onsdag 1 december 2010

Halkhelvete

I fredags åkte jag tåg. Hem från Stockholm vid 17-tiden med SL. Dåligt val. Tåget var naturligtvis försenat och när det kom så var det fullproppat av folk. Jag lyckades dock klämma mig in och bakom mig klämde sig en mamma in med sin son och en sittvagn. Den första kommentaren kom från en man vid dörren: "du kunde ju ha fällt ihop vagnen innan du klev på". Svaret blev: "jag hann inte för jag visste inte att det skulle vara så fullt". Nästa kommentar kommer från äldre dam till den lille sonen: "glassen får du slänga för du kan inte kladda med den här inne".
Visst är det väl härligt när människor hjälper varandra så att det inte blir jävligare än det redan är?! Till vilken nytta fälldes dessa kommentarer? Sonen kände sig skrämd av att vara så inklämd och grät i en halvtimme. Under hela denna tid släppte inte trängseln. Om någon gick av så gick lika många på. I högtalarna mässades: "det finns mer plats i de bakre vagnarna", vilket ingen brydde sig om eftersom alla var livrädda att bli frånåkta.
Jag kom i alla fall hem till slut och tackade min lyckliga stjärna för att jag slipper detta pendelhelvete till vardags.
Sen har jag det i och för sig inte så kul när jag åker till jobbet på dagarna. I förrgår var det som att åka på smör på mina slingriga skogsvägar och i förra veckan låg den ena långtradaren efter den andra vid sidan av E18. Inte kul.

Alla tjatar om att det är så vackert ute. Snötyngda träd, solglitter i snökristaller. Men... jag tänker mest på alla olyckor som blir till följd av halkiga vintervägar.
Idag blev jag dessutom utprejad i vägrenen av en långtradare på min lilla byväg. Han hade inte riktig koll på vart bakänden på bilen var så den kom allt närmare mig när vi möttes, varpå jag kom ut i vägkanten och höll på att åka i diket. Tack och lov så har jag en stor och stadig bil så jag kunde komma loss igen. Men svor gjorde jag. Skulle inte förvåna mig om han hörde mig. Hoppas det!
Alla vet väl som läst Mumintrollet och Trollvinter att Isfrun är vacker men dödlig. Tittar man in i hennes ansikte så fryser man till is. Buurrrrrrr....

4 kommentarer:

Anonym sa...

Tänk om den där mannen hade erbjudit sig att hjälpa henne med barnvagen istället? Och kärringen tagit fram en pappersnäsduk till glassen - ifatt att om ... att det ska vara så j-a svårt att fatta för en del. För det är ju inte vad som sägs - utan hur:-)

Här i Dalom har vi kallt. Granntösen (snart 5) och jag tävlade om att komma på bra saker med kylan. "Man kan gå långsamt från affären, för glassen hinner inte smälta på väg hem", konstaderade tösen.
Hon vann.

Mimmi

Baronessan sa...

Mimmi: så sant, så sant! Hjälpsamhet är något som dom flesta förväntar sig av andra men inte delar med sig av själva.
Bra tänkt med glassen. Jag frös ordentligt och förstod inte alls att grabben ville äta glass. Men... barn är barn :)

Laila sa...

HU, vilken fruktansvärd trängsel du beskriver! Det låter som de tågresor man fått sig serverade på TV från Indien eller Japan. Jag hade ingen aning om att det var så i Sverige också!
Och ja, stress och otrivsel tar fram folks allra mest negativa sidor. Alla bara tänker på sig själva!!

Men Berit, ta nu o släpp åtminstone några av de negativa tankarna och försök se lite glitter i iskristallerna du med!
:-)

Baronessan sa...

Laila: Jag försökte att se lite på glittret idag genom fönstret. Det gick bra :)