Igår var jag ute och vallade modern. Det går stappligt vill jag lova och jag föreslog att jag skulle ta med rullstolen. "Nej, den tar vi inte nu, den står så långt in i förrådet" var ett av förklaringarna. Det är ingen idé att framhärda när hon är på det viset. Jag tror inte att hon har något emot att sitta i en rullstol egentligen, utan är nog mer rädd för att det ska bli tungt för mig. Sådan är hon.
Utflykten gick till Nordea. Det skulle hämtas ut pengar från skattemyndigheten. Jag trodde att bankkvinnan skulle börja skratta när hon såg moderns id-kort. Det har nämligen gått ut för länge sedan men det skiter modern fullkomligt i. Eftersom det var ett sånt litet belopp så gick det ändå bra - för denna gång. Hade hon nekat hade jag nog dragit till med någon kommentar typ: "ja, dom där gamla 85-åringarna ska man passa sig för. Dom snor id-kort av varandra och försöker lura alla hela dagarna".
Nu är det ju inte så enkelt för en gammal skraltig människa att skaffa ett nytt id heller. Har hon ingen giltig id-handling så måste hon ha ett personintyg och även ha med intygsgivaren när id-kortet ska inskaffas. Det ska betalas in 400 kronor i förväg. Hon måste dessutom själv infinna sig på skattekontoret (som nu är den instans som fixar detta) för att skriva på blankett och bli fotograferad. Skattekontor för detta ändamål finns i Uppsala eller Stockholm och vi bor mitt emellan. Just nu har hon inte ens ork att sitta i bilen så lång sträcka. Jag tror att det är enklare att skaffa ett pass faktiskt. Eller kanske ett körkort!
Nu löser vi bankbroblematiken med att jag ordnar en fullmakt så kan jag fixa bankärenden istället. Dock behövs ju id-handlingar vid sjukhusbesök och på alla möjliga ställen. Jag får väl skaffa en total fullmakt så jag kan fixa allt men då kanske hon måste bli omyndigförklarad först. Men på något sätt tror jag att det är lättare att fixa än att fixa nytt id-kort. Någon som vet något som jag inte vet?
Efter banken stapplade vi in på Willys och fyllde en korg. Toapapper behövdes också och jag föreslog en stor förpackning. Jag visar upp den och frågar "Hur länge till tänker du leva?" "Usch, inte så där länge, hoppas jag" svarar hon. Sen skrattar vi...
Jag tror att en fullmakt är det bästa, jag minns när min vilde far skulle skaffa nytt leg, han fick den strålande idén att åka till staden han bodde i förut (för på den banken känner jag ju alla...Som han sade...) och sedan skulle legget skickas till den nuvarande staden. Det fungerade givetvis inte. Cirkusen som följde sedan när vi försökte få reda på var legget befann sig minns jag än med en rysning... Min vilde far tyckte dock det var "jätteskojigt!" och sa "Nu har mitt leg nog varit i fler städer än jag!"
SvaraRadera