Julen är här

Mini-julen är avklarad. Alla kom och vi blev 30 stycken jämt! Det åts och det pratades, slurpades kaffe och skrattades, lektes och slogs. Dans kring granen med alla barn som hade ben att stå på och en långdans som till och med gick över våra sängar och avslutades med en raket som brukligt. Sen varsin julklapp till alla barn och lite godis.
Det är otroligt så tyst det kan bli efter ett sånt taberas. När alla gått hem alltså. Sent på kvällen, för att inte säga natten kom jag på att det var alldeles ovanligt tyst och stilla. Ingen Frazze! Jag letade och letade. Gick ut i garaget och tittade och ropade. Ingen Frazze. Kollade i grannens garage. Inte där heller.
Idag var det lika Frazze-fritt. Jag letade och letade på nytt. Ingenstans var han instängd i huset. Gick ut och kollade i garaget igen. Ropade och ropade och då..... hörde jag ett mrooaaaooouurr (ungefär, ingen katt i det här huset säger mjau!) från grannens garage. Gick och öppnade på nytt. Ingen katt kom. Ropade in i garaget och hörde på nytt samma läte. "Men Frazze, är du där" ropade jag och då kom han sättandes till slut. Maken till katt! Tänkte han att jag skulle gå in i garaget och bära ut honom? Nu går han omkring och beklagar sig ljudligt över att han har varit instängd och kräver mer godis.
Gubbe har lagt sig horisontalt efter gårdagen och klagar över magsmärtor och illamående. Så det var bara att kavla upp ärmarna och flänga runt och ställa i ordning allt efter kalaset. Det blev inte så mycket hjälp från Gubbe denna gång för han har haft fullt upp med firman och dagen före Mini-julen var han på kalas så jag fick fixa det mesta. Men det gick bra ändå för gästerna hjälpte till och hade även med sig "knyten".
Nu ska jag bänka mig framför TV:n med en glögg och glo på något och surfa runt lite bland bloggvännerna. Så från oss alla till er alla en riktigt GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR!

Men innan nyår är jag säkert tillbaka.

Läs även andra bloggares åsikter om Jul, katt, magsjuka

Katter och papper och dårar som ringer

Men tror ni inte på fan att det ringde en dåre idag igen!? En kvinna den här gången som frågade efter herrn i huset. Jag tog fasta på Lailas kommentar i förra inlägget, drog en stor suck och sa på svenska "nä, jag orkar inte.... han är inte hemma" sen la jag på. Ingen har ringt upp efter det. Än.

I moderns lägenhet har jag nu fått en skaplig struktur på det hela. Jag har monterat ner möbler och sorterat sakerna på olika platser. Det har varit ganska segt eftersom jag varit ensam med allt, samtidigt som man går omkring och saknar den där människan som funnits där.
Jag varit ner till vårdcentralen för återlämnande av 2 rullatorer och en rullstol samt några dynor. Hämtar gör dom inte och eftersom jag inte fick in allt i min bil så fick det bli två resor. Dessutom, när man kommer dit så finns ju inte en enda jävla parkeringsplats! Jag ställde mig på otillåten sådan båda gångerna och la en lapp i fönstret. Vad ska man göra?

Katten Kajsa har dock fått ett nytt hem och det är jag glad för. Men inte i samma område. Lite synd för jag märkte de två sista dagarna att hon hade någon svag parfymdoft, så någon ny människa hade hon tagit som sin. Hon var ju inte hemma särskilt mycket heller för hon har ju känt att matte inte skulle komma hem något mer. Säkert förstärkt av mitt roddande i skåp och lådor.
Hoppas bara att det går bra för hon har nu flyttat upp på andra våningen. Hon som förut vägrat gå på låda. Vi får väl se om hon kommer tillbaka igen. Jag föreslog en spång ner till marken så hon kan gå ut och in. Men hon måste ju ändå vara inne från början annars lär hon sticka iväg.
Hon gick i alla fall fram direkt till nya matten när hon kom, nosade på kattburen och gick in i den direkt när luckan öppnades. Det var ungefär som "ta mig härifrån". Inte ett ljud gav hon ifrån sig. Hon brukar annars vara rätt så ljudlig och beklagande. Jag håller tummarna.

Idag tänkte jag mig ner till moderns bank för pappersfix men det kanske inte är läge på en fredag. Sen ska jag fixa vidare i lägenheten och dessutom trixa med CV och skriva ansökningar och jag tycker inte att livet är så kul just nu faktiskt. Tur att jag fick gosa lite med godisarna igår och att svärsonen hjälper till med pappersjobbet.

Hundar vs katter

Från min bloggande väninna Tantaluran, (som ju inte alls är någon tant utan en vacker, smart kvinna i sina bästa år, precis som jag) fick jag denna lilla text. Var den kommer ifrån är det ingen som vet, men är det någon som vet så berätta, så lägger jag ut namnet. Den är i alla fall alldeles för bra för att bara ligga i min mail!

HUNDENS DAGBOK:
07.00 - Tjohoo, en promenad. Det är det bästa som finns!
08.00 - Tjohoo, hundmat. Det är det bästa som finns!
09.00 - Tjohoo, ungarna är uppe. Det är det bästa som finns!
12.00 - Tjohoo, leka i trädgården. Det är det bästa som finns!
14.00 - Tjohoo, åka bilen. Det är det bästa som finns!
15.00 - Tjohoo, ungarna kommer hem. Det är det bästa som finns!
16.00 - Tjohoo, leka med en boll. Det är det bästa som finns!
17.00 - Tjohoo, matte och husse kommer hem. Det är det bästa som finns!
18.00 - Tjohoo, hundmat. Det är det bästa som finns!
20.00 - Tjohoo, bli kliad på magen i soffan. Det är det bästa som finns!
22.00 - Tjohoo, sova i mattes och husses säng. Det är det bästa som finns!

KATTENS DAGBOK
783:e dagen i fångenskap...
Mina kidnappare fortsätter att tortera mig med bisarra dinglande saker. De frossar i färskt kött medan jag tvingas leva på torrfoder och slemmig burkmat. Det enda som håller mig igång är hoppet att jag en dag ska lyckas rymma, och den milda tillfredsställelse jag får av att klösa på möblerna. Imorgon ska jag eventuellt äta ännu en krukväxt. Idag misslyckades jag än en gång med att döda mina kidnappare genom att försöka fälla dem med min kropp. Jag borde kanske försöka vid toppen av trapporna. I ett försök att sätta mina förtryckare ur balans, framtvingade jag en hårboll i deras favoritfåtölj. Kom ihåg: lägg en på deras säng. Fångade en mus som jag bet huvudet av. Lade den huvudlösa kroppen vid dörren som ett tecken till mina kidnappare om vad jag är kapabel till, så att de ska gå runt i ständig skräck. Bemötandet jag fick var en massa klappar, kramar och gullande om vilken duktig kissemiss jag är. Saker och ting går inte som planerat.
På kvällen dök deras kumpaner upp för någon sorts sammankomst. Jag blev placerad i isolering under mötet, men jag kunde känna doften av deras mat och höra brottstycken från deras kriminella planer. Tydligen var jag inlåst på grund av min kraftfulla förmåga att framkalla något de refererade till som ?allergi'. Jag måste komma underfund med vad detta är så att jag kan använda det till min fördel.
De andra internerna smörar för våra fångvaktare och jag vågar inte anförtro mig till någon av dem inför risken att någon tjallar. Hunden släpps regelbundet ur sina bojor men återvänder frivilligt. Han är uppenbarligen efterbliven. Fågeln däremot ger intryck av att vara en informatör. Han pratar med våra kidnappare regelbundet, och jag är övertygad om att han rapporterar vartenda steg jag tar. Tack vare sin placering i metallrummet är han för tillfället i säkerhet. Men jag kan vänta. Det är bara en tidsfråga innan mina planer infrias...

Sorkkänsliga personer varnas

Får jag lov att presentera herr (kan vara fru också) vattensork. Gusten kom infarande in i arbetsrummet där jag fortfarande stökade runt med mina möbler. Tittar till och får se att han släpar på något stort som han sedan släpper på golvet. En vattensork. Levande så klart. När han gjort detta så kommer Gösta efter. Då går Gusten in och lägger sig i ett skåp. Gösta fortsätter att tassa på sorken som nu fräser utav attan. Jag är inte så knusslig, men nu ropar jag på Gubbe: "sätt på dig handskarna och kom hit". Han kanske tror att vi ska leka någon rolig lek och kommer springande, men icke. "Åh, fy fan" säger han, när han ser sorken. Det är den vanliga kommentaren när dylika tingestar kommer på besök. I vanliga fall, när det är småsork så tar jag dem själv i handen och släpper ut dem. Det brukar jag få göra ett par, tre gånger innan jag slipper se dem mer eftersom jag bär ut och katterna bär in igen.

Nåväl, Gubbe hämtar handskar och nu har ju sorken, som inte är riktigt vid sunda vätskor, krypit in under ett satans tungt skåp. Jag hämtar en käpp och börjar peta. När sorken squiiiikar rakt ut vet jag att jag har hittat honom och släpper också käppen. Ryser och säger åt Gubben att ta över. Han tycker förmodligen inte att han borde tillhöra det starkare könet i detta ögonblick men han är tvungen för jag ger mig inte. Han petar fram sorken och tar tag i den, rusar mot dörren och gastar "jävlar, han bet mig", får skaka tre gånger ordentligt innan sorken, som bitit tag i ett finger, släpper. Gubbe är skakad men inte skadad. "Nu går jag och lägger mig" säger han och går upp för trappan. Fem minuter går, så hör jag "piiip". Ropar på Gubbe "kom och hjälp, han är här igen". Gubbe kommer och tar tag i den nu halvdöda sorken och kastar ut honom. Har inte sett honom sen dess. Sorken alltså. Här nedan ser ni vattensorken brevid Gösta - det är inte några små djur.
Man kanske skulle skaffa guldfiskar istället.....

En grej, moj eller kanske en himpajimpa

Nu kära vänner och medbloggare behöver jag er hjälp. Vad kan detta vara? Det är ett gammalt verktyg av något slag. Det här är inte någon sån där tävling där man får veta svaret nästa vecka, utan det är verkligen ingen som vet vad det är. Gubbe och en granne tror att det kan vara en tång till plåtar till en gammal vedspis. Jag är skeptisk. Den verkar vara alldeles för avancerad för att ha använts till något så simpelt.

Den är ledad på ett par ställen så att man ska kunna "öppna" de lägre sittande "klorna". Nu kan man ju inte öppna den eftersom den fullständigt har rostat ihop.

Hjälp mig nu. Den som vet vad det är vinner en fotvandring till Uppsala.

Tillbaka till barndomshemmet i Lunda

I lördags var jag och gubbe ute på en liten biltur. Åkte förbi mitt barndomshem och stannade till för att ta ett par foton. Nu var det ju en dag där det mesta iklädde sig färgen grå och att fota då är inte det roligaste. Detta första foto blev inte taget i lördags som ni förstår av björklöven, utan någon gång på sensommaren på 80-talet (tror jag.) Detta, mitt barndomshem, var också en skola. Eller kyrkskola som det hette. Jo, jag hör hur ni fnissar, ni som vet vilken ateist jag är. Men faktum är att vara uppväxt med kyrkan inpå knutarna behöver inte göra att man blir frälst. Särskilt inte med de föräldrar jag förärats. Båda mina föräldrar var kyrkvaktmästare, men inte samtidigt. Ingen av dem var/är troende. Att fadern över huvud taget stod ut med att sitta i kyrkbänken under pågående mässor är för mig en gåta. Han såg inte med blida ögon på det höga prästerskapet och de bönder som kom till kyrkan som varande kyrkvärdar hade han inte mycket till övers för. På det stora hela hade han inte mycket till övers för folk över huvud taget men det är en annan historia. Han hade ju förärats med dålig hörsel och varje gång prästen satte igång, så stängde han av hörapparaten och tog upp en påse prasslande karameller.

Huset, som på den tiden hade både stor stentrapp och balkong på "skolsidan" har numera bara en liten järntrapp. Balkongen ruttnade bort. Tyvärr verkar det som om hela huset börjar falla ihop, som det såg ut nu när jag var där. Flagnande färg runtom.

Innanför det här lilla vindsfönstret fanns ett förråd och i den fanns en garderob. Ett mycket spännande krypin när vi var små. Det var också här inne det spökade. Både fadern, äldsta brodern och jag har upplevt en figur komma från det förrådet.

