blev vi bjudna till grannen på mat och vin. Trevligt som alltid. Dom hade skaffat en till katt som vi jobbade på att reta upp. Jag lyckades rätt bra och fick strumpbyxorna strimlade.

Dagen efter var jag och döttrarna i storstaden för att äldstedotter skulle få sin novemberpresent. Middag och stand up. Den ståupparen som jag tyckte var roligast såg ut så här.
Vad han heter har jag däremot inte lyckats lista ut. Men alla var bra på sitt sätt. Alltid lika kul med stå upp. Man får skratta ur sig ordentligt.

Det är alltid lika kul att hänga med mina galna döttrar. Dom är så snälla som tar med sin gamla mamma ut på äventyr. Kanske för att jag hjälper till att betala. Vem vet?

Vi hann även med att fira en tioåring. En gullig och glad tjej full av påhitt. Nr fem i vår stjärnfamiljs barnbarnsskara. Om jag inte räknat fel.
Nu tar vi det lugnt ett tag. Tror jag.

 Läs även andra bloggares åsikter om , ,

lördag 21 december 2019

Blodkorv och Babsan

Det lackar mot jul. Eller om den står för dörren.
Snart kommer tomten på sin släde. Jo, jag har varit snäll! För det mesta.
Varför åker tomten i/på en släde? 1. Det finns knappt snö. 2. Han flyger!

Har ni lagt in skinkan och griljerat granen än? Själv har jag ingen gran. Än. Den ska far (höll på att skriva fan) i huset skaffa hem. Det är tradition. Helst nyhuggen och på släde. Men så blir det så klart inte. Ingen släde, ingen snö och ingen gran att hugga. Det blir till att ha köpegran.

Idag har jag bakat en skidbacke. En saffranssockerkakeskidbacke.  (Kolla in grisen som skrattar där i bakgrunden).

I veckan bakade jag fula kakor. Skit samma, bara dom blir goda.
Jag såg ett danskt program där det lagades julmat och bakades kakor. De skulle se ut preciiiiis så där som det SKA! Heter det mördegskransar så kan man ju inte komma bjudandes på raka bitar. Gud förbjude!
Vet ni vad dom gjorde mer? Dom gjorde blodkorv. Grisblod och gryn och en massa annat jox grötades ihop och trycktes ner i en BLINDTARM! Mmmmums! Alltså vissa gamla rätter kanske vi gör rätt i att glömma bort.
Apropå glömda rätter så undrar jag om det finns paltbröd längre? Det var en av farsans favoriträtter. Inget jag längtar efter. Jag bara undrar.

Idag förkokar jag revbensspjäll. Men min induktionshäll och jag är lite osams. När jag har bara en platta på då är det full kokning på 3:an. (Den går upp till 14). När jag har tre plattor igång då sjunger det lite i hela spisen och sen svajar värmen mellan plattorna. Sätter jag på en kastrull på 8:an för att starta lite försiktigt - och sen vänder bort huvudet - då får den ett tokspel och drar igång fullt ös! Kanske jag ska börja tala vänligare till den? Man kanske inte ska svära åt den.
Jag är osams med ugnen också förresten. Men det har jag nu kollat att den ligger 10 grader för lågt. Jojomensan! Det kan göra sin skillnad när man ska grädda något i låg värme.

Men vem är jag att klaga? Min ömma moder slet med en liten elplatta med två hällar och en vedspis. Försök att ställa värmen på en sån! Sen kom vi upp oss i livet. Rättare sagt en trappa upp. Till en större lägenhet med elplatta med fyra hällar. Lyx! Det fanns en vedspis där också. Den la hon en skiva på och en vaxduk. Den användes endast när det någon enstaka gång skulle göras glödstekt sill.

Men nu kan ju inte jag sitta här och skriva en massa trams. Snart är det ju jul. Glöm inte att vara snälla mot varandra och andra. Och om någon är dum, håll dig stum.
Önskar er alla en GOD JUL med denna fina julsång från Babsan!

  Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

fredag 13 december 2019

Lucia utan bulle

Apropå baka. Idag är det Lucia och jag har inte en endaste tillstymmelse till lussebulle hemma. Det ligger några kokosbullar i frysen sen förut och köpta pepparkakor. Gills det ens?
Jag har inte tvättat fönster och inte hängt upp nya gardiner. Jag har inte ens lutat fisken. Ha, ha! Stor risk. Jag har släckt ner och hängt upp ljusslingor. Ingen kommer att se skiten i hörnen. Möjligen kan man se det på sina strumpor, men det finns ju tvättmaskin.

Tänk som min mamma - och alla andra mammor i den generationen - höll på till jul. Skinkan var alltid extra salt på grund av alla tårar som gräts över den och allt annat som bara MÅSTE göras. Allt skulle ju göras från grunden. Allt skulle finnas vare sig någon ville ha det eller ej. Jag hade önskat att mamma kunde ha suttit med oss och tittat på Kalle Anka & Co och skrattat istället.

Far i huset fixade (snodde) en gran i skogen. Den beklagades ljudligt av min moder varje år. Ett år brann den till och med. Det var ju levande ljus i granen! Han i sin tur beklagade sig över någon mat eller ungar som störde hans TV-tittande.

Vi hörde talas om julefrid men vi märkte den aldrig. Så det blev många jular efter att jag flyttat hemifrån innan det blev något julfirande igen. Tänk så tragiskt med alla måsten som fanns. Det var ju ändå bara vi i familjen som var samlade. Det hade dugt bra med en skinkmacka.

Men det hängde i länge det där. Med att göra som mamma gjort. När jag fick mina barn. Då var det full rulle igen. Och även jag har gråtit till julen, mest för stress och för alla dessa sladdar till stjärnor som alltid trasslat in sig i varandra. Numera gör jag som jag vill. Ibland gör jag också för mycket. Men bara för att jag vill. För... det går lika bra med selleri!

Apropå sladdar. Har ni märkt att om man lindar ihop två sladdar var för sig, snyggt och prydligt, och lägger dom i en låda; så har dom knutit ihop sig med varandra när du ska ha dom! Det är väl jävligt märkligt!

Läs även andra bloggares åsikter om ,

torsdag 12 december 2019

Se upp! Blindstyre

I mitt skåp har jag glögg från förra året. Den är alkoholfri. Kanske därför den står kvar. Så... jag hade tänkt att baka något på detta kryddvin. Så glöggen - som vid det här laget stått på köksbänken i 14 dagar - skulle nu ner i nån smet. Det var bara att googla loss och inhämta recept. Fanns många. Så jag blandar och fixar och tycker att smeten är lite underlig, men tänker inte mer på det. Skjuts med den in i ugnen.

Nu är ju jag en sån person som gör saker mest så där pang på. Så det ges ingen tid till att plocka bort morgonens bröd, vattenkokare, muggar eller vad det nu är på bänken. Det bara föses ihop i en hög och så sätter jag igång. Sånt straffar sig.
När kakan är i ugnen börjar jag plocka undan både det jag dragit fram nu och det som stod på bänken innan. Då får jag se glöggflaskan. Den är det lika mycket i fortfarande.
Däremot står det en rödvinsflaska där med inte så mycket innehåll. Vart fan kom den ifrån??  (jävla gubbe mutter, svära, stön...)
Naturligtvis har herr T ställt vinflaskan på bänken. Och jag - mitt blindstyre - tar tag i första bästa flaska och fläskar i 2 dl i smeten. (Förlåt herr T!)

Här kastar jag mig på google återigen för att hitta rödvinskaka. Och ta mig tusan! Det finns!! Med rödvinsglasyr. Nu gjorde jag inte någon sådan glasyr utan höll mig till florsocker. Men vad tycks?
Snygg va? Och den smakade... inte så tokigt, men god kan jag inte kalla den. Särskilt konsistensen blev lite underlig. Jag bestämde efter att vi smakat att hönsen skulle få kakan. Jag vet inte om dom överlevde.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

måndag 9 december 2019

Garn, Harry, Antibiotika och galleri

Ibland stickar jag.
Ibland virkar jag.
Ibland repar jag upp.
Det här flerfärgade garnet stickade jag först en hel baksida till en eventuell tröja. Sen räckte inte garnet så långt och jag hittade inget mer. Då repade jag upp.
Sen började jag virka på en stor trekantig sjal (bilden) men när den var nästan färdig så tyckte jag den blev för tjock. Då repade jag upp.
Nu stickar jag en ny smal sjal...
det här viset blir inte garnkostnaden så stor. Jag köper ju garn på måfå och det blir vad det blir. Ibland blir det ingenting. Men jag håller händerna sysselsatta i alla fall.

I lördags var det kalas för dotter J och Marsipanrosen som blivit 11 år. Hon (och övriga familjemedlemmar) har helt snöat in på Harry Potter. Så flickebarnet fick en tröja med HP-tryck av mig och vi bjöds på HP-tårta. Detta är tydligen en kopia av en tårta som Harry får på 11-årsdagen av Hagrid.
Jag har sett två filmer och läst inga Harry Potter-böcker. Det är så många konstiga namn och jag kommer ihåg typ två. Barnen i familjen kan alla! Jag är imponerad.
Tårtan var fantastiskt god!
För övrigt - när jag inte äter tårta - äter jag antibiotika. Jag har ännu en gång förärats en fästing. På hakan! Den var mikroliten men nog fan fick jag en infektion. Det var två månader sen sist. Funderar på att droppa mig med Frontline.

Härom veckan var jag till ett helvetes stort köpcentrum. Fast det heter visst galleria. Jag skulle köpa tyg och tygaffärer växer inte på träd. Så jag köpte mitt tyg och sen skulle vi äta. Alltså alla dessa konstiga matställen som finns. Det är Asian och Bali och Tapas och Chilli med konstiga menyer. Och naturligtvis Max, Burger och McD. Vi tryckte i oss en hamburgare. Det går ju fort.
Det vanliga när man äter mat är ju att man efteråt säger: "det var gott". När jag ätit hamburgare säger jag alltid: "usch!"
Sen skulle vi köpa julklappar. Vi gick och vi gick och vi gick fel och vi gick. Vi hittade ingenting! Ja, alltså vi hittade en leksaksaffär, men inget som vi ville köpa.
Vi åkte hem efter två timmar med en kasse. I den var det tyg. Jag har inte hämtat mig än.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

tisdag 3 december 2019

Fundringar

Meningen med livet? Därom tvista de lärde.
Och visst, nu när man har passerat över hälften med råge så kan man ju undra ibland. För det där med mening; ibland är det ju inte ens mening att barn blir till. Graviditeten slår till så där bara som en överraskning. Varken jag eller mina syskon var planerade. Vi bara blev. Fast då var det väl mer frågan om "meningen med livet" för min mammas räkning.
Jag däremot planerade minsann mina barn. Jajjamen! Ordningsmänniska som jag är. Det gick ju sådär. För jag hade planerat vårbarn men det dröjde till slutet november innan första ville visa sig. Nr två var lite snabbare och kom i augusti. Som om det spelar någon roll!? Dom blev fina som tusan i alla fall och är det fortfarande!
i mitt fall är väl detta meningen med mitt liv. Särskilt som jag förärats även fyra barnbarn. Dessa fyra som kramar och håller mig fast när jag ska gå och säger: "nej, mormor, du ska stanna!". Då känner man sig älskad.

Jag har hamnat bra i livet även om jag liksom alla andra haft stora sorger och misslyckanden. Min barndom var väldigt fattig vilket förmodligen format mig. Alltså fattig som i utedass, vedspis och sex personer i en trång tvåa.
Att kämpa för att "bli något" har aldrig legat för mig. Jag har aldrig haft något läshuvud. Jag är självlärd på det mesta. Jag kan skapa men jag kan inte sälja. Jag skänker hellre bort saker. Jag är inte ens bra på att köpa.
Jag är en anpassningsbar människa. Det kanske följer med när man har en sån uppväxt och när man är en sån pessimist som jag är. Det blir sällan så illa som jag tänkt. Om det skulle bli det, så är jag förberedd. Men jag är också en positiv människa. Positiv pessimist.

inte har jag en blekaste aning om vad som är meningen, men man får göra det bästa av det. Man ska nog inte grubbla för mycket. Det räcker bra med att bara vara människa, men helst en BRA sådan. Men ni vet väl att... "alla kan ju inte älska alla här i världen.."
Läs även andra bloggares åsikter om

tisdag 26 november 2019

En sån där vanlig novemberdag

Historien om en vanlig bonnförkylnings vandring:
Det började så smått med tungt huvud *check*
gick över till bihålorna *check*
vandrade över till höger öra *check* pendlade mellan dessa två ett tag.
Vandrade sen vidare in i höger halsmandel *check*
dök ner och gav hosta *check*
och har nu börjat passera ut åt vänster för att (förhoppningsvis) försvinna. Och då blir jag återigen Supermormor!

Förkylningen kan ha att göra med att jag träffade lillebror. När vi ses (sällan) så är alltid någon sjuk eller på väg att bli det. Men vi var ju tvungna att åka dit en sväng nu när
Lillen fyllt 60 år!
Man kan ju tänka sig att han kunde kallas ”yngre” istället för ”lille” för så liten är han ju inte. Men det hänger i sånt där. Likaväl som smeknamnet Putte, som fadern gav honom. Det har jag kämpat med de senaste tio åren för att sluta använda. Han har ju ett riktigt namn. Men för det mesta säger vi ”hörrö” till varann.

Nu när jag blivit frisk (peppar, peppar!!) så ska det fixas en del. Syrummet väntar. Golven som ingen brytt sig om på ett tag ska städas. Alltså den där katten! Jag funderar på att ha timer på kattluckan så han bara kan passera ett par gånger per dag. Små tassar har han men som han kan samla och sprida skit!

Vi har även lyckats få upp lite ljus i trädgården. Grannarna började för länge sen. Det här med jul och advent kommer tidigare och tidigare för varje år. Snart hör vi väl Jingle Bells så fort semestrarna är över. Jag lider med alla butiksanställda som ska få höra julmusik nu fram till nyår.
Men ljusen gillar jag. För jag avskyr mörkret!
Läs även andra bloggares åsikter om ,

torsdag 14 november 2019

Rädda min trädgård

Ute är det gråväder. Men ängarna är gröna. Och granarna. Jag tycker det är helt ok. Vinter är inte min melodi. Och jag längtar intensivt till våren. För... jag har så mycket att göra!

Vi (mest herr T) gjorde ju om i trädgården och flyttade staket samt odlingslådor. Vi började att flytta det mesta till gaveln av huset (söderläge). Inte så stor plats men det räcker. Dessutom har jag börjat städa upp på baksidan av huset. Där har ingen kärlek slösats de senaste åren.
Förr hade vi en uteplats där vi satt i morgonsolen. Och även när det blev för varmt på framsidan. Sen har träd vuxit upp och veranda har byggts på framsidan så då har vi bara suttit där. Morgonsolen har också försvunnit nästan helt då granarna har växt upp bakom huset.
Vi har många sittplatser ska ni veta - som vi inte använder! Men dom ska finnas där. Ifall vi vill sitta.

Men nu ska det alltså fixas till på baksidan igen! Jag har städat av berget och rensat bland stenarna. Jag har också planterat en del krypväxter där som jag hoppas ska ta sig. Men nu är det stiltje och jag vill bara att det ska bli vår.
Under tiden har jag snöat in på en serie. Garden rescue med Charlie Dimmock och bröderna David och Harry Rich. De första avsnitten såg jag på TV4 men dom räckte inte så långt. Så nu har jag nog sett alla avsnitt på youtube.
Det är så roligt att se hur dom får till alla trädgårdar. Nu är det ju mest fråga om avlånga utrymmen med höga plank runt om (typiskt engelskt?) men det är ändå kul att se idéerna. Och så är dom så trevliga att se och lyssna på.
Klicka på bilden så kommer ni till youtubeserien
Och jag ska ju inte ha något fancy, utan vill bara få tips.
Herr T ser oroligt på mig och tänker att han ska få jobba utav helvete när våren kommer. Så, ja, det är bäst att du vilar nu lille Gubbe!
Fast han har ju faktiskt gjort det mesta redan. Det ska ju liksom inte byggas något. Bara lite. Ett litet, litet växthus. Men dom finns färdiga. Bara (!) att ställa på plats. Och så ett litet, litet tak på baksidan. Och, just det, en liten, liten spaljé också. Till kaprifolen jag satte i höst. Och så ska några granar sågas ner. Piece of kaka, eller hur?

Jag tvivlar på att jag fått sån inspiration till trädgårdsarbete om inte det vore för våra grannar. Där odlas det och byggs så det står härliga till. Sånt kan smitta av sig.
Men det är just nu jag är inne i trädgårdsbubblan. Nästa år kanske jag börjar med... ukulele. Eller  bridge, men då måste man ju umgås med folk.