J.G. har jag haft som favorit sedan åratal tillbaka. Jag har - om inte alla - så väldigt många av hans böcker i min bokhylla. Jag har flera av hans inspelningar på DVD. Jag har skrattat åt hans tokerier både i skrift och vid uppträdande. Känner jag mig hängig och uttråkad så händer det ofta att jag sätter mig vid youtube och letar fram någon favorit av J.G. för att glädja mig.
Men det är inte bara asgarv. Han har även en märklig förmåga att mitt i all glättighet kunna köra in fingret och kittla ens nervtrådar i ens innersta inre. Känslorna går som i vågor när han ibland vänder mitt i en mening, så man sätter skrattet i halsen.
Jag är inte en sån som bölar framför filmer. Möjligen kan jag bli lite fuktig i ögat någon gång, men inte mer. När jag såg sista avsnittet av "torka aldrig tårar utan handskar" så grät jag. Jag fortsatte faktiskt att gråta efteråt också. Men trots detta så var jag alldeles varm inombords av denna fantastiskt väl genomförda verklighetsberättelse.
Sen blir jag så jävla arg samtidigt på alla trångsynta människor som inte kan (vill) förstå att kärlek/älska inte handlar om förnuft utan om känslor mellan människor.
Jag antar att de skådespelare som var med i filmen har känt sig lika tagna av berättelsen, eftersom alla spelade så fantastiskt trovärdigt. (Sen är jag ju barnsligt förtjust i Björn Kjellman också!) Det här är en berättelse man aldrig glömmer. TACK JONAS!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar