Tack och adjö melodikrysset

Jag har löst melodikrysset till och från så länge jag kan minnas. Men jag blir mer och mer irriterad på denna programledare. Inte nog med att han hela sommarhalvåret ska fara runt på sina "utflykter" för att babbla med folk under själva krysset, utan han pratar ju så man blir galen.
Före Eldeman som nu är programledare så var det Peter Granberg och Bengt Haslum. Trots att de var två personer i studion så var det inte hälften så mycket babbel som det är nu. Då var det ett svar till varje melodi, men eftersom Eldeman babblar så mycket så hinns inte det med utan han måste ha med minst 3 dubbelfrågor och gärna en trippelfråga också. Onödigt många av orden som ska in är endast 2-staviga. Det är med andra ord inte roligt längre. Ofta hör jag inte vad han frågar för jag har slutat lyssna när han väl kommer dit. Dubbel-usch!
För att inte tala om hans "kompis" som spelar orgel och ska vara med i varje program med någon trudelutt för att inte Eldeman lyckats få ihop krysset av alla inspelningar som finns redan. Du kan även vinna en klocka där herr E är med på urtavlan. Bluuurp... (oj, nu kräktes jag på mattan). Därför skickar jag aldrig in något svar. Alltså - melodikrysset går i graven för min del från och med nu.

Ovan en bild från tiden när melodikrysset var ett melodikryss och inte en enmans babbelprogram. Ni ser ju själva på krysset ovan - inga 2-staviga ord där inte!

Nytänk i maten

Varför äter vi aldrig isterband med ris? Varför äter vi inte kyckling till bruna bönor?
Jag menar folk var ju skeptiska till allt som inte var potatis från början. Pizza till exempel. Bröd med gucka på. Hur konstigt var inte det? Men nu glufsas det pizza både till vardags och helg.
Soja användes av min mor endast som färgämne och sälta i bruna såser. Nu doppas det sushi i den. Kall fisk inrullad i ris. Varför då inte dillstuvad blodpudding? Ärtsoppa med torsk?

Man har ju tittat en del på matlagningsprogram på TV. Ganska svårt att undvika nu för tiden. Alla dessa matlagninsexperter blandar ju både det ena och det andra och fint som fan blir det. Men någon blodpudding har jag ju i och för sig inte sett till.

Själv är jag lyckligast tillsammans med kroppkakor men det händer så sällan att vi träffas. Kanske därför man inte känner sig så pigg. Det är kroppkakebrist! Jag har ju nyss återuppstått från influensa och lunginflammation. På detta kom då migrän och nu har jag på nytt blivit förkyld. Det lutar åt bihåleproblem. Men vad gör det. Jag har ju varken malaria eller difteri och jag håller mig upprätt.

Helvetesmaskin

Vet ni vem Antonio Meucci var? Jo, det var han som uppfann helvetesmaskinen telefonen! Den där Bell, han var bara den som tog patentet och snog åt sig äran.
(Ja, det står snog. Det är ett nytt ord som jag just har uppfunnit. En kombination av snott och tog = snog).
Hur som helst är det en helvetesmaskin. Can´t live with it, can´t live without it. Till exempel så ringer det 9 gånger av 10 vid alldeles fel tillfälle. Tänk efter själva. När ringde det sist när ni satt och hoppades på att det skulle ringa? Nä, just det. Har aldrig hänt.
Själv vill jag ju inte att det ska ringa alls. Gubbe är likadan. Här hemma slåss vi om vem som ska slippa svara.
Sen det här med mobiltelefoner. Det vill jag ju bara ha ifall att jag behöver få tag i någon. Om jag kör i diket eller så. Men.... istället ska just jag vara tillgänglig och så får man onåd om man inte har svarat eller inte hört att det har ringt. Men just när man behöver få tag i någon annan så kan man ju ge sig fan på att inte den svarar! För dom har säkert också bara sina mobiler med sig ifall att dom kör i diket.
Eller så har man ingen mottagning. Eller så har man slut på batteri. Undrar om jag inte är allergisk mot telefoner också - inte bara snö.
Var det inte bättre förr?

Kärlek i grammofon och vinyl

1967 kom skivan "Sven Hedlund sings Elvis". Elvis har aldrig varit av intresse för mig, men Svenne Hedlund! Jag var 11 år och dödligt kär. Min faster kallade honom för Svenne Ryggsäck eftersom han har en snedvriden rygg. Vem brydde sig om sånt när han var sötast i världen och sjöng som en gud. På julafton det året fick jag skivan. Vilken lycka!

Vi hade en gammal radiogrammofon. Förmodligen något arvegods någonstans ifrån. Hade vi haft den mängd pengar som en sådan måste kostat så skulle det ha gått till något annat. Pengar var en bristvara och farsan skulle aldrig ha köpt något som han själv inte skulle ha någon användning för. Grammofonen var en variant där man kunde trava flera skivor på en ställning och när den första skivan var spelad gick armen tillbaka och nästa skiva ramlade ner. Vilken teknik! Undra på att skivorna blev repiga och knastriga.

Hela kvällen låg jag framför grammofonen på en kudde och spelade skivan om och om igen. Konstigt att inte mina söta bröder kom och delade skivan i 2 delar. Kärleken höll i sig ganska länge och jag väntade ivrigt varje vecka på att Bildjournalen skulle komma så jag kunde få se nya bilder av min stora idol. Fyra år senare bleknade allt i jämförelse med en ny kärlek: Ted Gärdestad.