Igår höll jag på att slita ut mina ben. Jag tog en låååååång promenad på drygt 1,5 timmar och det hör inte till det vanliga. Nu går jag som en militär också så jag var rädd att mina leder fullständigt skulle hoppa ur, men jag känner konstigt nog ingenting idag. På något underligt sätt så har mina ben och min hjärna ingen kontakt. Benen gör som dom vill. Jag travar på jävlar i mig som en värsta älg i en potatisåker. Sen ibland försöker hjärnan sätta stopp och ropar: sakta ner, sakta ner!
Och då gör benen det.
Men inte förrän man har skrikit HALT!
Sen kan man försöka ta sig fram i lite mer stillsamt mak. Och det går bra.... i ett par minuter. Sen är det full fart igen.
Kan ju kanske vara så att benen tror att man menar halt fast man menar halt och därför stannar för att inte halka, vad vet jag.
Nåja, skönt var det med promenixandet i alla fall. Jag hade ju varit ute och förlustat mig med svägerska/vän kvällen innan så det var min bil jag var på jakt efter.
Vi hade tusan så roligt. Benen fick lite motion då också i form av dans. Karaoke var det på stället, men dom fick inte höra min ljuva stämma denna gång. Det fanns så många andra som ville gnissla med stämbanden. En del gnisslade riktigt illa. Så pass att man faktiskt fick gå ut. Men det är roligt också när folk sjunger bara för att dom vill och kanske inte för att dom kan. Men som sagt... ibland blir det allt för plågsamt :)
Jag tror våra ben gått i samma militärkola.
SvaraRaderaMan går inte, man marscherar!
Så kommer man plötsligt på att jisses, ta det lugnt.
Varvar ner några minuter så är man uppe i fart igen. Skulle inte ha problem med att vinna gudlmedalj i gång inte...
Karakoke. Det har jag aldrig provat. Jag sjunger så mycket ändå hihi...
Hoppas du har det bra annars. Här har kylan knackat på igen. Nu har vi 17 minus ute. Brr....
Då gör det ju inget om man går fort hihi...
Ha en fabelaktigt tisdag nu min vän.
Gå försiktigt ;D
Kramen Synnöve.
Jag tycker absolut att benen ska få marschera om de vill det! Det är nyttigt, och dessutom kommer det en dag då de inte alls vill marschera - knappt ta sig ur sängen minsann.
SvaraRaderaSå släpp benen fria! :-)
MEN - små korta pauser då och då bör man ta. Stå alldeles stilla och lyssna på sina andetag och rödhakens sång och titta på stubbar och stenar och tänka på oändligheten...
Ibland tror mina ben det också, att enda sättet att ta sig fram är i marschtakt. Just nu tar de sig inte fram alls, vi har storm på gång.
SvaraRaderaSjunga är förbaskat roligt, dock vete tusan om jag skulle våga mig på karaoke, det får bli här i hemmets lugna vrå och nere på klubben med andra ylande vargar :)