tisdag 24 mars 2009

Tänk om man hade varit knarkare ändå...

Det är bara att inse. Jag hade det för bra när jag var liten och ung. Visst hade vi det knapert men vi svalt inte. Visst söp farsan periodvis men inte så vi fick några bestående men. Visst hade jag en nervsjuk mamma, men hon var alltid kärleksfull. Visst hade jag två pestiga bröder, men jag redde mig ändå. Så vad händer. Jo, jag växer upp och inser att jag har haft det alldeles för bra för att kunna skriva någon bok. Jag kan inte skriva om hur jag blev misshandlad och tjäna storkovan på det. Inte kan jag heller berätta om mitt i åratal nedbrytande missbruk. Ej heller kan jag berätta om mobbing. Alltså en totalt urtråkig medelperson. Om man åtminstone hade småsilat lite så kunde man ju ha slagit mynt av det. Men okej. Man kan ju hitta på också.

Apropå mobbad. När jag var i tonåren var det faktiskt lite rebell över mig - klädmässigt. Pengar, som sagt, var det dåligt med. Man tager vad man haver. Jag sydde. En silvergrå slipover fick jättestora puffärmar av ett par övergivna nylongardiner. Mina smalspåriga manchesterbyxor klippte jag av och vek upp strax under knät. På uppviket broderade jag blommor. Till detta ett par bruna läderstövlar med snörning längst upp på utsidan av benet. Snörena böts ut mot vita bomullsband som jag "krullade". Var man snygg, eller var man snygg? Skulle någon mobbas för sina kläder så vore det väl jag. Men - nej! Eller så var jag alldeles för korkad för att fatta att jag blev mobbad. Märkligt att jag vågde med tanke på att jag var rädd för allt. Till och med min egen skugga. Men viljan att förändra var väl stark redan då. Förändra... Förnya... Förvanska...?
Man kanske ska ta upp det där igen. Det tycks ju gå hem med udda kläder i varierande kretsar. Hade jag bara haft lite mer jävlar anamma kunde jag kanske ha blivit en Gunilla Pontén. På bilden är jag väl cirkus sexton år. Hattar gillade jag redan då. Den här var svart och vit från början men den målade jag i med grönt och orange om jag inte minns fel. Hade någon annan hatt? Aldrig. Västen som jag har på mig var av sammet och den hängde med i många år.
Ja, ja, jag blev ju gift i alla fall. Två gånger... :)

5 kommentarer:

Tantaluran sa...

Ha! Vad härligt med utbrytare - vill man ha hatt så ska man ha hatt! Är man snygg så ÄR man!

Bella sa...

WOW! Absolut inget fel i att vara "annorlunda"...Man blir hundra gånger snyggare då!

Laila sa...

Jag tänkte just "Man kan ju hitta på", men så såg jag att det hade du redan tänkt. Och skrivit.

Ja jag minns också diverse kreationer man tillverkade i 15-årsåldern. Mockaväst med låååånga fransar av mammas gamla mockajacka. Smalspåriga manchesterjeans, ljusgröna, som jag klippte upp i sidsömmarna till knäna och sydde in kilar av knall-lila tyg så det blev jätte-tjafs på dom!!
Kallades det "tjafs" i övriga världen oxå eller var det bara i Göteborg? Jag menar alltså väldigt utsvängda byxor...

Anonym sa...

Du skulle kunna skriva en bok om varför du inte blev sjuk själv av att flera av dina familjemedlemmar var det. Kanske klarade du dig för att det trots allt fanns kärlek i familjen eller för att du är en robust maskrosblomma?

kram, Rebecka

Baronessan sa...

Tack för inlägget Rebecka! Delvis blir man ju påverkad av sin omgivning, men man har säkert en hel del i sina gener också. Jag fick nog andra gener. OCH kärlek :)