torsdag 16 april 2015

Dyskalkyli light

Har ni bra minne för årtal? Jag är helt värdelös på det. Redan i skolan var det total ångest så fort det skulle kommas ihåg någon gammal kungs dödsdag. Och tänka sig. Jag har inte haft någon användning av det alls!
Siffror över lag är inte min melodi. Jag är en bildmänniska. Ibland har jag tänkt att jag ska få till det där med tal och bild för att minnas, men det går inte. Jag kan läsa ett fyrsiffrigt tal, rabbla det för mig själv, gå tre steg och sen glömma bort det! Det krävs en viss talang för sånt. Inbillar jag mig. 
Men det är ganska bra också. Ibland glömmer jag bort när jag själv är född. Det är ju inte så konstigt i och för sig, så länge sen som det hände. Eller kallas det för förträngning? 
Men jag kan fortfarande minnas telefonnumret som vi hade i vårt barndomshem. Det är ju lite konstigt, för det var ju inte så ofta som jag ringde hem. Men det kan ha varit för att farsan alltid svarade med telefonnumret. Idag är det ingen som svarar med telefonnummer när det är mobiler som gäller. Det skulle ju låta rätt konstigt om någon svarade: 0784392583. Det är ju inte ens säkert att någon svarar med sitt namn heller, utan i luren hörs: "hej", "ja" eller "hallå".

Gubbe är tvärt emot. Han kan telefonnummer från anno dazumal. Och vilken nytta har han av det? Men han använder sig av siffror för sitt minne har jag märkt. Han står i hallen och klappar sig på fickorna och säger: "1, 2, 3, 4". Det betyder plånbok, nycklar, mobil och snus.
Själv får jag mer använda mig av Samuel L. Jacksons figur Mitch i filmen "Long kiss goodnight". Han sjunger: "da, da, da, da, da, putting the keys in my left pocket, da, da, da, da, da. Gun in the right-hand side" för att komma ihåg.

Kanske - om jag hade haft en lärare som denna - så kanske, kanske jag skulle ha ansträngt mig mer. Om han å sin sida hade ansträngt sig för att få mig att förstå.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Inga kommentarer: