Vart tog gråzonen vägen?

Jag sitter och läser om KZ kovändning som det kallas. Hon har bett om ursäkt. Det tog en stund men nu är den här. Texten är lite konstig. Som att hon inte skrivit den själv. Men vad vet jag. Men...

...sen läser jag kommentarerna under. Det är svart eller vitt. Hat eller kärlek. Ingen gråzon någonstans.

Och så är det lite överallt nu kan jag känna. Antingen så är det den vita sidan: "du är så jävla bra, älskar dig, bästa och finaste" osv. Sen har vi den svarta sidan: "du ditt jävla äckel. hatar dig, du borde inte få finnas" mm. Nästan alltid anonymt dessutom.

Det finns liksom inget lagom för dom som verkligen älskar varandra. (Vilket dom förmodligen sällan gör utan hoppas på att bli äskade tillbaka) Och det finns ingen förlåtelse någonstans för den som ligger risigt till.

Och har ni känt det här någon gång: Man sitter och försöker samtala med en person som pratar väldigt mycket. Och länge. När du så får en syl i vädret, så kan man riktigt se att personen mitt emot inte lyssnar, utan bara sitter och väntar på att få fortsätta med sitt. Ingen kommentar om det du just sagt.
Alltså det här med att LYSSNA på andra och ta det till sig. TÄNKA TILL. Finns det? Just när jag läser kommentarer med svart/vita inställningar så får jag den där känslan att "det är ingen idé". Folk har sin inställning PUNKT! Och nu menar jag inte att man ska ändra sig efter andra, utan bara vara lite mer öppensinnad.

Ge mig gråzon och mellanmjölk!
Men vad vet jag. Långt inne på döhalvan har man inte mycket till berättigande.

Ett utdrag från Kristin Lundell  på Svenska Dagbladet:

"Ju mer vi ägnar oss åt att formulera oss själva – utifrån oss själva – desto mer verkar vi glömma att ord faktiskt fortfarande känns. Kanske är det också därför man som människa uppkopplad mot internet aldrig slutar att förvånas. Över att vi blivit så vana vid en envägskommunikation att vissa glömt att det fortfarande finns en mottagare i slutet."

Läs även andra bloggares åsikter om Gråzon, Medmänsklighet, Älska, Hata, Mellanmjölk, Lyssna

Fått tillbaka och skänkt

Det otroliga hände. Jag fick tillbaka mobilen! Fem dagar senare. Tre små barn hittade den på väg till skolan. Jag hade tappat den när jag klivit ur bilen. Som tur var så stängde jag aldrig av den. Kollade på nätet att ingen använt den och lät den vara.
Barnen lämnade in den till sin fröken som kontaktade Gubbe. Mobilen var helt oskadd trots fem dagar ute och dessutom i spöregn. Jag som alltid funderat på varför jag skulle ha en vattentät mobil.

Till på köpet hittade vi statoilkortet som försvunnit. Det hade letat sig ner mellan stolarna i bilen. Det är bra att ha letardagar ibland.

För övrigt känns det mer än bedrövligt. Det är så att hjärtat vill stanna ibland när man ser bilder på drunknade barn som flytt sitt land. Kan man inte göra annat så kan man iaf skänka en slant. Gör det!

Säg inte att du inte har råd. Du har bil, bostad, surfplatta, du kan röka, dricka, spela, äta, ha dyra mobiler osv. Vi har det så oerhört bra så vi kan gott dela med oss. Om inte annat så skänk en tjuga och skippa den där coca colan en dag.

Läs även andra bloggares åsikter om vi gör vad vi kan, flyktingar

Jag kan inte!

Lilla Anton, tvåochetthalvt, lyckas efter sjuttioelfte gången blåsa en såpbubbla. Han tittar upp på mig med den lyckligaste min man kan tänka sig och utbrister: "jag kan!" Han fortsätter ivrigt att blåsa och när han inte lyckas säger han inget, men när han lyckas... DÅ!
Storebror som är hela treochtrekvart, lyckas blåsa sjuttielva bubblor och säger ingenting. När han misslyckas med den sjuttiotolfte utbrister han: "jag kan inte!"

Alltså - är det inbyggt? Eller är det något vi lär oss redan efter tvåochetthalvt? Att man bara måste kunna allt direkt och precis nu! Är det för att man redan då insett att man SKA kunna och så blir det jobbigt när det inte funkar?

Och varför jämför man sig alltid med andra? Det är som om hela livet blir en kamp. Eller är det bara jag som tänker så? Man ska vara bäst i allt och ännu viktigare: snyggast! Är det det som livet går ut på? Ibland kan jag faktiskt tycka det, med allt som det ska tävlas i och all denna skönhetshysteri.

Men om man aldrig blir snyggast då? Jag har för mig att komikern Anders Jansson sa: "gå fort och se glad ut så syns det inte att man är ful". (Om jag förvrängt det hela ber jag herr Anders tusen gånger om ursäkt). Sen tror jag att samma man även gett tipset att stå bredvid fula människor.
Och om man aldrig blir bäst. Om man för evigt är den som blir vald sist, kommer sist, kan minst. Räknas man inte då? Tyvärr finns det nog en och annan individ som känner så och därför inte ens orkar leva.

Och självklart jämför även jag mig med andra i det jag gör. Ta bara att fotografera. Det finns ju så otroligt duktiga fotografer som tar bilder som får mig att baxna. Då och då tänker jag att; nä, nu skiter jag i att ta några mer bilder. Slår mig för pannan och skriker likt Storebror - "jag kan inte!". Bara för att det aldrig kommer att bli lika bra. Men sen en annan dag så tänker jag att det skiter jag i, för det är så himla roligt.
Likadant när jag bakar, syr eller egentligen allt jag gör. Någon annan kan så mycket bättre. Men å andra sidan..... jag kan kanske lika mycket som en del andra! För det finns ju folk som inte kan sy alls och en och annan som bara får till suddiga bilder på sin kamera. Och dom är säkert duktiga på något helt annat. För vem bestämmer vad man ska kunna? Man kan ju vara bäst i att springa tiotusen meter eller bäst på att sota en skorsten i motvind. För mig kvittar det.

Vi är ju ändå alla lika värda. Oavsett vad vi åstadkommer eller hur vi ser ut! En människa är en människa. Gjord av kött och blod. Och en och annan benpipa.

Och lyckan sitter inte i utseende eller kunskap. Lyckan sitter i huvudet. Det kan vara en snabbt förbisnurrande känsla en dag när solen visar sig från molnfri himmel. Eller en dag när man plötsligt bara känner hur bra man har det. Eller kanske när man är tvåochetthalvt och äntligen lyckas blåsa den där såpbubblan.

Mer filosofiskt än så här blir det nog aldrig här. (Fast man vet aldrig) Kanske kom jag att tänka på livet som sådant efter det hemska som hänt i helgen. Att en familj ska bli drabbad av det absolut värsta som man kan tänka sig. Det är så obeskrivligt sorgligt så man tappar andan, för den familjen blir aldrig densamma igen. Och man undrar i sitt sinne - varför? Och först tänker jag; måtte det aldrig hända igen. Och sen tänker jag; vem blir det nästa gång?
Ondska - den borde utrotas. Och må en misslyckad såpbubbla bli det sämsta i vårt liv.

Läs även andra bloggares åsikter om Filosofi, Vara bäst, Snyggast, Bäst, Tävling, Lika värde, Onska, Sorg

Ditt och mitt val

Ju närmare valet vi kommer, ju mer nervös blir jag. Varför då? undrar vän av ordning. Jo, det finns ju ett parti som man helst skulle vilja glömma att det finns. Dom heter SD och även om själva partimedlemmarna ger mig kalla kårar så är det ännu mer det faktum att en hel del kommer att rösta på dom som gör mig nervös.

Eftersom det gjorts mycket narr av SD så är det inte troligt att så många öppet kommer att berätta att dom röstat på partiet i fråga, men jag vet ändå några personer (som - som tur är - inte finns i min omedelbara närhet) som kommer att göra det. Och det handlar ju inte om något annat än hat mot invandring. Jag har lite svårt för folk som hatar så mycket och så många.

Nu är jag inte en person som brukar uttala mig i politiska frågor över huvud taget, så jag lämnar över ordet till dom som kan: EXPO och Magnus Betnér. Tack och lov för att dom finns!

Tyvärr är det ju så att dom som tänker rösta på detta parti inte kommer att ändra sig. Det är svårt att få folk som hatar att sluta hata.

De vackraste ord jag vet är medmänsklighet och empati.
Glöm inte att rösta!!

Läs även andra bloggares åsikter om Val2014, SD, Magnus Betnér,

Jonas och Mark i mitt hjärta

Jag är osäker på hur lycklig man får vara utan att betala för det. Jag läser Mark Levengood och det gör mig sådär skrattlugn ända in i själen. Och idag har jag dessutom fått höra på hans make Jonas Gardell i sommarprogrammet. Han får mig att skratta högt och han får mitt hjärta att dra ihop sig i snyftningar emellanåt.
Dom är så underfundiga, härliga och kärleksfulla så jag kan inte tänka mig en bättre familj där barn får växa upp. Det ska ni veta alla ni bögfobiister. Huvudsaken är att barn får kärlek i överflöd, sen spelar det ingen roll vem som ger det! Och kom nu inte dragande med att barn behöver både en pappa och en mamma för jag har träffat på män som varit så oerhört mycket kvinnligare än vad jag någonsin varit. Och även kvinnor som varit oerhört manliga. Vi är ju inte först kvinnor och män utan människor vill jag tro. Sen är det ju dessutom inte så många som har biologiska föräldrar i vardagsfamiljen, utan det är en förälder och en styvförälder. Där kanske styvföräldern dessutom byts ut vartannant år. Skulle det vara bättre än pappa-pappa eller mamma-mamma? Inget kan få mig att tro det.
Jag hör på mina barnbarn hur dom blandar ihop mamma och pappa. Inte personerna, utan orden/namnen. För att inte tala om mormor och farfar och marfor. För barn är vi ju vuxna som ska hjälpa, och finnas till. Vi är inte ett namn eller ett kön.
Nu halkade jag iväg igen (som vanligt). Jonas var det ju. Han berättade bland annat om ett citat från Astrid Lindgren från berättelsen Bröderna Lejonhjärta: "att man måste våga för annars är man ingen människa utan bara en liten lort". För Jonas kände sig som en liten rädd lort, som till slut vågade för att bli en människa. Och han sa bland annat att han ville bli använd för: "Man ska inte lämna livet oanvänt vid utgången".
Men det är ju inte så lätt det där. Han säger det ju i all välmening, men är man liten, tyst och rädd och alltid blir vald sist så är det inte lätt att våga. För mig tog det sådär fyrtio år för att bli lite modigare, men tills jag dör ska jag kanske ha blivit en människa i alla fall.
Och på slutet pratar han om aids, försvunna vänner och "Torka aldrig tårar utan handskar" och får mig att gråta ännu en gång.
Läs även andra bloggares åsikter om Humor, Sommar i P1, Jonas Gardell, Mark Levengood, Torka aldrig tårar utan handskar, Mitt enda liv

Förväntningarnas dag

Det lär väl svämma över av hjärtan idag, men kärlek kan vi ju inte få för mycket av. Kan behövas i dessa hat-tider.
Här får ni alla ett lurvigt hjärta av mig som jag totat ihop i ritprogrammet ScribblerToo. Har hittat det via bloggvänner och det är bara att kliva in och börja rita.
Den här katten ser ju lite störd ut med sina jättetallrikar till öron, men det är minsann inte så lätt att rita med en mus. Särskilt som man inte är någon konstnär med papper och penna heller. Men det är första försöket så framöver kanske det blir riktiga konstverk.
Just dom här strecken som ser ut lite som garn är intressanta. Skulle ju vara kul om man kunde rita en tröja, skriva ut den och sätta på sig den! Skulle kanske funka om man hade en jättestor datoriserad stickmaskin.
Men tänk er själva, man ska iväg och hittar INGENTING i garderoben. Då sätter man sig vid datorn och ritar ihop dagens outfit. Nåja, drömma kan man ju alltid.
Idag kommer en stor del av Svenska befolkningen att bli förbannade. Besvikna över att inte få blommor, presenter, choklad, frukost på sängen, uppmärksamhet osv. Då blir det ingen kärleksfull dag inte, utan gråt och tandagnisslan. Det är kul med olika temadagar men det medföljer en förväntan för somliga och en press på en del. Här ska man väl i sanningens namn tänka sig att det mestadels är kvinnorna som står för förväntan och männen som hamnar i press. Det är svårt det där att veta/förstå sin partners förväntningar. När gav du din man en hylsnyckelsats senast? 

Ta det lugnt med stekpannan ifall han har glömt! För som Tammy Wynett sjunger: after all, he´s just a man ;) GLAD ALLA HJÄRTANS DAG!

Läs även andra bloggares åsikter om Humor, Hjärtan, Alla hjärtans dag, ScribblerToo, Rita

Jonas Gardell for president

Detta inlägg tillägnas Jonas Gardell. Jag lär ju bli en bland tusentals som hyllar denna man just nu, men jag vill/måste ändå göra det.
J.G. har jag haft som favorit sedan åratal tillbaka. Jag har - om inte alla - så väldigt många av hans böcker i min bokhylla. Jag har flera av hans inspelningar på DVD. Jag har skrattat åt hans tokerier både i skrift och vid uppträdande. Känner jag mig hängig och uttråkad så händer det ofta att jag sätter mig vid youtube och letar fram någon favorit av J.G. för att glädja mig.
Men det är inte bara asgarv. Han har även en märklig förmåga att mitt i all glättighet kunna köra in fingret och kittla ens nervtrådar i ens innersta inre. Känslorna går som i vågor när han ibland vänder mitt i en mening, så man sätter skrattet i halsen.
Jag är inte en sån som bölar framför filmer. Möjligen kan jag bli lite fuktig i ögat någon gång, men inte mer. När jag såg sista avsnittet av "torka aldrig tårar utan handskar" så grät jag. Jag fortsatte faktiskt att gråta efteråt också. Men trots detta så var jag alldeles varm inombords av denna fantastiskt väl genomförda verklighetsberättelse.
Sen blir jag så jävla arg samtidigt på alla trångsynta människor som inte kan (vill) förstå att kärlek/älska inte handlar om förnuft utan om känslor mellan människor.
Jag antar att de skådespelare som var med i filmen har känt sig lika tagna av berättelsen, eftersom alla spelade så fantastiskt trovärdigt. (Sen är jag ju barnsligt förtjust i Björn Kjellman också!) Det här är en berättelse man aldrig glömmer. TACK JONAS!

Läs även andra bloggares åsikter om Jonas Gardell, Torka aldrig tårar utan handskar, Humor, Tårar

Om vi inte hade A-laget - vem skulle då använda bänkarna?

En man, vi kan kalla honom P, bestämmer sig för att gå till beroendemottagningen (BM) i sin kommun. P är både alkoholist och drogberoende av amfetamin sedan många långa år tillbaka. Detta beroende har gått i vågor men nu har det kommit till ett läge när det inte går längre. P går alltså till BM för att få hjälp. Han får lämna prover och får en läkartid. Hos läkaren konstateras att P har hepatit C. Levervärdena är dock bra. Läkaren är mycket nedlåtande och säger: "med din inkomst har du säkert råd att köpa amfetamin". P är förvirrad. Går tillbaka till BM och säger att han vill prata med någon. "Du måste lämna urinprov först" säger sköterskan. Detta urinprov ska lämnas två gånger i veckan för att han ska visa att han INTE tagit något. När han lämnat urinprov fem gånger säger sköterskan att han måste lämna några gånger till innan han får prata med någon. Han har även fått recept på antidepressiv medicin som han ännu inte tagit ut. Vågar inte börja eftersom han vet att man mår fruktansvärt dåligt de första veckorna. P gick till mottagningen första gången i starten av november 2008. Nu är det 20:e januari och det enda han fått göra är att pissa i en burk!

Om man nu tar sig i kragen och pallrar sig iväg till BM, ska man då inte få hjälp? Om han ska sluta droga/dricka INNAN behandlingen för att visa upp ett rent piss, så har han ju knappast användning av BM. Han går ju dit för att få prata med någon, men det enda han får är en burk och piller han ännu inte vågar använda. Fortsätter han att droga? Nej, inte än. Fortsätter han att dricka? Ja, klart som fan! Varför finns det inte något bättre sätt för att fånga upp dessa beroende människor? Och varför är de behandlingshem som finns, bara till för de som har ett företag som betalar, eller för rika människor?

Det kanske är för att vi då inte skulle ha någon som kunde använda alla bänkar.

Det stör mig...

...att jag inte kan titta på någon svensk teater eller serie på TV:n utan att hålla i TV-dosan. Ibland pratas det normalt, men ofta viskas det och ännu oftare mummlas det. När man så har höjt ljudet så man hör något så när, då slutar plötsligt pratet och någon djävulsk musik vräker på rätt ut i rummet och in i trumhinnorna. Efter att man slagit ut med armarna av chocken och därmed släng iväg dosan all världens väg, sätter man händerna för öronen medan man börjar leta efter dosan igen. När man väl har hittat dosan längst in under fåtöljen och febrilt letat reda på rätt knapp - ja, då slutar musiken och mummlet kommer tillbaka. Stöööön...

Sura uppstötningar

Det är alltid roligt när folk kommenterar. Det lustiga är att de som är "mot" inte verkar läsa vad man skriver. Är det för att de har så förbannat bråttom att skriva sina sura inlägg? Såg (sent om sider) att ytterligare en person - en anonym såklart! - hade noterat sin sura uppstötning under mitt inlägg om "Hednisk begravningsplats". En gång för alla: ligg var ni vill när ni dör! Jag har aldrig påstått att jag vill ligga på en hednisk begravningsplats, eller att det skulle vara ett dåligt val för den som så vill! Jag vill ligga på komposten!!! Kom gärna med mothugg men läs först!