Högvarv på övervåningen

Hjärnan går på högvarv. De få grå celler jag har är otroligt rörliga. Kanske för att dom har för stort utrymme. Vad vet jag. På nätterna kör dom zumba.

För att inte glömma vad jag ska göra/hämta i hallen så håller jag en hög fart ut från köket. Så hög så jag passerar hallen i 50 knyck och försvinner in i vardagsrummet. Där inne stannar jag plötsligt medan hjärnan under tiden hunnit fundera på; månens inverkan på sömn, att jag ska köpa ny kattmat imorgon och att jag nog vill ha en kopp kaffe. Den tänker också på om jag ska flytta mina tomatplantor. Vart jag var på väg har jag inte den blekaste aning om.

Därifrån går jag sedan förmodligen till mina tomatplantor. Eftersom det var dom jag tänkte på sist. En timme senare kommer jag ner i köket och kommer - eventuellt - på vad jag skulle ha hämtat från början.

Hjärnan och jag har varit på besök idag hos dotter J och hennes döende dator (urgammal). Där var allt hopp ute. Jag försökte att skaka liv i den men den tjurade i långsamt tempo och kastade sedan upp diverse rutor med en massa gallimatias i, rakt i ansiktet på mig . Jag försökte även ge den konstgjord andning via min dator, men den gillade inte sådana klåfingriga närmanden heller. Men en ny dator är på väg så frid över dess minne. Men sånt där gillar mina grå celler och kan hålla sig fokuserade ganska så länge. 

Men... medan jag sedan tillagar middagen (potatisgratäng med bacon) börjar hjärnan fundera på varför det ska vara skivad potatis till gratäng medan det är strimlad till Jansson. 

Eller varför klenäter ska sporras ut till längder med mitthål och vrängas, när dom förmodligen smakar precis likadant även om man gjort dom som pepparkaksgrisar.

Utseendet spelar ju ingen roll heter det ju! Fast när det gäller mat så har det nog en viss betydelse. Eftersom man 'äter med ögonen'. Men jag tror inte att min potatisgratäng - som nu är STRIMLAD! - kommer att bli ful eller oaptitlig. 

Förresten kanske man ska börja göra 'ful' mat. Så man inte äter med ögonen längre. Men dom här ögonen snokar alltid upp något att stoppa in i ansiktet i alla fall. Magen, händerna och munnen är i maskopi. Letar, utan min medverkan, upp saker att fylla kroppen med.
Men det är klart. Hjärnan kan ju inte vara med och sätta stopp, för den jobbar ju vidare med andra, viktigare saker. Som... varför låter kylskåpet så högt, hur kan fåglarna hitta hit från andra länder, varför finns det inget på TV när det finns så många kanaler, varför är soppåsen alltid full, varför får katter mer päls på vintern även om de är innekatter...  osv. osv.

Återgår till gratängen. Den har jag inte glömt i alla fall. Än.

Läs även andra bloggares åsikter om Svammel, Humor, Hjärna, Tänka