Smälthjärna

Undrar om jag har vårdepression. Inte för att jag känner mig deprimerad, men jag känner mig nollställd. Mer än vanligt. Det kan vara blodtrycket också, men inte vill jag besvära vården med det i denna pandemi. Det får vara. Som modern alltid sa: "antingen går det över, eller så blir det värre". 

Det är något som går i släkten. Att inte gärna gå till läkare alltså. Några hypokondriker är vi verkligen inte. Och det spelar ingen roll vilken åkomma jag har haft - mina värden är alltid så fantastiska! Och då kan man inte vara sjuk. Fast nu var det ju typ eoner av tid sen jag kollade mig. Jag kanske har både covid och alzheimer. Mest troligt det senare.

Är ni inne på Pinterest nån gång. Jag är det ibland när jag behöver inspo. Som t.ex. när jag söker något symönster av enklare slag. Där finns minsann allt. Och innan man vet ordet av har det gått två timmar och man sitter och kollar på hur man bygger en lampa av kottar eller gör kalsonger av gem.

Det är nästan så jag skulle behöva syrgas när jag väl sliter mig därifrån. 
Eftersom jag sen fått så många intryck samtidigt, så minns jag naturligtvis inte något! Hjärnan är som en urvriden svamp. För jag kan liksom inte bara titta på saker och tänka: "den var fin, det var en bra idé..." utan jag börjar tänka på att GÖRA det jag ser, HUR jag ska göra det jag ser och VAD jag ska skaffa för att göra det jag ser. 

Kottar är i och för sig inte svårt att hitta. Men vill man ha en kottlampa?

Egennotering: Kolla inte på Pinterest eller annan göraframkallande sida. 
(Fast just det där med att återvinna och åtaranvända är ju så kul!)

Just nu är det blå himmel utanför och djur på parad. Först såg jag en ormvråk som slog sig ner i ett träd en bit bort. Konstigt nog satt den kvar när jag hämtat kameran. 

Genom fönstret en bit bort alltså. Den tittade åt mitt håll, vände upp rumpan och släppte en stor blötskit. Sen flög den. Efter detta kom en stor och fluffig räv (som jag inte hann fota) och ett rådjur. Livet på landet!

Läs även andra bloggares åsikter om Smälthjärna, Ormvråk

Växande fottar

"Man ska vara glad åt fötter. Utan dom man står sig slätt. Fötterna är kroppens rötter. Den vänstra liknar höger, fast tvärtom." Ungefär så sjöng Birgitta Andersson en gång i tiden. Och nog är dom bra att ha.
Men nu undrar jag: slutar dom aldrig växa? I synnerhet tårna verkar töja ut sig. Det här (till höger) är typ min fot! Plattfot och med en stortå som - när jag går förbi och över saker - sparkar i.
Det verkar lite som att den växer medan jag går. Eller om det är någon form av släptå. Ändå försöker jag tänka på att lyfta på fötterna. Jag säger bara det - en vacker dag ligger jag där med bruten stortå.

Om jag någon gång ska göra någon sorts plastikoperation då ska jag nog kapa av dom en bit. Och... om man tänker på hur skor ser ut. Som den här till vänster t.ex:

Då undrar jag hur det kommer sig att i stort sett alla dojjor har spetsen RAKT FRAM!? Där finns det ju ingen stortå! I så fall skulle väl fötterna ha sett ut så här:


På händerna så är ju det längsta fingret i mitten. Varför ska fötterna vara annorlunda? Förresten hade det varit bättre om stortån suttit där lilltån sitter. Det hade liksom blivit lite stadigare tänker jag. (Ja, det är som vanligt. Mina hjärnceller far iväg.)

Men så är det väl här i livet. Någonstans sitter det djävulska människor och designar kläder och skor som inte är skapta för vanliga människor. För jag tror - i min enfald - att jag inte är ensam om detta. Vem har för övrigt en sån LÅG stortå?
Men det är klart. Det kanske inte är så snyggt med kängor till långklänning. Vi ska plågas!

Man kanske kan knyta ett snöre runt stortån och fästa runt midjan. Så den inte släpar i menar jag. Nu när det är sommar och man kan gå barfota.
Ser genast framför mig hur herr T kommer hem och ser mig ligga intrasslad in snören på gräsmattan.
Förresten - varför heter det en fot och två fötter. Varför inte en föt eller två fottar?
Nu... ska jag åka till fina vänner över helgen. Hej hopp!

Läs även andra bloggares åsikter om Fot, fötter

Jag och Nurejev

Igår kväll skulle vi ta oss en svängom på vardagsrumsgolvet, jag och min lagvigda. Han är bra på många sett min herr T, men när det kommer till dans så är han inte mitt första val av partner. Men här hemma finns inte så många att välja på så ibland försöker vi oss på en bugg.
Vi gick en buggkurs för många herrans år sedan och en del steg sitter väl. Man ska ju hålla lite lätt i varandras fingrar, men det där glömmer herr T efter en sväng och greppar sedan min hand som han greppar en slägga. Han har dessutom händer som är anpassade mer för släggor (snickare som han är) än för lätta handlag i dansens virvlar.
Men hur som helst säger han: "men det här kommer jag ihåg" och så vrider han till oss på nåt sätt som jag aldrig varit med om förut" och jag skrattar nästan på mig. Och han skrattar också för han vet att det inte är som det ska. Men vaddå? Huvudsaken är väl att man har roligt.

Vi kanske ska testa tango istället. Men det är inte så gångbart. Det får bli foxtrot istället. Jag ska klippa ut såna här fötter och lägga på golvet så kanske det blir lite mer dancing.
Jag tittar ju på Let´s dance på TV och imponeras över vissa. Men det är trist att en del duktiga ska åka ut för att någon person får röster på att vara populär. Det är ju inte det det går ut på. Men orka bry sig.

Det lär nog krävas mycket övning för oss två om vi ska komma så långt. Min man är liksom inte så böjbar. Men han ska ha en eloge för att han föröker.
Jänka kan ju annars vara ett alternativ. Fast det blir lite för mycket hoppande för mig. Schottis är bra! Man kan faktiskt dansa schottis till det mesta i musikväg.

Eller så kör vi fridans bara rätt och slätt. Skaka loss fläsket till en klämmig melodi. För dans det är livet det! Och musik!!

Läs även andra bloggares åsikter om dans, foxtrot, bugg, danssteg

Skäggiga damen

Jag skulle nog ha blivit en man.
För jag är säker på att jag skulle ha passat i mustasch. Och skägg. Mustaschen skulle dölja min rynkiga överläpp. Som min mor sa: "man blir mer och mer lik en fågelnäbb över munnen". Och skägg för att dölja kalkonhänget. Men hur är det nu? Vi ska ju inte dölja längre! Nu har vi ju äntligen blivit tillåtna (!!) att ha hår under armarna. Eller vi har tagit oss tillåtelse rättare sagt.
Så varför inte fylla i rynkränderna med fina färger och hänga små klockor i kalkonhänget.

Så här såg det ut förr. Den här baddräkten är från 1895. Det spelar ingen roll hur mycket hår hon har under vare sig armar eller i lårviken. Inget blir synligt. Numer syns allt!

Men jag, som inte är en hejare på att simma, skulle nog drunkna rätt snabbt i en sån där. Jag blev iknuffad när vi skulle ha klädsim i skolan och höll på att drunkna. Kanske därför jag inte gillar att bada utomhus över huvud taget. Badkaret är en säker plats. Förhållandevis.
Men vill man inte visa sin hårväxt eller sina skinnpåsar och celluliter så kan man ju slå till på en burkini. Jag tror inte att det ingår något tvång att läsa koranen. Men å andra sidan symboliserar det kvinnoförtryck, så nej tack!

Nej, låt våra skinnpåsar, gäddhäng, celluliter, hängtuttar och rynkor flaxa och smaska omkring som dom vill. Män med feta magar och håriga ryggar visar minsann ofta upp sig med stolthet. Som en av mina svägerskor sa: "det är som att gamla gubbar tror att dom är 25 och ser bra ut, hur dom än ser ut och hur gamla dom än är". Inte ordagrant, men med samma undermening.

Hur som helst blir vi alla gamla. Om vi inte dör. Och det vore ju tråkigt.

Läs även andra bloggares åsikter om skäggiga damen, rynkor, baddräkt, skinnpåsar

Är jag VMSFB?

Det var oerhört stökigt runt kattmatsskålen idag. Nog för att Frazze numer äter som en gris, men jag börjar fundera på om det inte ligger en mätt mus och rapar någonstans. Välkommen till paradiset. Mat i flera skålar. Se upp för råttfällorna bara. Världens bussigaste katt. Bär in och bjuder på mat.

Jag la mig sent och vaknade alldeles för tidigt. Och kallt är det. Tror jag går och lägger mig under täcket igen. Jag har böcker som behöver läsas. Det är väl en uppgift så god som någon. Det har varit trögt med läsningen sista halvåret. Jag kommer liksom inte in i historierna. Men det är säkert fel på böckerna och inte på mig. Jag skyller på det.
Mina två hjärnceller har svårt att varva ner. Så när jag lägger mig på kvällen (natten) och läser så är det bara ena hjärncellen som läser. Den andra håller på och funderar ut påskmat och nästa syprojekt. Säkert någon form av funktionsnedsättning. Fast numer tror jag alla har det i någon form.
Vad är motsatsen? Funktionsuppsättning? Normal? Funktionell? Vid sina sinnens fulla bruk?

En person med ADHD/ADD kommer att titta på dig, höra vad du säger och se dina läppar röra på sig. Men efter de fem första orden har deras tankar redan flugit iväg. Dom kan fortfarande höra dig prata, men deras tankar är uppe bland molnen. Istället tänker dom nu på hur dina läppar rör sig eller hur din frisyr ser rufsig ut.

Ja, men det är ju jag! Ibland. Det beror ju faktiskt lite på vem som pratar och om vad. Men i så fall är jag nog mer ADD. Hyperaktiv är jag inte. Men jag skulle nog (kanske) definieras som normal. VidMinaSinnensFullaBruk. Fast med en släng av social ångest och HSP.

Såna är vi skogsmårdar. Vi kan förefalla skygga, titta forskande och nafsa efter folks ben emellanåt, för att sedan svänga våra lurviga på en fest. Typisk skogsmård. Hänger gärna med, men måste alltid ha tillgång till ett hål att krypa ner i.
Sen är jag ju inte supersmart. Avskydde skolan. Lite korkad light. Särskilt när det gäller siffror. Men jag är autodidakt och har sunt förnuft. Det pratas det väldigt lite om. Sunt förnuft. Det borde läras ut. Sunt förnuft och Empati.

Frazze har somnat i köksfönstret medan han utförde sin dagliga yoga.

Läs även andra bloggares åsikter om Funktionsnedsättning, varva ner, skogsmård

Vårtrötthet och kattpiller

Våren kommer starkt! Det snöade i morse, men nu skiner solen. Katterna är galnare än vanligt. Själv börjar jag känna av tröttheten. Då ska man enligt expressen hälsa göra så här:

1.Utsätt dig för mycket ljus. Försök att gå upp tidigt på morgonen. 

Jag: HA, HA, HA!
2. Sov ordentligt Ordentlig och regelbunden sömn. 

Jag: Se ovan!
3. Träna!
Jag: Jo,men det gör jag. Så gott det går.
4. Undvik stress
Jag: Hur gör man det när man stressar i huvudet?

5. Testa ljusterapi Åk utomlands där ljuset är mer stabilt, eller testa ljusterapi. 

Jag: Bra, jag ska till Krakow. Där är det stabilt va? 
6. Träffa vänner
Jag: Just det. Se ovan! 
7. Vila! Ta en tupplur mitt på dagen om det behövs. 

Jag: Tack för det förslaget!! Men då sover jag ännu sämre på natten.
8. Vad äter du? Tänk på vad du stoppar i dig. 

Jag: Jajamen!
9. Ha ett mål Planera att göra något kul framåt i tiden

Jag: Krakow!
10. Var snäll Kom ihåg att vara snäll mot dig själv! 

Jag: Hur gör man?

Ja, ja, det går över. Eller så blir det värre som min moder sa. Men nog är det skönt med ljuset även om det tröttar. Men apropå katter. Jag hittade den här gamla godingen. Den får mig att gapskratta varje gång. Jag vet inte vem som skrivit den men den är klockren!

Att ge sin katt ett piller.

• Lyft upp katten och håll den i ditt armveck så som du skulle hålla ett spädbarn. Placera höger hands pekfinger och tumme på vardera sidan om kattens mun och tryck försiktigt på kattens kinder, håll samtidigt pillret i handflatan. När katten öppnar sin mun, låt pillret rulla in i munnen. Låt nu katten stänga sin mun så att den kan svälja i lugn och ro.
• Ta upp pillret från golvet och hämta fram katten bakom soffan. Låt katten ligga i ditt armveck igen, och upprepa proceduren från punkt 1.
• Hämta tillbaka katten från sovrummet, och släng det uppblötta pillret.
• Ta fram ett nytt piller ur folieförpackningen, håll katten i vänster arm och håll i baktassarna hårt med vänster hand. Tvinga upp käkarna och tryck in pillret längst bak i kattens mun med pekfingret. Stäng nu kattens mun och räkna till tio.
• Fiska upp pillret ur akvariet och plocka ner katten från bokhyllans översta hylla. Ropa in din make/maka från trädgården.
• Ställ dig på knä och håll fast katten mellan dina ben, håll hårt om fram- och bakbenen. Strunta i om katten morrar. Be din make/maka att hålla fast huvudet samtidigt som du kör in en linjal i kattens mun. Låt pillret glida ner längs linjalen och gnid kattens struphuvud kraftigt för att sätta igång sväljreflexerna.
• Plocka ner katten från gardinstången. Plocka ur ett nytt piller ur förpackningen. Gör en snabb anteckning om att köpa en ny linjal och att laga gardinerna. 
• Vira in katten i ett badlakan och be maken/makan att ligga uppe på katten så att dess huvud sticker fram ur armhålan. Lägg pillret i ett sugrör, tvinga upp kattens mun med en penna och blås i sugröret.
• Läs på etiketten så att du försäkrar dig om att pillret inte är skadligt för människor. Drick ett glas vatten för att skölja bort den äckliga smaken. Sätt på ett plåster på din makes/makas arm och tvätta bort blodet från mattan med kallt vatten och såpa.
• Hämta katten från grannens trädgårdsbod. Hämta ännu ett piller. Stoppa in katten i ett köksskåp och stäng dörren så att endast huvudet sticker ut. Tvinga upp munnen med en matsked och skjut in pillret i kattens mun med ett gummiband.
• Hämta en skruvmejsel ur garaget och sätt tillbaka skåpluckan på sina gångjärn. Sätt på ett skyddsförband på din kind. Ring din husläkare och fråga när du tog din senaste stelkrampsspruta. Släng din nerblodade T-shirt och hämta en ny i garderoben.
• Ring brandkåren och be dem plocka ner katten från trädet på andra sidan gatan. Be din granne om ursäkt för det demolerade staketet. Hämta det sista pillret ur foliepaketet
• Surra ihop kattens fram- och bakben med ståltråd och fäst stadigt till ett ben på köksbordet. Hämta dina skinnskodda trädgårdshandskar i verktygsboden. Tryck in pillret i kattens mun och följ upp med en stor bit oxfilé. Håll huvudet vertikalt och spola ner en till två liter vatten för att skölja ner pillret.
• Be din make/maka att köra dig till akuten. Sitt tyst och snällt medan doktorn syr ihop dina fingrar med tolv stygn och plockar ut resterna av pillret ur ditt högra öga.
• Ring Katthjälpen och be dem hämta katten. Kolla med ett zoo hur mycket en hamster kostar.

Läs även andra bloggares åsikter om kattpiller, vårtrötthet

Kalvdans och brunsås

Apropå inlägget om nyttigheter.

Jag tror inte att man tänkte så mycket på nyttigheten när jag var barn. Inte mina föräldrar i alla fall. Hade mamma haft koll på nyttigheter så hade vi inte ätit så mycket mjölmat och fet bräckkorv som vi gjorde. Men det var ju billigt. Och det som gällde var väl möjligen kostcirkeln. Det gick åt fanders med den också eftersom min far = farsan, hävdade att han blev sjuk av grönsaker. Det gröna vi åt var väl kokta ärtor/morötter till söndagssteken/söndagsbroilern. Eller rårivna morötter. Och rotsaker i köttsoppa. Det fick han i sig. Kålrot dög. Till mos. Och potatis till allt utom pannkakan. Och så sås förstås. Ju fetare desto bättre. Jag tror inte att jag någonsin sett honom äta en gurka eller en tomat.
Fett gick ner lätt. Det var mer smör och pålägg på mackorna än bröd. Osthyveln kallades för snålspade. Han skar ostskivor med kniv. Centimetertjocka. Tjoff på mackan bara och in i ansiktet.

Jag hörde honom aldrig någonsin tacka för maten. Han drog ju hem pengarna gu´bevars! Däremot kunde han säga "hade jag inte fått nåt, hade det gjort detsamma". Naturligtvis som ett skämt. Men det kanske inte var så roligt jämt för mamma att höra detta. Farsan, kungen av ironi. Det fick vi ärva. Ironi och humor. Han var ju väldigt rolig emellanåt. Men hans ironi var oftast av formen sarkasm. Ni anar väl vem som avgjorde vad som skulle ätas, även om han knappt ens kunde koka vatten.

På 60-talet (när jag var mellan 4 och 14 år) åt man paj, kan jag läsa på nätet. Jag vet inte att vi någonsin åt paj mer än äppelpaj. Det var korv på längden och tvären, kokt och stekt. Av alla möjliga sorter. Räkcocktail och paté står det också. Det tror jag inte att mina föräldrar ens hörde talas om. Stekt fläsk, fisk, ärtsoppa, köttfärslimpa och massor av brunsås. Och många, många middagar i form av rispudding. Efterrätten var burkfrukt eller kalvdans *tvi* eller möjligen lingonsylt med mjölk.

Den här bilden kommer från en kokbok från 1959. Nära nog 60-tal. Ser ni vad det står längst ner? "Mycket kan ersättas - men aldrig smörsmak". Så sant som det är sagt fortfarande.

Men något jag minns väl var skoltiden då vi åt choklad och limpsmörgås på morgonen och när man kom hem från skolan och på kvällen. Det är det som format denna mjuka, fluffiga men stadiga kropp!

Läs även andra bloggares åsikter om 60-tal, brunsås, kalvdans, nyttigheter,

Ingen levervärk

Alltså ingefära! Denna fantastiska rot.

Jag började säkert för ett år sedan med ingefärashots. Jag har ju en tendens att bli dödligt sjuk av förkylnings-/flunsabakterier. Nästan som en man! Så jag tänkte att jag hänger väl på trenden och drar i mig lite ingefära/citron/honung. Om det inte funkar så är det ändå inte skadligt. Och - PEPPAR, PEPPAR - jag har inte haft någon flunsa sen dess. Kanske har jag sjuknat färdigt. Kanske är det placebo. Vem bryr sig?! Jag är frisk.
Visst, jag blir lite snuvig och hostig emellanåt. Jag är ju inte gjord av vare sig plast eller metall. Men jag har inte blivit så gruvligt sjuk som förut. (Vi får väl se nu när jag skrivit detta. Murphy håll dig borta!)

Men det var inte just detta jag skulle skriva om nu, utan att mina leder känns bättre. Jag tänkte först att jädrar vad min träning har gjort nytta! Det var oerhört förvånande med tanke på hur pass lite jag rör mig ändå. (Höfterna är ju fortfarande ovilliga att promenera för mycket) Men det är förstås ingfäääääran!
Men - för det finns ju nästan alltid ett men - det är några oljor som kallas shogaols och gingeroler som är det nyttiga i ingefäran. Men dessa kan även vara skadliga för levern i för höga doser.
Oj, oj, oj den där levern. Den ska då få jobba! Den ska ju ta hand om all champagne man häller i sig också, ha, ha. Och allt annat. Den är ju liksom vår reningsmaskin. Och lever som är så gott!

Visste ni att man inte kan ha ont i levern? Det tycker jag är lite kul. Eftersom man annars kan ha ont lite över hela jävla allt. Men jag märker väl om det går över styr för då blir jag väl gul.

När jag var barn så fick vi fil med socker och ingefära. Prova, det är gott! För även torkad ingefära är nyttigt. Nu tror jag inte att man visste så mycket om nyttigheten på den tiden. Det var nog mer att det gav smak.
Annars var väl pepparrot den enda kryddrot man såg skymten av. Inget illa om pepparrot. Det är oerhört gott. Jag måste googla upp lite fler recept på den roten. Så det inte bara blir till korv och kött. Och den är minsann också nyttig med massor av c-vitamin. Och bakteriedödande! Tror jag det, så stark som den är.

Läs även andra bloggares åsikter om Ingefära, Pepparrot, Förkylning, Influensa, Leder

Lite urin har väl ingen dött av

Jag gillar gamla filmer från 30-, 40-, och 50-talet. Det är liksom drama utan så mycket intriger. (Det räcker med intriger i verkligheten) Särskilt bra blir det om någon tar livet av någon annan. 
Filmerna kan vara både svenska och amerikanska. Gamla goda hollywood med Cary Grant, Gene Kelly, Barbara Stanwyck och Bette Davis för att nämna några favoriter. När det gäller de svenska så har jag lite svårt för Nils Poppes Fabian Bom-figur. Åsa-Nisse är ju inte heller något jag längtar efter direkt. Även om det kan vara kul att se ibland, när det finns med någon svensk sångfågel i de gamla filmerna. 
Däremot gillar jag Hasse Ekman, Eva Dahlgren, Lars Ekborg, Dagmar Ebbesen, Thor Modéen, Karl-Arne Holmsten, Ingrid Thulin, Georg Rydeberg, Jarl Kulle, Sickan Carlsson och så där kan ju jag hålla på och rabbla namn halva dagen. 

Hur som helst så är det ju dåligt med klassiska amerikanska filmer på TV. Men man kan kolla på youtube om man känner för det. För där finns det en hel del att hämta. Häromdagen såg jag ett drama om en kvinna som blev gravid (hoppsan!) och födde barnet i lönndom. Sen såg hon till att finnas runt detta barn hela livet. Den som blev hennes "mamma" istället såg ut så här:

Och det här kan vara en av anledningarna till att jag gillar gamla filmer. Kolla på huvudbonaden!!! I dessa filmer finns det variation kan jag tala om. Särskilt på hattfronten. För alla hade hatt! Män som kvinnor. Så klart - det fanns ju inte fyrahundrasjuttioåttatusen hårstylingprodukter på den tiden. 

Läste någonstans att man "in the good old days" använde urin och sol för att bleka håret. Ofarligt så klart men ganska äckligt. Tilllbaka på 1700-talet användes arsenik i sminket för att man skulle bli blek. Till slut blev man riktigt blek. Som ett lik.
Det finns ju fortfarande en hel del tvivelaktiga ingredienser i smink och hårmedel även nu. Trots att det (ska) kollas. Men det där med skönhet är viktigt och ständigt kommer nya "ännu bättre" produkter. För vi vill ju alla se fräscha och fina ut! Skit samma om dom innehåller triklosan, silikoner, parabener, propylenglykol och annat smaskens.

Läs även andra bloggares åsikter om klassisk film, hollywood, pilsnerfilm, urin

Den där kroppen

Apropå förra inlägget: Jag vet med mig själv att jag inte kommer att få cancer av ginkgo biloba. För jag äter bara ett tag och sen glömmer jag bort det. Men om jag äter tillräckligt länge så ska jag ju komma ihåg. Eller hur? Eftersom det påverkar minnet. Men då får jag kanske cancer istället. Hmmmm...
Nu har jag märkt av mitt glöm eftersom mina naglar bara trasar sönder. Det kan vara brist på zink, järn, kalcium, magnesium, kisel eller spårämnen. Alltid dessa val. 
När jag var typ 40 så frågade jag en "kunnig" människa om varför mina naglar var randiga. Hon svarade: "ja, vi blir ju inte yngre". Gammal redan då alltså. Hopplöst! 
Så här ser mina naglar ut nu. Det är ju inte klokt! När man ska se ut så här:

Dessa naglar har min yngsta dotter gjort som är utbildad nagelteknolog. (Ja, alltså det är inte mina händer!) Och tänk vilken business det har blivit! Alla dessa salonger för naglar, ögonbryn och fransar. Denna snygghetshysteri. 
För ett tag sedan när jag var inne i det där hemska köpcentrat, så var jag inne på en "sminkaffär". För att jag behövde köpa cerat. Ingen affär - jag säger INGEN - hade så mycket folk som just den. Jag vände och gick ut! 
Men jag säger absolut inte att naglarna ska se ut som mina! Och jag vet att jag borde sköta om dom. Vilket jag inte gör. När jag någon gång smörjer in händerna så är jag ju genast och vrider på vattenkranen och slaskar omkring. Och det där med att smörja sig när man går till sängs. Då blir ju boken kladdig! 

Nu undrar jag bara när ska det bli inne att vara ful och tjock? Är det inte dags för det snart? Jag blir så förbannad på mig själv som ständigt ska tänka på den förbannade vikten. Hela livet ska man längta efter semlor men istället äta på en morot. Bara för att man är skapt sån. (Jag åt ingen semla igår fast det var fettisdag!)
Jag är ingen storätare. Jag är inte ens ett godisfreak. Mina ätproblem är nog mer samma som sömnproblemen. Jag är född i fel tidszon! Min sov- och ätklocka är felvriden. Jag borde ha varit född i Oman.
Och så arvet då. Är man född av en stabbig far och en ridbyxbent mor så blir man ingen sylfid. Fast det som stör mig i det hela är egentligen inte vad jag väger. (Jag är ju gammal och gift) Det är bara det att det inte är roligt att sy (!!!) när man mer har en kropp som Barbapapa än Barbie.

Herr T säger att jag är fin som jag är. Då säger jag att det säger han bara för att han är rädd att jag ska sätta igång någon bantning som han blir involverad i. Herr T:s motto är nämligen: "jag tänker inte dö hungrig i alla fall!"
Nu ska jag träna. Inte för vikten, men för ryggen. För att jag måste!

Läs även andra bloggares åsikter om minne, naglar, kropp, snygghetshysteri, tidszon

Inte mycket dans nu

Knappt har jag stängt ner en hemsida förrän jag öppnar en ny. Hur tänkte jag nu? Ibland far mina hjärnceller iväg med mig. Men det är ingen stor kostnad. Funkar det inte så blir det inte dyrare än ett par flaskor vin. Men tanken är att jag ska kunna lägga upp mina bilder någonstans. Inte för att det blir så mycket fotat nu för tiden, men det kan ändra sig. Kanske.

Ute är det grått. I mitt huvud är det grått. På mitt huvud är det också grått. Men det är väl januari i ett nötskal. Inte min hårfärg dock. Den får man dras med. Jag tänkte ha det grått nu. Vi får väl se om jag står ut. Risken är att jag inte syns eftersom hela jag är grå. Men osynlig är underskattat.

Det blir inte så mycket brake dance här hemma nu. Ingen annan dans heller faktiskt. Det är mer hasande för Herr T har opererat axeln. Och överlevt. Två muskler som gått av är nu fastskruvade (!?) Han har gått omkring lite som en zombie här hemma pga starka mediciner. Pupillerna är obefintliga. Brukar det inte vara tvärtom?
Men... han åker till jobbet så klart! Fast bara lite nu och då. Jag kör honom dit och hem, för han har fullt sjå med att gå när han är som han är i bollen.
Och varje kväll slåss vi med nattmitellan. Det klämmer här, är för löst där, nej, det är inte bra, osv. Mitella, eller armslinga som det tydligen heter, får han dras med både dag och natt tom april.


Njursten förra våren och axelkläm den här. Det kan räcka nu! Men - vi lever i alla fall! Och det kunde varit mycket värre - som man säger när man försöker trösta sig.

Apropå dans - jag brukar i alla fall skaka skinkorna lite medan jag lagar mat, om jag får igång något bra gung på Spotify. Det gör en lite piggare i det grå. Och kaffe. Alltid kaffe!

Läs även andra bloggares åsikter om Impingement, Operation, Dans

Snödepression och andra helveteskänslor

Snödepressionen står som hagel i backen. Fy vad jag lider. Det är bättre de vintrar när det verkligen blir vinter på riktigt. Men när snön kommer så här sent, då vill jag bara dra ett täcke över huvudet. Men så är jag ju i grunden en depressiv varelse. Inte så mycket nu som förr. Men ändå. Av födsel och ohejdad vana. Arvet.

Arkitekten Federico Babina har gjort en bildserie/film som beskriver olika psykiska fenomen. Den kan ni se HÄR Lite underligt bara att det är en arkitekt som gjort detta och inte en psykolog!!!

Där kan jag utan tvekan plocka ut tre stycken. Depression, ångest och insomnia. Dom ser ut så här:

Ångesten är och har alltid varit värst. Den är som en ständig följeslagare och gör att jag oroar mig för allt. Ständigt. Och så den där förbannade sömnlösheten.

Människor som aldrig drabbas av något av dessa psykiska åkommor har svårt att förstå innebörden. Därför pratar många inte om den. Vi bara har den. Ont i huvudet eller i benet är okej, och förkylningar som är sååååå jobbiga, men 'ont i själen' är inte okej. Det är lite mumbo-jumbo över det. Eller så anses man knäpp.
Ryck upp dig för helvete! Men se det går inte. Uppryckningar är för morötter! Däremot lär man sig med tid och år att hantera dessa saker. Man får hålla sig i sin bubbla tills det går över. Eller rättare sagt - jag gör det!

För vissa går det aldrig över. Det finns olika grader i helvetet. Vissa överlever det inte ens. Men det är bra att det har blivit mer omskrivet och omtalat, för det är oerhört många människor där ute som lider helvetes kval. Kanske mest för att dom inte kan prata om det.
Jag kan prata om det - nu - men jag gör det inte. För jag har inte det behovet. Jag vill vara ifred! Möjligen kan jag åtnjuta sällskapet av en katt.

Så jag tar mina katter, en filt och en bok och lägger mig i fosterställning tills snön upphört. God natt!

PS. Kan någon köpa ett kilo choklad till mig? DS

Läs även andra bloggares åsikter om Snödepression, Depression, Ångest, Insomnia, Psykisk ohälsa

I klänning och läppstift vid symaskinen

Jag vill sy. Jag tänker sy. Jag SKA sy!

Men... jag hittade en liten fin text på nätet. Nämligen "Advice from a Singer Sewing Machine Manual from 1949" Nu har jag översatt den (fritt typ) och här är då texten:

Förbered dig mentalt för att sy.

Tänk på vad du ska göra.

Ta dig aldrig an en sömnad med nonchalans. 

Bra resultat är svårt att uppnå om du är likgiltig. 

Försök aldrig sy när diskbänken är full av smutsig disk eller sängen är obäddad. När det finns påträngande hushållssysslor, gör dessa först så att ditt sinne är fritt att glädja dig åt din sömnad. 

Innan du syr, gör dig så attraktiv som möjligt. Sätt på en ren klänning. Ha en liten påse med krita nära din symaskin för att "pudra" dina fingrar emellanåt. 

Ha ditt hår i ordning samt puder och läppstift på. Om du konstant är rädd för att det ska komma oanmälda besökare, eller din man kommer hem och du inte ser prydlig ut, kommer du inte att kunna njuta av din sömnad.

Just det! Först gör man i ordning sitt hem och sen snyggar man till sig själv och sen (om tid finnes) kan man sätta sig vid sin sömnad.

Här ser ni Julia Roberts. Opiffad och tillpiffad. Tänk om hon suttit så där - som på den vänstra bilden - vid symaskinen och oroat sig för att maken ska komma hem. Då hade hon minsann oroat sig och inte fått mycket sytt!

Jag gör inte så. Förlåt så mycket! I och för sig så vill jag gärna ha ordning omkring mig innan jag börjar för annars kommer jag bara att tänka på det (så att mitt sinne är fritt...) Men det där med puder, läppstift och klänning. Nä, så roligt har vi det inte. Här är det mjuka kläder och osminkad som gäller. 

Håret ser ut som om jag gått igenom en biltvätt för jämnan. Frisyr är inte det första man tänker på när man ser mig. Mer ovårdad byracka. I alla fall de dagar jag håller mig hemma.
Så... kommer ni på oanmält besök är det det ni får - ovårdad byracka.

Hemma hos mig spelar det inte så stor roll. Maken kommer hem i skitiga snickarkläder och ser dessutom skitdåligt, så vad är problemet? Han gillar dessutom gamla, slitna, antika saker.

Läs även andra bloggares åsikter om Sömnad, Råd, Styling,

Snygg, snyggare, vackrast

Människan är ett underligt djur. Den är sällan nöjd. Särskilt inte med sitt utseende.

Men det är inget nytt. Redan på 20-talet började man med skönhetsoperationer. I liten skala förstås och företrädesvis på filmstjärnor. Numera är det inte så stor skillnad på skådisar och "vanligt" folk. Fast gott om pengar behöver man så klart ha.

Nånstans vid 70-talet kom fettsugning. Sen har det bara fortsatt silicon, botox och annat påfyllnadsmaterial. Ta bort där och fyll på här. De från början toknoppade ögonbrynen skulle bli som kållarver, läpparna som fläskkorvar och nu - ögonfransar som kan göra en giraff avundsjuk.
Lösögonfransar är heller ingen nyhet. Det vinkades rejält med ögonen redan på 30-talet. Fast numera ska man ju limma på frans för frans. Snart kanske vi även kan förstora ögonen likt Manga-figurer.

Ibland får jag lite känsla av The Stepford Wives:


(Fast originalet är faktiskt bättre: https://www.youtube.com/watch?v=XFGkZblCgmY )

På 80-talet skulle vi inte ha BH. Sen kom den tillbaka med buller och bång och metallstång och nu är vi snart tillbaka i korsettlivet igen. Vänta bara - snart står vi här och snör varandra med en fot i svanken. Och kanske, kanske, ännu lite längre fram så slänger vi BH:n i soporna igen.

För mig får ni se ut precis som ni vill. Jag säger återigen som Anders Jansson: Skönhetstips - stå bredvid fula människor. Så tänk vilken tur att dom (vi) finns!

Läs även andra bloggares åsikter om Vackrast, Skönhet, BH, Stepford Wives, Lösögonfransar

Munsår och matnoja

Vad har jag gjort för ont? Nu har jag fått munsår! Just som förkylningen börjat plana ut. Men som hon sjöng: "I never promissed you a rosegarden...". Nä just det, och här växer inte rosorna nåt vidare.

Viktväktandet går vidare. Det går över lag bra, men igår kväll fick jag ett sånt där hemskt sug. Jag såg flytande ost överallt. Det är sånt där som kan få en att gå bärsärkagång i kylskåpet och bara proppa i sig; filmjölk med korv, sill på pannkaka, ja, vad fan som helst!
Men... jag vet att jag blir inte nöjd ändå. Bara för att man inte har just det där som behövs och istället tar något som hjärnan inte vill ha. (Morot t.ex.) Alltså morot är gott. Jag gillar det. I alla former. Men INTE NÄR JAG ÄR SUGEN PÅ OST! Och om man nu inte kan stå emot utan proppar i sig allt det där man inte skulle så har man värsta ångesten. Hade jag haft Camembert hemma så hade jag nog ungsbakat den och hällt på hjortronsylt. *dräglar*

Det verkar som att hjärnan och käften har något ihop. I alla fall vad gäller mat. I alla fall vad gäller mig! För man är ju inte hungrig. Man vill bara HA NÅT! Och det är det jag försöker upphäva med hjälp av Viktväktarna.

För det är ju hjärnan som äter:
   Sitta och mysa - äta.
   Sysslolös - äta.
   Kolla på TV - äta.
   Ta en paus - äta.
   Umgås - äta.
 
Den här gången stoppade jag in ett tuggummi. Det hjälpte. Inte vill man ha ost med minttuggummi i munnen. Men tuggummi är ju inte ett särskilt bra val för man kan trigga igång hungern. Men nu var det sent på kvällen och när jag tuggat klart var det sängen.

Apropå ost så provade jag LCHF en gång. Det var hemskt. I början var man ju glad att kunna äta ost i mängder, men det gick snart över. Sen var det bara såsigt alltihop. Vi stod ut en månad. Hur mycket jag gick ner? Noll kilo! Däremot fick det mig att aldrig mer vilja äta gräddgratäng på jordärtskocka! *kräks* Ost däremot funkar fortfarande! Tyvärr!!!
Min slogan efter den vändan: Får jag inte bröd så blir det min död!

Men jag gratulerar dom som fått det att funka. Vi är ju alla olika. Tackålov! Men nu har det ju kommit en ny variant: LCHQ där Q står för quality. Det låter ju inte så dumt att byta fett mot kvalité. Men imorgon finns säkert en ny. T.ex. ECRLR - Eat Carrots Run Like a Rabbit

Läs även andra bloggares åsikter om Vikt, Hunger, Sug, Ost

Fisar och Trådträdning

Apropå gyn i förra inlägget. Jag vet inte hur många gånger jag gick igenom det där besöket innan jag ens kom dit! Som till exempel vad bör man tänka på innan? Förutom att duscha då. Ja, man kan ju kanske låta bli att äta blomkål, ärtsoppa eller bönor!
Jag kunde inte låta bli att fundera på hur många gånger gynekologerna fått en fis rakt i nyllet. Sånt kan göra en nervös och just därför släppa lös vindarna. Men det klarade sig. Tackålov!

Nu har jag beställt mer tråd till min overlock. Men det tar ju evigheter tills det kommer. Så jag bestämde mig för att trä i vanlig tråd. Att jag inte tänkte på det! Så... jag skred till verket. Förr eller senare lär jag ju bli tvungen att trä så det var lika bra att starta direkt.
Här kan ni se hur mycket pickelimick det är i en sån här maskin. Och fyra trådar ska träs både kors och tvärs. Jag blev lite svettig i början kan jag säga. Och fick fanimej inte till det. Det är ju alla dom där delarna som man inte blir klok på vad dom heter och var dom sitter.

Men så tog jag loss alla trådarna och började från början. Och heureka - det gick! Sen kunde jag fortsätta att sy. Den här gången blev det en mössa. Det är ingen vacker skapelse direkt. Men jag gjorde som första sytest en mössa av återbrukat tyg till Marsipanrosen med en pokèmon på. Då ville så klart lillasyster också ha en. Pokèmon - världens förbannelse.

Nu ska jag övergå till att sy.... ja, vi får se.

Läs även andra bloggares åsikter om Gynekolog, Sömnad, Trådträdning, Overlock

Tittifitti och fula fiskar

Idag har jag varit hos gynekolog. En helt ny. Manlig. Sånt där är inte kul. När man inte vet vad det är för figur. Jag menar jag lägger ju inte upp underredet hur som helst för en tittifitti.
Men det visade sig vara en trevlig sort. Fast... sen när jag ligger där - uppfläkt som en uppsprättad gnu - och han kört in fingrar, stavar och stora skyfflar (känns det som) så säger han: "jag är ju egentligen inte gynekolog". Det är så det svajar till lite och under en hundradels sekund funderar man på om han tillhör lokalvårdarna.
Så jag sa: "nähä, vad är du då? Veterinär?" Då smilade han lite och sa: "ja, specialist på hästar".

Men sen förklarar han att han utbildar sig vidare till allmänläkare och är inte så himla bra på just ultraljud. Därför kommer en kvinnlig gynekolog in och sköter den delen. Ja, mycket ska man vara med om.

Vet ni hur många smeknamn det finns på det kvinnliga könsorganet? Hur många som helst! Hallongrottan, Gullefjun och Cylindern t.ex. Sen finns dom vanligare: Snippan, Fittan, Muffen, Musen, Muttan, Murvan och Busken. Är det inte fantastiskt!? 

Och hur många namn finns det för den här kroppsdelen?

Inte så många va?!

Apropå fitta förresten...
Den här figuren vid namn Bert K är ju i full gång som vanligt. Bostäder på hjul är det senaste. Först hyrde han ut asylmottagningar till migrationsverket. Han skiter ju fullkomligt i människorna. Men kan han tjäna en krona nånstans så passar han på.
Nu är det alltså dags att gräva guld med hus på hjul. Dessa ska tillverkas i Polen. Då undrar man: var ska dom placeras? Ingår bajamaja? Och är det nåt nytt? Husvagn har väl funnits länge.

Han drar dessutom en parallell mellan sig själv och Trump. Varför är jag inte förvånad? Dom till och med liknar varandra.

Oj, där kom det med någon släkting också. Men han ser i alla fall trevlig ut.

Läs även andra bloggares åsikter om Gynekolog, Bert, Trump, Öra, Kattfisk

Grapefrukt och plättar

Idag har man blivit hoptryckt. Tuttografi stod på agendan. När jag gick in hade jag två grapefrukthalvor (lätt skrynkliga men ändå) och när jag gick ut hade jag två plättar. Inte för att jag har mycket att komma med i tuttvärlden, men dom lyckas ändå dra ut dom längre än vad man trodde var möjligt.
Svettig var jag också. Jag åkte kommunalt pga dåligt med parkeringar och Gubbe behövde bilen. Jag väntade på bussen länge och väl. Eftersom jag inte gärna står still och väntar så vankade jag omkring och då passade bussjäveln på att åka ifrån mig! Mer än 2 minuter innan avgång!!! Jag tror jag svor lite. Högt!
Så... jag gick. Det var inga problem med det - 25 minuter , men jag hade ju en tid att passa. Det blev en promenad över skogskyrkogården i Solna.

Där var det lugna gatan. Tills jag kom. Jag tror att dom skruvade lite på sig i gravarna när jag susade förbi med andan i halsen. Men dom kan behöva lite uppståndelse. Det är ju snart allhelgona också. Då ska det ju ändå bli fullt ös med folk och lyktor på kyrkogården.

Nåja, nu är det gjort. Och imorgon är det fredag. Då ska jag träffa finaste vänner och plocka svamp. Jag hoppas att vi gör några fynd för här hemma har jag inte hittat en enda i år. Nu ska vi ett par timmar norröver så jag hoppas att det kan finnas lite där.

För övrigt är jag lite irriterad på windows 10. Ofta när jag kommer till datorn så har den startat om. Bara så där. "Hej" står det. "Vi har uppdaterat datorn". Vilka jävla vi? Och utan min tillåtelse!? Ska kolla upp det där när jag ids.

Gotland och Dr Hjälplös

Vi tog en tredagars båttur. Jag och Gubbe. Den gick via Åland till Gotland. Det var dock inte med den lilla båten i förgrunden! Tack å lov.

Solen strålade och vi knatade omkring på kullerstenar och fick skavsår. Men härligt var det! Vi firade silverbröllop (25 år). Vart tog dom åren vägen?

Varje gång jag ser växter på stenväggar och ruiner blir jag lika förundrad. När jag försöker plantera dom i min trädgård så är det stört omöjligt.

På vägen hem köpte vi den här ön. Nästa resa ska vi ta med oss en jolle och virke så vi kan bygga oss en stuga.

Och nu....
ska jag berätta vidare om mina fantastiska läkarbesök. Tredje besöket slängde jag fram en påse med hår som jag sparat. (Jag har borstat håret 1 ggr/dag i 3 veckor.)

(De vita prickarna är inte mjäll. Det är hårrötter.)
Dr Hjälplös började då med att gå igenom mina provsvar. Från förra besöket. Visade att allt var bra. "Ja, jag vet". Sa jag igen. "Men lika förbannat så tappar jag hår!"
Då kände han på påsen och sa: "men det är ju inte så mycket". "ÄR DET INTE MYCKET????" frågade jag. Nu i en gäll ton. Då tittar han på mig och säger: "jag ser ingen skillnad på ditt hår nu från förra gången". Därefter orkade han resa sig från stolen och titta på mitt huvud för första gången. Det enda han hela tiden pratade om var att man kan tappa hår under en 3-6 månaders period och att håret sen kommer tillbaka.

Efter mycket tuggande om jag vet inte vad, så fick jag honom att ta ännu fler prover på mitt järn. Någon mer test av sköldkörteln skulle inte göras för; citat "det ska vi väl inte utsätta dig för!"

Jaha, nya prover och hem och vänta. Två dagar skulle det ta. När det gått en dryg vecka ringde jag. En sköterska sa att hon inte kunde se något speciellt på proverna, men läkaren hade inte kollat på dom än. Nu har det gått 14 dagar och jag har inte hört något!

Under dessa två veckor har jag tappat så här mycket hår:

Min hårbotten - som man tidigare knappt kunde se - se nu ut så här. Det är ju en jävla tur att man har haft en rejäl kalufs!

När jag frågade Dr H. om han kunde skicka mig till en specialist svarade han: "till vem då? En frisör?" Nog för att jag gillar skämt, men vid det här laget ansåg jag att det var läkaren som var ett skämt! Innan jag gick sa han att jag - om inte håret börjat komma tillbaka efter 3-6 månader - kunde få remiss till en hudläkare. Varför vet jag inte för jag har inget problem med min hud!

Jag kan leva med att jag tappar hår. Värre saker kan hända. Men jag mår jävligt dåligt av hur jag blir bemött!. Nu har jag på eget bevåg tagit kontakt med en specialist på hormoner (endokrinolog) för att se om han kan hjälpa mig. Det får jag bekosta själv. Jag vet ju inte vart jag ska vända mig.

En anledning till håravfall - som jag själv tagit reda på - är om man varit sjuk. 8-10 veckor efter sjukdom kan man tappa hår och jag var sjuk i influensa/lunginflammation i tre veckor i februari. Detta har inte läkaren sagt ett ord om. Trots att han vet att jag var sjuk då.

Om ni ser mig på stan i grönt eller rosa hår framöver så vet ni att jag köpt peruk.

Läs även andra bloggares åsikter om Gotland, Håravfall, Dr Hjälplös, Endokrinolog,

Pessimist javisst!

Springer ni ofta hos läkare? Inte jag. Jag väntar alltid i det längsta för att slippa. Jag har ingen bra erfarenhet av läkare. Kanske för att jag ser för friskt ut. Eller för att jag inte propsar, utan lyssnar på vad dom säger i för hög utsträckning.
Jag upplever att läkarna, som faktiskt har avsatt en tid för att hjälpa mig, så fort som möjligt försöker få ut mig genom dörren.

Nu ska jag ta mig till läkaren för att kolla varför jag tappar hår, har sköra naglar och är ständigt trött och frusen (utom när kärringvallningarna sätter i). Järnbrist är min första tanke, men det finns ju annat. Ett vanligt test för järn behöver inte säga hela sanningen. Inte heller om man kollar sköldkörteln. Det måste göras ordentliga genomgående undersökningar och det kostar vi nog inte på så gamla kärringar som mig. Särskilt som jag inte kräver det. Hur gör man när man kräver?

Usch! Det är inte roligt när man känner att man behöver gå dit och ändå känner att det inte är någon idé. Det är väl därför jag väntar på att det ska gå över. Men håret rasar av och det är väl bäst man går innan man är flintskallig. Säkert går jag hem med ett recept på något som har 347 biverkningar.
För skriva ut medicin av varierad sort utan uppföljning är standard hos de läkare jag träffat. När jag sist (i oktober) frågade om ev. sjukgymnastik angående min rygg och mitt knä, så sa läkaren: "det tar vi sen". För hans ordination var att jag skulle hålla mig still. Det är en underlig ordination när man hela livet fått höra att man ska röra mer på sig! Och när "sen" är skulle jag vilja veta.

Som ni ser är pessimisten lika hoppfull som alltid. Undrar om jag ska ta med mig en assistent? Eller om jag ska gå till veterinären istället. Risken är att man blir avlivad, men i så fall kanske det är dags.

Läs även andra bloggares åsikter om Läkare, Doktor, Tappar hår, järnbrist, kärringsjuka, Läkarbesök