Klockstapeln var ännu ett ställe att leka på. Förbjudet förståss och därför så spännande. Där, på den högra trappen, blev vi halvt ihjälskrämda av vår kusin som berättade spökhistorier. Han var några år äldre och visste mycket väl hur han skulle få våra nerver på helspänn. Tänk er själva - en mörk kväll, klockstapel och kyrkan intill. Nu var ju vi härdade eftersom vi haft kyrkan till granne hela vårt liv, men ändå. De små rara röda husen intill innehöll bland annat utedass. I den vänstra längan som har tre smådörrar intill varandra fick vi sitta och filosofera. Dörren längst till höger var för skolans elever och där kunde man sitta tre på rad om jag inte minns fel. Skräcken var att det fanns en låst dörr på sidan av boden. Där kunde man komma in om man var listig och grabb och var intresserad av att titta på eventuella rumpor som placerade sig på dasshålen. Varje tjej som gick på dasset var tvungen att titta ner i hålet först för att se om någon stod där. Man var ändå aldrig riktigt säker. Vi fick så småningom en klosett att ha inomhus. Det var rena, rama lyxen. Jag lovar - det är inte kul med utedass när det är 20 grader kallt! Ni ska veta att jag uppskattar bekvämlighet!

Apropå ett inlägg någon helt annan stans...

Är blod verkligen tjockare än vatten? Ja, om man häller det ur en karaff så är det det. Men om det gäller släktskap? Det här med att ha sin familj på en piedestal är lite skumt enligt mig. Vad är det som gör att de som ingår i "blodsbandet" är viktigare än andra personer, oavsett hur man är? Dessutom ingår det ju alltid "utomstående" i varje familj i form av giftermål/samboende. Inte byter man blod med varandra för att man gifter sig (om man nu inte heter Thornton och Jolie förståss...). Däremot blir det ju hopblandat blod i ens telningar. Men om man nu är en person som tycker att blodsbanden är viktigare än något annat... hur ställer man sig då den dagen man kanske får veta att man är adopterad? Faller allt då? Blir alla som man hållit familjärt kära plötsligt främlingar då? Eller om en person plötsligt dyker upp och visar sig vara en "äkta" blodsförvant - blir den personen automatiskt accepterad då? Varför är familjen så viktig så att andra inte släpps in? Det är obegripligt för mig. Särskilt i dessa tider när var och varannan skiljer sig och bildar nya familjer. Var ska man i så fall dra gränsen för "familjen"? Måste en styvmorbror vara sämre än en äkta morbror? Kanske är faster Märta gulligast i släkten även om hon är ingift. Och nya bebisen, adopterad från Korea, duger hon? Naturligtvis är ens egna barn och egna föräldrar helt naturligt närmast ens hjärta och självklart älskar man inte alla lika mycket, men det finns så mycket annat som spelar in. Man måste ju kunna släppa in andra också. Jag tror att i många fall så handlar det om rädsla och avundsjuka. Avundsjuka är en hemsk sjukdom som man borde ha skaffat vaccin mot för länge, länge sedan...
Med önskan till alla om en varm, nära, kärleksfull, omtänksam julhelg.

Nagelbruden

Hon med naglarna har kommit hem nu. Snacka om oglamoröst. Efter att naglarna har fixats till så ska de bedömas. Dagen började kl 10 och slutade kl 16. Under denna tid är det nagelvisning för domare och väntan, väntan, väntan. Det bjöds på en trekantssmörgås med lax (inget annat!) och apelsiner som ingen av dessa långnaglade kunde skala! Dryck var det dåligt med. Har man snyggast naglar så kan man få festa med champagne men 2:or göre sig icke besvär. Dottern var modell även förra året och då vann de! Då tävlades det i något som heter tipp. Denna gången var det kategorin mall - svårare. Så förra året hade hon europas snyggaste tipp-naglar. Detta år har hon europas näst snyggaste mall-naglar. Visst lär man så länge man lever. Hade ingen aning tidigare om att dylika tävlingar fanns över huvud taget.

Urk i min TV-burk

Alltså, ursäkta mig. TV-program - vart är de på väg. Har tidigare skrivit om alla dessa s.k. realityserier som tar över TV. Om det är detta som blir av att folk inte betalar TV-licensen så säger jag bara - betala för fan! Vi behöver inga utbildade skådespelare och sångare längre, vi har ju ensamma mammor, bönder och övriga såpadeltagare i mängder. Nu i helgen tittade jag på sing-a-long (repris) med Alex Schumlan (!!!!!) Och vad gjorde han där? Sjöng? Näe, Skojade? Näe, Såg korkad ut? Jae. Han hade, i mina ögon, gjort samma succé om han suttit längst bak i publiken. Jag står inte ut med alla dessa kända okända människor som bara är. De är som loppor på en hund - sprider sig och irriterar. Det är bara att vänta på att de tar över teatrarna också.