Är blod verkligen tjockare än vatten? Ja, om man häller det ur en karaff så är det det. Men om det gäller släktskap? Det här med att ha sin familj på en piedestal är lite skumt enligt mig. Vad är det som gör att de som ingår i "blodsbandet" är viktigare än andra personer, oavsett hur man är? Dessutom ingår det ju alltid "utomstående" i varje familj i form av giftermål/samboende. Inte byter man blod med varandra för att man gifter sig (om man nu inte heter Thornton och Jolie förståss...). Däremot blir det ju hopblandat blod i ens telningar. Men om man nu är en person som tycker att blodsbanden är viktigare än något annat... hur ställer man sig då den dagen man kanske får veta att man är adopterad? Faller allt då? Blir alla som man hållit familjärt kära plötsligt främlingar då? Eller om en person plötsligt dyker upp och visar sig vara en "äkta" blodsförvant - blir den personen automatiskt accepterad då? Varför är familjen så viktig så att andra inte släpps in? Det är obegripligt för mig. Särskilt i dessa tider när var och varannan skiljer sig och bildar nya familjer. Var ska man i så fall dra gränsen för "familjen"? Måste en styvmorbror vara sämre än en äkta morbror? Kanske är faster Märta gulligast i släkten även om hon är ingift. Och nya bebisen, adopterad från Korea, duger hon? Naturligtvis är ens egna barn och egna föräldrar helt naturligt närmast ens hjärta och självklart älskar man inte alla lika mycket, men det finns så mycket annat som spelar in. Man måste ju kunna släppa in andra också. Jag tror att i många fall så handlar det om rädsla och avundsjuka. Avundsjuka är en hemsk sjukdom som man borde ha skaffat vaccin mot för länge, länge sedan...
Med önskan till alla om en varm, nära, kärleksfull, omtänksam julhelg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar