När man var barn och det värsta som kunde hända var att ens föräldrar skulle dö och man skulle bli ensam kvar. Att man hade syskon hade ingen som helst betydelse. Dom var mest pest. Utom ibland. Skolan var fruktansvärd och somrarna oändliga.
När man var i tonåren och musiken var det viktigaste och ens enda föreställning om livet var att hitta killen med stort K att bli ihop med. Prinsen på den vita springaren. Senare i livet insåg man att dom är lika sällsynta som snögubbar på sommaren.
Och jag tänker på hur jävla intensivt livet var i 30-årsåldern när man flängde som en uppskruvad bäver mellan heltidsjobb, en skock ungar och eventuell överlevnad. Tystnad och total ensamhet tillsammans med en fläck på väggen var en guldkant. Sex? Orka!
Sen flyttade ungarna hemifrån och ett vakuum uppstod. En kvart. Tills dom ynglade av sig allihop i snabb takt. Mormor, Morfar, Farfar. Trettio personer på middag.
Det är bara det att man är ju inte bara det där sista. Mors och fars mor och far. Man är ju allt det andra också. Tonårsmusiken sitter kvar i medvetandet som på repeat men prinsen är borta och man blev gift med narren. Barnen - nu vuxna men ändå för alltid mina barn. Och jag ÄLSKAR verkligen mina barnbarn! Som choklad vid pms. Som kaffe vid koffeinbrist. Som vatten vid en ökenvandring. Ja, ni hajjar!
Men... igår hade jag en dejt med mina döttrar. Utan barn! Och vi kunde prata till punkt. Skämta med varandra som bara vi kan. Skratta tillsammans utan avbrott. Prata om sånt som bara vi vet. Som tre musketörer. Eller tre knas. Jag längtar redan till nästa gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar