En del de samlar nötter...

När jag var liten/yngre funderade jag ofta på när jag skulle bli vuxen. Nu tror jag att det är ungefär samma fenomen som att fundera över meningen med livet. Man har en massa föreställningar under livet som pågår. Min mamma gick mycket i skogen. Dels för att hon älskade att gå i skogen, det var som själsterapi, men också för att plocka allt som fanns att plocka. Likt en skördetröska malde hon sig igenom blåbärsris, svampbestånd och prästkragekullar. Tur som var hade vi skogen inpå, så de gånger jag var med kunde jag gå hem när jag ledsnat. Jag ledsnade ganska fort. Sen har jag genom åren tvingat mig ut emellanåt för att plocka bär men det där "kallet" har jag aldrig riktigt känt. Plockar jag blåbär så blir det till en blåbärspaj, inte mer. Kantareller däremot är ett undantag. Då kan jag gå riktigt länge även om det inte blir ofta. Med detta vill jag säga att jag har väntat många år på att det ska "slå till" och så blir man vuxen eller så blir man en sån där skördetröskeplockare. Nu har jag insett att detta är inte jag och det känns såååå skönt. Jag travar på i buskagen när jag känner för det och vuxen det kommer jag aldrig att bli.